Retroresan

Det mystiska avsnittet

Denna vecka är Anders och Samson tillbaks och reder ut Retroresans framtid, snackar hästtjockisar och vilda västern i Gun.Smoke till NES. Anders har också träffat Jenova i Final Fantasy VII och till nästa vecka lirar vi Mega Man 10.

Länkar

Retroresan: Det mystiska avsnittet (Gun.Smoke klart, Mega Man 10 start)

Kommentarer

  1. […] This post was mentioned on Twitter by Retroresan, Samson Wiklund. Samson Wiklund said: Ny Retroresa. Retroresan: Det mystiska avsnittet (Gun.Smoke klart, Mega Man 10 start) http://bit.ly/dkrZDF #fb […]

  2. lephyrius skriver:

    I Gun.Smoke: Jag har inte tänkt på att det blir en skugga under explosionerna. Men jag tror att problemet med den feta hästen kan härstamma i att man inte kan rita ut en halv pixel. Subpixel rendering kom mycket senare.

    Bossen ni söker är Boomer Kuwanger på banan Fortess Tower ifrån Mega Man X som är min favorit boss inte för att den är så enkel utan jag gillar banans uppbyggnad(jag gillar torn i spel) och framförallt musiken. Dessutom får man ett mycket användbart vapen av Boomer Kuwanger och därför brukar jag ta han först.

    Jag syftade på Wild Guns när jag nämde att det finns bätttre alternativ jag älskar det spelet.

    Jag tycker ni skall inför matbetyg. Jag älskar det här avsnittet kanske bara jag som skymtade lite mer glädje och energi i avsnittet i.o.m. att Samson har tryckt på ”save & quit” på Savepunkten .

    I FF7 så jag dödade ormen första gång jag spelade spelet och nu vet jag inte varför jag ville ha utmaning kanske.(jag var rätt overpowered resten av spelet) Du rekryterade inte Yuffi jag hoppas du rekryterar Yuffi i det senare tillfället.

    Jag måste säga att jag älskar boxarten till Mega Man 10. Mest för de futuristiska rutnäten. Det skall sägas att jag skrev det här innan ni sa att det skulle bli alla Mega Man spel.

    Mega Man 10

    1.Grafiken: När man man köper Mega Man 10 så förväntar man sig att det skall vara ifrån ca 1991. Problemet är att vissa fall kan man se SD grafik i spelet och dessutom det kanske värsta är när det tagit SD grafik och skalat ner och man ser nedskalnings defekter. I 9:an var det inte lika tydligt och därför kunde man acceptera det.
    2.Ljud: Jag måste ge beröm för ljudet även fast man kan höra att det är upphottat så gör det inte lika mycket.
    3.Kontroll: Jag gillar den och det känns som Mega Man så det är inte så mycket att säga om den.
    4.Gameplay: Jag gillade att i Mega Man X kunna återvända till banorna för att plocka upp vissa saker. Det har delvis återvänt i.o.m. det olikfärgade blocken som kan bara förstöras av olika bossars vapen.(jag minns inte att jag har sett dom i något tidigare Mega Man)
    5.Utmaning: Easy Mode är nästan för enkelt. Sedan blir det som alltid att man måste pressa sig steg för steg till det yttersta. Man lär sig något nytt(även fast inget känns speciellt nytt nu) i ett rum för att sedan ställas inför en svårare variant av det lite senare. Vilken ”pain in the ass” boss Blade Man är sedan var Sheep Man väldigt enkel så det finns ett bra spann av svårigheter. Det här känns att det är samma svårighetsgrad det har en butik som man kan köpa praktiska saker i och det gör det enklare.
    6.Slutsats: Rent presentationsmässigt känns det som att allt är perfekt till NES och att det aldrig behövt göra kompromisser med t.ex. ljud mot snyggare grafik eller mjukare animationer mot mer detaljerade karaktärer. Spelmässig så är det troget sina föregångare. Jag tycker det är ett fint spel men om jag känner Capcom rätt så sitter de och knåpar ihop Mega Man 11 när det öppnade upp det i.o.m. 10:an och det gör att jag känner att Capcom tappar lite i sin respekt för serien. Hade 10:an kommit ut kanske 5 år efter så hade det troligen varit ett bättre spel och jag hade haft mer glädje att spela det.

  3. Fiskpinnen skriver:

    Bra avsnitt!

    Jag tror jag var en av dom få som faktiskt efter en mastig bakfylla förra lördagen och med en stukad fot la mig ner och lyssnade igenom HELA FFVI avsnittet.

    Jag tycker det räcker med Pizzabetygen, möjligen utöka någon gång till nått innom snabbmatsgenre.

    Tyvär har jag aldrig varit något fan av Mega Man, troligen för att jag aldrig spelade det under uppväxden, har något minne från när jag var kanske 10 år att jag såg en kompis spela lite på något av dem.
    Sen förra året testade jag demot på Mega Man 9…… jag fick en liten chock när man dog på dom 3 första sekunderna. Försökte ett par gånger till, men när man ser mönstret att för var ny fiende så dör jag minst 2 gånger så lägger man ner rätt snabbt.
    Så min fråga är då kanske om alla Mega Man spel är såhär pass svåra, visst tillomed jag märkte att nöter man bara tillräckligt så lär man sig banorna och kan glida igenom rätt lätt, men fan inget man tar på första försöket(?).

    Ta inte detta personligt men om man är som ni och typ dyrkar Mega Man kan man då ha något imot att grinda i spel? För vare sig man spelar World of Warcraft eller Final Fantasy så stöter man på grinding, och jag vet att det är många som backar ur och tillomed ser ner på folk när det kommer till grinding.
    Men om Mega Man är som jag befarar så börjar man på en ny bana så ställer man in sig på att här kommer jag dö ~50 gånger innan jag klarar den.
    Detta kan då ses som ett långsiktigt mål och är det inte precis vad grinding är?

  4. stolttaxägare skriver:

    Tack för grymma program. När jag skriver detta så har jag inte ännu lyssnat igenom avsnittet utan tänkte lufta mina tankar angående FF7 som jag blev inspirerad att spela igenom på grund av sagostunden.

    FF3 eller 6 spelade jag för många år sedan och minns det som stort och mäktigt. Så annorlunda och på något sätt finare än allt jag sett på SNES. Spelet krävde en konverter till min snes som på något vis lyckades bränna en krets i maskinen. Trotts detta förblir FF3 en av mina största och mäktigaste spelupplevelser.

    Därför såg jag verkligen fram emot att spela FF7. Tyvärr märkte jag att upplevelsen inte riktigt blev den jag hoppats på. Till en början kändes det väldigt mäktigt och intressant. Storyn flöt på och jag blev engagerad i karaktärernas kamp mot Shinra.
    Men när jag nu spelat igenom halva spelet känns det inte längre som jag orkar bry mig.

    Det stora problemet är alla avbrott från storyn och stämmningen. Det är som om square/enix inte litade på att deras stridssystem och story skulle vara tillräckliga för att upprätthålla intresset från spelaren. Då slänger dom in saker som chocobo race, snowboard, konstiga QTE-aktiga events och annat som är som designade för att rycka spelaren ur inlevelsen. RPGn lider ju redan av att själva striderna oftast är mycket löst sammankopplade med själva världen i övrigt. Varför vill man minska inlevelsen ytterligare?
    Jag gillar verkligen stridssystemet och skulle föredra fler bossfighter och svåra strider istället för minispelen. Nu är spelet sällan utmanande…utan mest irriterande.

    Karaktärerna är ok, men deras design är lite barnslig och stridssystemet gör att de förlorar sina personligheter eftersom vem som helst kan trimmas upp till magiker genom att slänga på så mycket materia som det bara går. Det är svårt att i början veta vilka roller karaktärerna har då ingen har speciella förmågor.

    Visst skiner det upp ibland… och jag ska nog spela klart det. Men det känns som det kunde varit ett mycket bättre spel.

    Som sagt var det länge sedan jag spelade FF3 vilket gör att det kan ha fått något sorts nostalgiskt skimmer över sig. Men det kändes ändå som ett mer sammanhängande och vuxnare spel…
    Sen är ju steam-punk sjukt mycket coolare än sci-fi 😛

  5. zemus skriver:

    kul som fan att ni gör en Mega Man-special specialare är nåt jag verkligen uppskattar de får ni gärna göra på flera spel.. Och de gör inget om de blir ett långt avsnitt 😉 Tack för att ni gör en av av dom bästa podcaster radiospeltorsk är lite lite bättre men ni är inte långt i från alls att va bäst..

  6. Filip Ohlsson fd Garageinluensa skriver:

    Någon gång under de senaste veckorna insåg Filip ”Garageinfluensa” Ohlsson att aliaset Garageinfluensa kan vara det dummaste han någonsin hört och övergav det.
    Men det hindrade inte honom från att slå på en bra spellista sätta sig ner och skriva ett inlägg på Retroresan.se.

    Till att börja med skrev han om att pizzabetyget fungerar väldigt bra men att ett ”matbetyg” inte skulle skada saken heller. Han fortsätter med att nämna att avsnittet kändes lite kort men fortfarande väldigt underhållande. Synd bara på vad som hände med Savepunkt tänkte han. Vad ska jag nu lyssna på?

    Filip öppnade twitter och såg att Retroresan ”behövde” lyssnarnas hjälp med Mega man specialen. Nu var det dags för den tidigare ganska obemärkta Filip att stiga ut i rampljuset.

    Fan vad tröttsamt det var att skriva på det där sättet och minst lika jobbigt att läsa. Därför som för att skona Samson och Anders hjärnor kommer den följande texten skrivas som om jag inte behövde söka hjälp.

    Mega man ja.
    Eftersom jag fortfarande tillhör den, enligt Samson, förhatliga skara ungdomar som kallas tonåringar så fick jag inget vidare tillfälle att växa upp med NES eller Mega man heller för den delen. Jag hade en kompis med allas våran 8-bits kärlek. Där hade jag tillfälle att nosa lite på Mega man (1) och framför allt lyssna på den underbara musiken. Bombman och Elecman är två favoriter tillsammans med Metalman då från del 2.

    Efter mina smakprov hos min kompis rörde jag knappt vid serien, lyssnade dock mycket på musiken, ända till jag för två år sen köpte Mega Man 2 till virual console.
    Jag startade spelet med höga förhoppningar och spelet levererade till många punkter. Musiken var inte en av dom. Bubbleman, Flashman, Crashman inga låtar lät som jag hört dom tidigare. Dom var så långsamma. Jag måste erkänna att jag kände mig lite lurad, färgerna kändes också lite tvivelaktiga. Men som den nörd jag är så slog jag mig fan på att klara den. Eftersom jag lyssnat på Brentalfloss Mega Man 2 låt lite för många gånger tidigare kunde jag bossordningen utantill. Och många extraliv senare låg Dr. Wily på sina knän. Jag hade klarat mitt första Mega Man spel.

    Inte långt efter detta släpptes del 9. Jag köpte spelet och klarade det återigen efter en massa extraliv. Efter min milda besvikelse med grafiken och ljudet i Mega man 2 kändes det uppfriskande att se spelet i sina rätta färger och med musiken i sitt rätta tempo.

    Och nu var det dags igen. Dags för Mega man 10, inte Mega man X, egentligen hade jag inte tänkt köpa det men när jag såg att Retroresan skulle spela det kunde jag inte låta bli och på inget sätt ångrar jag det beslutet. Dock, för att hinna klar med spelet till inspelningen lämnade jag min ”Normalfil” på hyllan och spelade spelet på easy. Pissenkelt är ett uttryck som fastnar vid min tunga när jag tänker på denna svårighetsgrad. Dueling Analogs film var inte så fel som man kunnat tro. Normal däremot känns fortfarande som ett riktigt Mega man spel.

    Nog skitsnack. Nu blir det Lephyrius-stil.

    1.Grafiken: Alla som köper spelet vet vad dom ger sig in på. Den är klassisk Mega Man och ska inte vara något annat heller. Däremot känner jag att en del av bossarna osdar lite sent NES Mega man. Pump man? Strike man? Nä, nu spårar tåget igen.

    2.Ljud: Låter visserligen som Mega man. Men jag känner inte riktigt att det håller. Ingen av låtarna fick mig att vänta lite extra med att gå in i bossdörren (alternativt youtuba stycket) Men den är inte dålig på något sätt. Den gör vad den ska utan att slå någon med häpnad.

    3.Kontroll: Klassisk Mega man. Känns som Mega man. Det är Mega man.

    4.Gameplay: Spring, klättra, skjut. Dö av spikar, ramla ner i ett hål. Stöt på bossen, uppgradera ditt vapenarsenal. Rinse and repeat.

    5.Utmaning: Spelade nu visserligen bara fram till första Wily banan på Normal men fick nog med intryck för hur svårt det är. Någon fuskdöd här och där. Precis som det ska vara. Desto fler gånger man spelat banorna desto enklare blir det.
    På tal om enkelt, Easy mode är som jag tidigare skrivit lite väl snällt. Men var en stor hjälp i mitt fall eftersom jag gärna klarade spelet innan inspelningen.

    6.Slutsats: Jag får känslan av att serien håller på att gå ner sig i träsket igen. Men trots det njöt jag fullt av spelet och ser det som ett underhållande spel som funkar bra i kortare stunder.

  7. Farbror Atlas skriver:

    Bra avsnitt som vanligt. Trodde att Gun.Smoke hade åldrats med mer värdighet faktiskt.

    Ska bli spännande att höra Mega Man-specialen. Klarade nyligen tian och måste säga att jag återigen tröttnat lite på serien. Tian är förvisso ett skoj spel men jag gillar inte Capcoms mjölkande. Nian kändes verkligen som en cool återgång till forna tider och även om tian egentligen är nästintill lika bra, om inte bättre rent utav, känns det lite billigt. Kan vara så att jag begär för mycket. Jag ser i ärlighetens namn gärna att man fortsätter släppa nya Mega Man-spel av klassiskt snitt trots att jag blir sur.

    Men det känns i så fall bättre att återvända till tvåan och trean som är mina två favoritspel i serien. Kan ha en del med det nostalgiska värdet att göra visserligen. Tvåan för sin fantastiska musik och sitt polerade gameplay. Trean för sina nyheter i form av Rush och slide-funktionen. Men efter det fick jag samma känsla som jag får nu med tian. Det är för mycket samma sak igen.

    Jag hoppas man med elvan, om det blir någon, inför co-op. Tror att det kommer göra supermycket för serien. Jag skulle dessutom gärna se att man drar nytta av den grafiska kapaciteten dagens konsoler besitter trots allt. Gamla 2D-sprites är snyggt som attan och man behöver inte 3D-fiera det hela utan istället använda sig av tvådimensionella handmålade bakgrunder och pixliga karaktärer kanske? Gärna med lite tuffa partikeleffekter och liknande.

  8. Oldgast skriver:

    Har faktiskt aldrig spelat ett Mega Man-spel (om man bortser från kort av en demoversion) men det känns av någon anledning som man vet allt om serien. Har 500 p över på Virtual Console så man kanske skulle ge serien en chans.

  9. Avgrundsvrål skriver:

    Ni inser väl att genom att spela Mega Man 10 så lovar ni också att spela Sonic 4? 🙂

Skriv en kommentar