Vi bekantar oss med den rosa fluffmaharadjan Kirby i hans NES-uppföljare. Orerar kring metafysik och brytande av den fjärde väggen och diskuterar hur fluffet kan vara en charad. Anders traskar vidare i Final Fantasy VII där han spenderat tiden bland chocobos och minispel i Gold Saucer. Nästa vecka tar vi oss an Jurassic park till SNES.
Länkar
Musikpaus
Retroresan: Rosa fluff (Kirby’s Adventure klart, Jurassic Park SNES start)
Ända sen jag spela första Smash bros har jag varit lite kär i karaktären Kirby.
Så pass mycket att remaken Nightmare in dreamland var det första spelet jag importerade.
Jag älskade spelet. 100% mer än en gång. Men sen kom dagen det var dags att köpa ett DS. Jag sparade några av mina spel. Bland annat Kirby, trodde jag.
Jag vet aldrig var det tog vägen men jag misstänker att kassetten satt kvar i mitt gamla GBA som nu befann sig någon annan stans i sverige.
Sånt är aldrig kul.
Bara för att fortsätta följa upp Mega man avsnittet så kan tilläggas att jag faktiskt skrev en kommentar. En lång jävel.
Tyvärr försvann den i hanteringen och jag hade, dumt nog, inte skrivit kommentaren i ett textdokument som jag senare kopierade.
Ända sen mega man avsnittet sändes har jag haft lite ont i magen öven min dumhet.
Nu har jag samlat ihop min 16 år gamla tonårssjäl och skriver min historia igen.
När jag gick i fjärde klass nosade jag först på Mega Man hos en kompis, hans storebror ägde ett gammalt nes och hade lånat Mega Man av en av sina vänner.
Jag fastnade direkt för Elecmans enkla men berättande melodislingor. Cutmans mer upbeat stil och Icemans lite virriga men ändå vackra musik.
Ja, nog var det musiken som slog mig hårdast. Jag hade innan detta bara spelat N64 och ytterst lite SNES.
Jag hade inte hört talas om SID-chip eller liknande. Mega Man var mitt intåg i spelmusiken, och in i retrospelandet.
Svårighetsgraden var absurd när jag sedan tidigare var van vid den redan då betydligt enklare spelen.
Min kompis, Joakim, gillade inte spelet något vidare, mycket på grund av att det var så pass svårt. Jag däremot var förlorad.
Men sen kom den dagen då spelet lämnats tillbaka och vi tittade på turtles eller lekte lite med flashanimationer.
Genom detta spel lärde jag mig titta över ryggen och se vad som låg bakom mig.
Jag spelade lite Super nintendo och läste på en del om spelhistoria under de kommande åren.
Det var inte förrän 2008 jag plockade upp serien igen. Visserligen hade jag sett gameplay och hört musik från internet.
Och musiken från ettan levde kvar i mitt minne.
Jag hade hört att nummer 2 ansågs vara det bästa och därför tvekade jag inte en sekund när jag laddade ner spelet till mitt Wii.
Förväntansfullt startade jag spelet och visst var det Mega Man men färgerna verkade tråkigare och musiken långsammare än vad jag sett på youtube.
Men jag lät inte det hindra mig. Jag spelade och trivdes i min själ. Det var en speciell känsla som jag fortfarande kommer ihåg.
Det var väl ungefär i det här laget vi fick höra talas om Mega Man 9. Jag införskaffade spelet på ”releasdagen” och lyckades på något magiskt sätt klara det.
Om jag kände mig nöjd när jag klarade Mega Man 2 så var det inget jämfört med vad jag fick uppleva genom del 9.
Så ni kan tacka Mega Man att denna enkla lillskit hittat eran utomordentligt underbara podcast.
Synd bara att jag alltid blir lite tungsint när jag inser allt jag missat när ni diskuterar alla era minnen etc.
Tack och bock. //Filip
Allra först måste jag säga att jag inte lyssnat igenom hela avsnittet än utan endast lyssnarkommentarerna, jag fick sånt fruktansvärt dåligt samvete efter ”Magnus”-fadäsen (vilket också är anledningen till att jag reste mig upp ur min mysiga säng klockan 1 på natten och skriver det här). Jag har ingen aning om hur jag lyckades röra till det så, och det var verkligen hjärtskärande att behöva ligga och lyssna på Anders besvikna röst som dalade mer och mer allteftersom ni diskuterade om anledningen till min namnförväxling. Förlåt Anders! Ska inte hända igen, jag lovar.
För att ge svar på Olofs resonemang om mitt Megamanspelande – nej jag har inte….
Näää, nu skojade jag allt 😉
Samson, din analys var nog korrekt, jag har inte spelat igenom hela spelet utan endast 3-4 av bossarna i början. Jag vet faktiskt inte varför jag inte spelat längre än så, det har liksom inte blivit av. Spelet fångade mig inte tillräckligt för att motivera mig att spela vidare, och just upplägget med att rada upp 8 bossar i början (som förmodligen snarare stimulerar den redan megamanfrälste att ”ojoj, här har vi mycket gött”), kan då istället uppfattas som avskräckande/ickemotiverande av en ny megamanspelare. ”Jaha, nu har jag spelat 3 bossar, och det är fortfarande 5 kvar….. *suck*…. jaja, bara att ta tag i det antar jag”. Jag misstänker att min egna sanning ligger däri någonstans.
Och till sist – det som Anders sa om DS-versionen av FF IV är helt korrekt, det innehåller bara ful 3D-grafik (och dessutom röster i cutscenes och större dialoger). Jag tror definitivt att detta är något som snarare stjälper mitt intryck av spelet, och om jag får möjlighet och lust någon gång framöver ska jag försöka skaffa och spela det till originalkonsolen, som det var tänkt att spelas. Kan nämna att jag tröttnade på DS-versionen efter ett par timmar och gick över till Chrono Trigger (DS) istället. Där snackar vi grejer än så länge! Stridssystemet verkar dock inte vara helt olikt det till FF IV, eftersom också detta är uppbyggt på action bars som måste laddas upp efter varje move eller action. Jag känner emellertid att jag får mer grepp om CT än FF i detta avseende, och allt runtomkring tycker jag också är betydligt bättre än så länge.
Godnatt, nu ska jag fortsätta lyssna 🙂
Neeeeeeej! Inte sluta referera till MegaMan. De som hänger med på nostalgin i vad ni gör förstår precis vad ni menar när ni pekar på MegaMan.
Dock bör Brunlöf sluta säga ”han” när han menar ”honom”; en oerhörd pet-peeve för mig.
Jag har en inneboende tjej som precis börjat sniffa på TV-spel. Kudos till att hon lyckades ta sig igenom God of War I på easy om jag gjorde vissa partier, men nu funderar jag på om Kirby kanske inte vore ett ypperligt spel för henne att pröva.
Skönt att Anders håller på med FFVII, för det betyder att jag kan återuppleva spelet utan att lägga ner tid som jag inte har på att faktiskt spela spelet.
En kommentar angående viral-faktorn av Retroresan i sociala medier.
En kompis till mig förklarade för mig att jag skulle lyssna på Retroresan, då den enda podcast jag lyssnade på annars var SideScrollers. Efter ett tag lyckas jag komma ifatt vad som fanns på iTunes. Jag har sedan dess vid några tillfällen i förbifarten nämnt att jag lyssnar på Retroresan eller att jag finner det som en bra podcast på sociala medier, twitter och facebook. Nu i veckan, utan att ha uppmanat honom, får jag ett meddelande från en annan kompis: ”Retroresan – mycket bra.”
Jag tycker det är acceptabelt med en Mega Man referens per avsnitt. Vi vet redan att ni älskar Mega Man.
Hmmm.. Chrono Trigger är ju ett fantastiskt spel men jag hoppas mer på att Anders väljer Süikoden till PSX för att då kan Samson vara med på resan eftersom han inte ha verkar ha spelat spelet. Jag lovar det är ett riktigt bra RPG som är i klass med Chrono Trigger.
Jag älskar ert snack om Kirby och Meta Knight. Kanske det vore dags för Nintendo att göra ett spel med Meta Knight i huvudrollen?
Det här var också ett mycket bra avsnitt.
Det skall bli riktigt intressant att höra vad ni tycker om Jurassic Park (SNES) men för mig gav det bara en hemsk/förstörd helg när jag hyrde spelet. Men det här var så länge sedan så jag vågar inte skriva en recension av det.
Lephyrius.
Angående Meta Knight så finns det ett spelläge som kallas Meta Knightmare i Gba remaken av Kirbys adventure. Där kan man spela igenom hela spelet fast som meta knight. Riktigt jäkla kul. Särskilt när man gillar svärdsförmågan.
Hej grabbar, har lyssnat på samtliga avsnitt och Retroresan och gillar det ni håller på med. Men allvarligt… hur mycket tid lägger ni på spelandet? Själv försöker jag hänga med ibland men det går bara inte, speciellt inte om jag vill hinna köra lite nyare grejer. Har ni inga jobb eller vad är grejen?
Och… när tycker ni själva att spelandet tar upp för mycket tid?
Jag noterar att Anders fortfarande verkar lite skeptisk till FFVII, har själv gett mig på det flera gånger sedan releasen utan att ta mig genom det. Jag vet inte vad det är, men jag har aldrig fastnat för det, trots att jag älskar både del VI och VIII.
Härligt avsnitt. Det är inte bara ni som refererar till Mega Man. Våran lärare i programmering inledde lektionen idag med att visa fiender som hade någon slags mönster. Han tog först upp första gradius och sedan Mega Man med bossarna. Vet inte om de har helt bestämt mönster men något slags mönster är det väl? Han inledde med att fråga om någon hade hört talas om Mega Man och det har man ju nu om inte annat. 😉
Apropå ingenting kommer nästa avsnitt vara liite försenat. Oroa er inte, det kommer, men det kommer lite senare än vanligt.