Krönika

Att åldras med värdighet (Farväl, Mario 64)

Ni kanske känner till att jag rätt nyligen spelade ut Final Fantasy VII. Det är svårt att summera spelet så här nära inpå, men det man kan konstatera är i alla fall att spelet blommade ut ordentligt, efter en ganska blek och deppig inledning.

Under mitt spelande var det hemskt sällan jag tänkte på att det spelet är 13 år gammalt. Det är inget som bekommer en vidare mycket, visst ser Cloud extremt pixlig ut men efter någon timme så tänker man inte längre på det.

Som bekant så tog jag ju också nyligen 120 stjärnor i Mario 64. Med ytterligare ett år på nacken så är det spelet ett av de allra tydligaste exemplen på att tidiga 3D-spel inte åldrats med värdighet. Hör mina tankar om spelet i sin helhel i dagens avsnitt av Retroresan.

Även om det kanske inte är helt rättvist att jämföra ett plattformsspel med ett rollspel med ett turbaserat stridssystem så är det fortfarande beundransvärt hur mycket bättre Final Fantasy VII håller gentemot Mario 64. Jag kommer aldrig försöka lära mina barn att spela Mario 64, medan de gärna får en guidad tur i Squares sjunde universum.

Jag tror att all denna frustration i slutändan handlar om vilken typ av spel Mario 64 är. Som jag ser det kräver ett plattformsspel att man kan utföra vissa manövrar som kräver precision och rätt precis kontroll, något som spelet inte besitter. Visst kan en del av detta skyllas på den för spelet dåligt anpassade Classic-kontrollern, men det slutar ju inte där. Kameran har en riktigt gräslig känsla över att lyckas vara på fel ställe vid fel tidpunkt och nio gånger vid tio dödsfällen så känns det inte som det var mitt fel. Jag skyller på Lakitu. Jag beskyller spelet.

Essensen av hela spelet, hela upplevelsen, förstörs därmed och jag har verkligen försökt hitta den spelglädje som återfinns i samtliga andra ”riktiga” Mario-spel. Men det går inte. Den finns inte. Inte för mig.

Med andra ord; Det är fel på spelet!

(Och de har ju som bekant redan gjort om och gjort rätt)

Det här är ett farväl, Super Mario 64. Jag kommer aldrig i hela mitt liv spela dig igen. Det är dags att gå vidare nu. Vi ses i en Galax långt långt bort.

Kommentarer

  1. Andreas Berg skriver:

    Jag måste bara fråga en sak. Spelade du något eller båda av dessa när de ursprungligen släpptes?

    • Anders Brunlöf skriver:

      Du får fråga hur mycket du vill, Berg 😉

      Jag ägde aldrig ett N64, så jag spelade det endast när jag var på Barnens hus, eller hos kompisar. Tyckte det såg tufft ut, men var utöver det inte vidare imponerad.

      FF7 såg jag mest på medan andra kompisar spelade, men det var inte när spelet var nytt utan snarare för 3-4 år sedan. Så nej, man kan nog säga att jag inte spelade något av dessa när de var nya.

      • Andreas Berg skriver:

        Anledningen till att jag frågar är att jag, som spelade båda spelen när de var aktuella, tycker att båda spelen åldrats ungefär lika illa. Att kvalitéerna hos spelen i dagsläget ligger till väldigt stor del på det nostalgiska planet.

        Min teori var alltså att du inte spelat Mario 64 som ung men Final Fantasy VII, men det verkar ju bara vara delvis rätt 😛

        Mitt enda problem med din kritik mot Mario 64 är att det skulle vara fel på spelet. När Mario 64 släpptes var det väldigt få 3D-spel som ens kom i närheten av att lyckas så väl med kamera, kontroll och liknande som Mario 64. Ta bara Tomb Raider som exempel på hur fantastiskt illa det kan vara. Med dagens mått mätt är Mario 64 svårt att avnjuta för annat än nostalgiska kittlingar, men på den tiden då utvecklare fortfarande kämpade med att få grepp om utvecklande av spel i 3D-rymden lyckades Mario 64 med mycket som få andra hade tidigare. Mitt argument är alltså att man egentligen inte kan klandra Mario 64 för dess fel, eftersom det glänser som överlägset i förhållande till andra spel vid tillfället. Då prisades det för dess kontroll och kamera, eftersom ingen annan hade gjort mycket bättre.

        Final Fantasy VII i förhållande till dagens spel, mycket när det kommer till tempo och givetvis grafik, tycker jag är minst lika föråldrat som Mario 64. Även om det handlar om olika aspekter hos de två spelen.

        Gillade i alla fall blogginlägget och tycker alltid att det är lika kul hur olika vi ofta tycker om saker och ting ^^

        • Anders Brunlöf skriver:

          Det är klart att Mario 64 bröt ny mark. Men mätt med dagens mått, som jag då har gjort, så finns väldigt lite av det magiska kvar. FF7 klarar sig betydligt bättre enligt mig, grundat i att kärnan i det själva spelet är en berättelse om en massa olika intressanta karaktärer, en berättelse som fortfarande står sig. På ett sätt är de två spelen nästan varandras motpoler. Mario 64 är i kärnan en spelupplevelse, medan FF7 är en berättelse.

          Hursomhelst, störtkul att du gillade inlägget! Och visst tycker vi olika rätt ofta, men det är som du säger, bara roligt. Sen finns det nog ett par saker vi kommer överens om också, men det tar vi en annan gång 😉

  2. strimmlarn skriver:

    Tycker fortfarande att super mario 64 är bland det bästa platform 3d spelen vi har just nu.

    alla nya 3d platformspel är så linjära med lite få undantag, jämfört med super mario 64.

    Men om jag skulle välja mellan ff7 och mario 64 så skulle det nog bli ff7 pga storyn.

    Men det är svårt att jämföra 3d platform med jrpg.

  3. blutt skriver:

    Ett spel som definitivt åldrats med värdighet är Metal Gear Solid! Spelade igenom det igen för ett litet tag sedan och det var fan bättre denna gången än första gången jag lirade det för X antal år sedan!

    • Anders Brunlöf skriver:

      Kan inte göra annat än att hålla med. MGS-serien ligger som helhet väldigt varmt om hjärtat, men måste man dela upp dem, då är nog Metal Gear: Solid bäst av dem alla.

      Även det med en häftig story i centrum. Jag tycker mig se ett mönster 😉

Skriv en kommentar