Artikel

Final Fantasy IX

När Square gjorde sig redo för att ta ett stort steg framåt in i nästa generation, gjorde de det genom att först ta ett steg bakåt för att med perspektiv kunna beskåda sin egen historia.

Spelet som avslutade Squares rollspelssaga för Playstation har mycket gemensamt med spelet som avslutade samma serie för Super Nintendo. Sett till miljö, upplägg, berättande och design är det lätt att känna som om Cloud och Zidane borde byta plats i kronologin, då vi i den nionde delen är tillbaka i samma värld som vi lämnade för sju år sedan. Det är en värld bland ädla kungar och nobla riddare, där steampunk ersatts av barock och huvudkaraktärens namn passande nog för tankarna till stilens mest tongivande land. Sakaguchi själv menade att Final Fantasy IX – som den generationens sista inlägg – skulle bli en reflektion över seriens historia, och kallade spelet för sin personliga favorit. Enligt honom själv var del nio nära idealet för hur han personligen visualiserade det perfekta Final Fantasy-spelet, och fulländade vad han en gång började med bara åtta bitar.

Medan Final Fantasy IX började utvecklas innan föregångaren ens var fullbordat, stod det trots Sakaguchis egna visioner ännu inte helt klart att spelet skulle bära namnet Final Fantasy. På grund av att man tagit avstånd från mycket av det som givit Final Fantasy sitt riktigt stora internationella genombrott, ansågs det vara en risk att släppa det under samma namn och därmed samma förväntningar. Till exempel var det inte längre den nyblivna stjärnan Tetsuya Nomura som stod för karaktärsdesignen. I stället för Nomuras karaktäristiskt coola design med attityd som hjälpte del sju att orsaka hysteri, hade Final Fantasy IX vad som snarare liknade komiska karikatyrer med barnsliga chibi-influenser. Med huvuden som är oproportionerligt stora i förhållande till deras kroppar, refererade man tillbaka till Super Nintendo-eran. En tid då design var tvunget att anpassas efter de tekniska begränsningarna, och huvudenas storlek var avgörande för att de grova pixlarna skulle kunna visa någon form av emotionella uttryck alls.

Men kontrasten mellan yta och substans stod snart klar, när rollinnehavare som Vivi uttryckte mer existentiell ångest och livsfilisofi än någonsin tidigare. Den lilla svarta magikern var – likt antagonisten Garland – inte bara en tydlig flört med seriens ursprung, utan för många den absolut mest minnesvärda karaktären. Hans timida vemod och välvilja kombinerat med ångest inför sin egen existens och dödlighet gav spelet en ton som gick tvärt emot karaktärsdesignen. Med Final Fantasy IX ville man prestera en lättföljd berättelse där spelaren fördjupar sig så mycket som möjligt. För att uppnå det tog man hjälp av de så kallade Active Time Events, för att främja spelets narrativ och föra storyn framåt. Det lät spelaren engagera sig i varje enskild karaktärs egen berättelse på ett annorlunda sätt, och hjälpte att göra deras öden så minnesvärda. Resultatet är ett spel med aktörer som utstrålar en allt för sällsynt känsla av kärlek och värme.

Medan många – som Tetsuya Nomura – placerades på avbytarbänken eller filade på Final Fantasy VIII, fanns veteraner som Nobuo Uematsu ombord på utvecklingen. Sedan Playstation-debuten hade man tagit sig friheter med det nya förvaringsmediet, och allt mer satsat på episka kompositioner – som publikfriaren ”One Winged Angel”. Men i Final Fantasy IX återvände Uematsu till de mer melodibaserade slingorna, och musiken bär en klar och tydlig likhet med Super Nintendo-spelen. Ta till exempel stridstemat, som är en direkt referens till sexans motsvarighet. Eller Garnets melodi , som omedelbart för tankarna till Celes egna sång. Här finns till och med en ödsligt ensam slinga vid namn Terra, som likt sexans stycke med samma titel uppträder med ett melankoliskt lugn. Det är en hommage till Uematsus kanske bästa samling verk någonsin, skapad av honom själv.

Final Fantasy IX markerade slutet på en rollspelsera som Square dominerat totalt tillsammans med Sony. Man visade respekt för vägen som tagit serien dit den befann sig, och skapade samtidigt den mest kritikerhyllade delen. Det var inte bara ett passande adjö till en generation, utan även det sista Final Fantasy-spelet som Sakaguchi agerade som aktiv spelproducent för. I dag står spelet som ett monument till det arv som titeln bär på sina axlar, och när det släppts på Playstation Network är det obligatoriskt för alla som inte redan upplevt det. Det kommer vara ditt bästa Final Fantasy-köp den här generationen.

Inga kommentarer

  1. Elin skriver:

    Om det bara kunde komma till amerikanska affären någon gång =(

Skriv en kommentar