Tack vare Linus Josephson (@docstero) fick jag tillgång till den pågående Medal of Honor-betan. Kändes jävligt kul till en början, alltid kul att känna sig lite före den större massan. Att jag i regel är rätt dålig på FPS-spel var inget som jag tänkte på då.

Men det visade sig ganska snart att jag inte befann mig på samma nivå som 95% av de övriga som deltog. Jag dog ofta och i de allra flesta fallen hade jag ingen aning om vem som hade dödat mig. Jag hängde inte med. Till en början lät jag det försiggå, tänkte att det skulle gå bättre så fort jag kom in i spelet.

Men 3 timmar senare gick det om möjligt ännu sämre. Jag stängde ner och gav upp för den kvällen. Kanske hade jag bara en dålig dag.

Någon dag senare satte jag mig igen, taggad som tusan. Och visst gick det bättre, men jag sög fortfarande, kom sist i alla ranking-listor och bidrog allra minst i samtliga lag jag ställde upp i. Det var här det slog mig; Det här spelet är nog inte för mig.

FPS-genren har aldrig varit en favorit, men visst har jag ändå spelat en hel del. Men framförallt på PC på den gamla Unreal Tournament-tiden. Med en handkontroll känner jag mig som ett litet lamm mot en argsint flock av vargar. Åtminstone i det här tempot.

Jag gillade inte Modern Warfare 2 och kommer med allra största sannolikhet inte heller gilla Medal of Honor. Jag är ingen soldat, i alla fall inte ur förstapersons-vy. Och för att avsluta allt detta jämmer finns det väl inget mer passande än att citera Sveriges jämmerligaste (men också en av de bästa) artist, Lars Winnerbäck:

Jag är ingen soldat, jag har inga vapen att ta till
Inga korståg jag vill gå, ställ mig inte i ett led
Du får mig aldrig att stå still

Jag fungerar inte då
Jag är ingen soldat
Jag tänker inte så