Krönika

Min mamma och Limbo


De senaste tre dagarna var mor min på besök här hemma hos mig. Under de senaste tre dagarna släpptes även det underbart vackra spelet Limbo. Det var ett perfekt läge för mig att testa spelet på henne. Ni förstår, att säga att min mamma inte gillar tv-spel vore verkligen en underdrift. Min mamma avskyr tv-spel. Hon skyller mycket på tv-spel. Det var först ganska nyligen som hon insåg att det kanske tillförde mitt liv något. Att det kanske kunde vara mer än ett barnsligt tidsfördriv som jag borde släppt när jag fyllde 18.

Jag vet inte var hennes uppfattning av spel ligger, men jag misstänker att det är någonstans kring slutet av 80-talet eller början av 90-talet. För henne går spel bara ut på att vinna. Det går ut på att tävla. Det är snabbt, det är ytligt, det är arkad, det är barnsligt, det är inget mer än lek. Och visst, alla dessa element finns fortfarande kvar. Men med Limbo såg jag ett perfekt tillfälle att visa henne att spel kan vara något mer.

Att jag ens fick henne att titta är ett under i sig. Hon har aldrig suttit och tittat på ett tv-spel förut. Någonsin. Jag har försökt få henne att spela, men bara förslaget gör henne grinig och nästan ilsken. Hon är helt enkelt väldigt fientligt inställd. Så att hon kunde finna nog med välvilja att ta på sig glasögonen och rikta blicken mot min tv är ett under. Och tro det eller ej, men det fängslade henne faktiskt.

Den mörka estetiken måste ha rört om bland hennes förutfattade meningar angående mediet. Det här är inte världens mest vuxna tv-spel, men det är ett av de mest konstnärliga rent visuellt. Till slut var hon så inne i det att hon hoppade till i fåtöljen när spindeln stampade i marken bara någon centimeter från spelkaraktären. Sedan satte hon och försökte hjälpa till att lösa problemen, och kom med förslag. Nog för att det var förslag som verkligen underströk att hon inte är medveten om mediets egna oskrivna lagar kring spellogik, men det var hennes engagemang som räknades.

Hon ogillar fortfarande tv-spel, men jag tror Limbo lyckades vidga hennes vyer en aning. Kanske fick jag in en fot i dörren, så att säga. Det här är något jag tänkte ta och fortsätta med. Kanske visa henne Flower, kanske visa henne Shadow of the Colossus. Visa henne känslorna, stämningen, atmosfären, konsten på ett så direkt och enkelt sätt som möjligt. Hon blir fortfarande förtvivlad när jag pratar om min Triforce-tatuering som ska göras nu i sommar, men jag tror på möjligheten att hon en dag kan förstå att det här är min generations kulturarv. Att det kommit längre än där det befann sig för 20 år sedan.

Vilka spel tror ni skulle hjälpa att bända upp dörren ytterligare?

Inga kommentarer

  1. Samson skriver:

    Braid.
    Little Big Planet.
    Mirrors Edge (kanske, mest för designen)

  2. Spel-Malmer skriver:

    Tror på Bayonetta eller Dead Space. Perfekta nybörjarspel för dem som ogillar spelmediet… 🙂

  3. Spel-Malmer skriver:

    Mer seriöst: Min mamma tyckte det var lite häftigt när jag visade en plats i Assassin’s Creed 2 där hon faktiskt varit.

  4. Tommy Håkansson skriver:

    Samson:
    Braid skulle nog en gång för alla få bort ”spel är korkade”-stämpeln.
    Hoppas Limbo också gjorde det lite.

    Malmer:
    Det måste ju faktiskt vara lite awesome! 😀

  5. Peter skriver:

    Spännande att du fått henne intresserad.
    Mina föräldrar är också totalt ointresserade av spel.
    De har testat något bilspel någon gång en kort stund men inget som gav bestående intryck tror jag.

  6. GamingSapien skriver:

    Så berätta. Hur bra är Limbo?

  7. Tommy Håkansson skriver:

    GamingSapien:
    Oerhört bra! Det finns absolut ingen anledning att inte köpa det. Såvida man inte avskyr problemlösning helt och hållet.

  8. Familjenspel skriver:

    Tommy: Priset och längden kan ju vara en sak som gör att folk på studiepeng drar sig för att köpa spelet.

    Jag är sååå trött på att höra från äldre att man inte borde spela för att man är vuxen… Kommer man själv bli så om nya saker när man själv är gammal?

Skriv en kommentar