Krönika

Mitt liv i spel – del I: Karatesparkar & kyssar

1988 var jag elva år. Jag gick då i femteklass, och hade precis börjat ana könshår i de nedre regionerna. En annan sak som jag oxå hade fått, var ett Nintendo Entertainment System. Visserligen hade jag fått det ett år tidigare, men det känns relevant för fortsättningen, att ni förstår att jag hade en sådan spelmaskin i min ägo.
På min tid var det inte Super Mario Bros som följde med, när man inhandlade ett NES. Nä, då fick man med Ice Climber. Det hade väl sin charm, men jag ville ha någonting annat.
I ett halvår sparade jag varenda krona, pantade varenda burk och klippte ganska mycket gräs, så att jag till slut kunde få bege mig till ”Bästis Leksaker”.
Så fort jag kom fram till spelhyllan såg jag det.

Åhh, vad jag tyckte att bilresan hem var lång. Den tog extra lång tid också, på grund av att pappa var tvungen att stanna, så att jag kunde kräkas lite, eftersom jag hade blivit åksjuk av att lusläsa instruktionsboken, om och om igen!
När jag äntligen kom hem och fick stoppa i kasseten i mitt NES, så kände jag att det hade varit värt allt slit! Så jävla ball att karatesparka getingar…eller var det bin?

Men vad nu då, tänker ni? Kyssarna då? Var tog allt snusk vägen?
Jo, nu ska jag berätta en sak!
Efter min allra första kyss (det var i en skog, det regnade och hon var två år äldre) gick jag helt sonika upp på mitt rum och varvade Kung Fu för första gången! Den dagen var det inte bara Thomas som kände sig som en hjälte!

Skriv en kommentar