Krönika

Överskattade spel – Mario Kart 64

Vid ett tillfälle i historien vände universum in och ut på sig. Alla svarta hål i kosmos böjde både tid och rum, och under en millisekund vibrerade alla otaliga atomer i all universums materia i totalt synkroniserad takt. Detta inträffade någon gång runt början av 1997. Resultatet? Nintendo förlorade för stunden partyracingtronen till Rares Diddy Kong Racing. Mario Kart 64 blev en besvikelse som endast lyckades leva på namn och nostalgi, och allt spelet försökte lyckades Diddy Kong Racing bättre med.

Men det här är inte en text om hur bra Diddy Kong Racing är. För även om det spelet var bättre än Mario Kart 64, så säger det absolut inte mycket. Det är svårt att veta var man ska börja med att beskriva varför och hur Mario Kart 64 är helt fel. Men medan spelet gömmer sig bakom en sköld av nostalgi, måste Double Dash oförtjänt ta en hel del stryk som vi borde dela ut till N64-titeln i stället.

Om vi börjar med det uppenbara så är bandesignen överlägset den sämsta i något Mario Kart, någonsin. Det är uppenbart att Nintendo inte riktigt hunnit lära sig att designa go kart-banor i tre dimensioner. De överdrivet breda vägarna är fulla av totalt omotiverade ojämnheter. Inte nog med att banorna är så vida att man utan större problem kan åka runt i cirklar mitt på dem, alla dessa omotiverade hopp som skulle vara uthärdliga görs till åtlöje av bilarnas sinnessjukt stela fysik.

Men såklart, hur mycket fysik kan man räkna med när bilarna och deras förare inte är annat än vad som ser ut som tvådimensionella suddiga sprites vars animationer byggs av två eller tre bilder i sekunden. Det får helt enkelt Pacmans animationer att se ut som Bayonetta. Och det slutar såklart inte där.

Mario Kart 64 födde mycket som skulle komma att definiera serien senare, men tyvärr lider nästan allt av barnsjukdomar. Boostsystemet är till exempel något som gav mig magknip, men inte så mycket för att det känns allmänt stelt och svänga över huvudtaget eller att det av någon anledning dog ut om man gled för länge. Nej, det som bekymrade mig var när mina vänner boostade och de oförsiktigt och våldsamt vickade den ömtåliga joysticken.

N64 hade inte direkt de mest hållbara kontrollerna, och även om minispelen i Mario Party-serien gjorde mer för att sabba pinnen så hjälpte Mario Kart 64 förmodligen till en hel del. Nej, med allt jag nämnt i texten plus banor som Yoshi’s Valley (den sämst designade banan i seriens historia och kanske den enda N64-banan vi aldrig kommer få se i en uppföljare) gör Mario Kart 64 till en skam för både serien såväl som Nintendo i och med deras förlust mot Rares härmapa Diddy.

Och om du fortfarande inte är övertygad om vilket enormt felsteg Mario Kart 64 var, så kan jag ju bara påminna dig om att det var här det blåa skalet föddes. Enough said. Mario Kart 64 är ändå Mario Kart, men lever inte upp till seriens standard. Alls.

Inga kommentarer

  1. Ludde Lundblad skriver:

    *och där slutade Ludde som skribent hos Svampriket*

  2. blutt skriver:

    Nu suger det, då ägde det 🙂

  3. Samson skriver:

    Jag är med dig på att snake-ing förstörde, men de förtjusande sätten man kunde nyttja ”fysikmotorn” för att hitta genvägar som inte var meningen är roliga. jag menar då inte att man kan hoppa över väggarna på t ex Wario Stadium. men på säg, Yoshi-banan där vägen delar sig i ett enormt delta kan du lyckas skippa stora bitar om du kommer sladdandes i egentligen helt fel vinkel och hoppar ut sladdandes över kanten så kan du landa på en bit bana längre fram med lite träning. Den sortens precisionsknarkande kan faktiskt varea skitkul även idag. Även det långa hoppet på rainbow road går att styre åt helvete långt ut åt vänster (tror jag) så man landar på banan ett halvt varv före alla andra. Den sortens upptäckarglädje ser jag som spelets största behållning.

  4. Tommy Håkansson skriver:

    ”det långa hoppet på rainbow road”

    Ja, det måste jag erkänna att det var skoj när man var den enda som visste om det. :p Att spelet var generellt trasig var ibland väldigt underhållande. Och det är ju lite sorgligt när buggarna är det roligaste, hehe.

  5. Sindawilya skriver:

    Trots det blå skalet och Yoshi’s Valley älskade jag det här spelet (spelade det dock i princip alltid med mina syskon, sällan på egen hand) och jag uppskattar det fortfarande när jag dammar av det idag på diverse spelkvällar.
    Kanske är det för att det är ett av få spel, i multiplayer-läge, jag faktiskt kan vinna! ^_^

    Sen ska jag väl inte göra någon hemlighet av att N64 var den spelkonsolen jag växte upp med och jag håller spel som Mario Kart, Goldeneye och Zelda: Ocarina of Time extra varmt om hjärtat.

    Nu är jag väldigt upprörd! Nä, det är okej, Tommy. Kanske…

  6. Nabil skriver:

    Trots er sågning av spelet så är Mario Kart 64 ett spel jag verkligen uppskattar. Nostalgi på hög nivå!

  7. Ludde Lundblad skriver:

    @Nabil – Det är Tommys sågning, och allt står inte rätt till i den pojkens huvudknopp. Jag har absolut inget med sågningen att göra, Mariokart 64 FTW 😉

  8. Wictor skriver:

    Problemet är att när Tommy väl sätter igång att kritisera så inser man att han har jävligt rätt. Liksom han hade med Super Mario Galaxy 2.
    Jag älskar Mario Kart 64, jag älskar Super Mario Galaxy 2, men de har problem. Kanske älskar vi för mycket. Så mycket att vi inte ser (ibland) småfelen. Men Tommy gör, vår fackla i mörkret. Men vill man fortfarande älska ett spel skoningslöst så ska man hålla sig ifrån att läsa Tommys dissektioner.

  9. Tommy Håkansson skriver:

    Till frukost äter jag spelkärlek med ett stort glas spädbarnstårar. 🙂

  10. Ken1 skriver:

    Ge bröderna en linegun och en lancer så är jag på ;D

  11. Sindawilya skriver:

    Nooes, rättning på min kommentar: Ludde ska det självklart stå, inte Tommy ^_^ Ska ju inte anklaga oskyldiga!

  12. Sindawilya skriver:

    Nooes, det SKA stå Tommy. Jag måste sluta dricka öl när jag läser blogginlägg…

    Varför kan man inte radera egna inlägg? Sorry för nonsens-spammingen 🙂

  13. Ludde Lundblad skriver:

    @Sindawylia 😀

  14. Tobias skriver:

    Ehum…
    Yoshi’s Valley är ju en av de bättre banorna i ett Mario Kart överhuvudtaget. För övrigt kan jag hålla med om att det är fult, har breda banor och så vidare MEN,
    när det kommer till ren multiplayerspelglädje är det bara Goldeneye som kan mäta sig med Mario Kart 64 än idag.

  15. Elon skriver:

    Fortfarande mitt favoritspel, jag och mina kompisar har väll ”vant oss” vid alla fel, för alla spelar det utan problem.
    Hatar det blå skalet i senare spel, men i 64 kunde man ”lura” det lättare och det var inte lika vanligt.

Skriv en kommentar