Recension

Crackdown 2

Crackdown 2 har inte ändrats nämnvärt mycket jämfört med föregångaren. Du gör fortfarande samma saker i samma stad, men den här gången är gatorna översvämmade av zombies under nätterna. Jag är en av dem som missade föregångaren, och därför stör det mig inte att det i stort sett bara är mer av samma. Att studsa runt över hustaken och samla orbs är lika beroendeframkallande för mig idag som det var för Crackdown-fansen för tre år sedan, och kanske är än idag. Mina första intryck av singleplayer-kampanjen delade jag med mig av i förtitten, som egentligen skulle vara recensionen. Men eftersom jag ville ha en bättre bild av onlinespelandet väntade jag med recensionen, och därför kommer den här texten mestadels handla om multiplayer.

Det är en bra sommar för snabba, actionfyllda tredjepersonsskjutare. Först ut var Transformers: War for Cybertron. Senare i sommar får vi även Monday Night Combat, som ser väldigt mycket ut som Crackdown 2. Och jag älskar varenda sekund. När du spelar arenafighter i Crackdown 2 är din karaktär maxad. Du hoppar otroligt högt och är otroligt snabb. Redan där är multiplayer mycket roligare än kampanjen. Jag förstår självklart att det är hela grejen med spelet, att man ska samla orbs och levla upp sin karaktär. Men det tar väldigt lång tid innan du låser upp de häftigaste vapnen, och klarar de häftigaste hoppen. Online börjar det roliga på en gång.

Tyvärr är det lite fattigt med spellägen, och man har egentligen bara Deathmatch, Team Deathmathc och Rocket Tag att leka med. Det sistnämnda läget är helt hysteriskt, då alla jagar en stackare som måste överleva så länge som möjligt för att plocka så många poäng han bara kan. När någon dödar honom är det fritt fram för alla att plocka upp den gyllene orben och vara den som jagas av alla medan poängen trillar in så länge han kan överleva. Det är kanske det mest hysteriska du kommer spela i år, speciellt eftersom alla kan döda varandra. Jag hade väldigt gärna sett en lagbaserad variation på läget dock, där det ena laget måste skydda sin jagade medlem mot det andra laget. Det hade varit fantastiskt. Jag är även lite besviken på spelets co-op, som mestadels handlar om att du och din partner tramsar omkring på olika sidor av staden, långt från varandra. Det finns inget som håller er ihop, och motiverar till samarbete. De enda gångerna då det klickar är när ni ska skydda generatorer, vilket du som en del av storyn måste aktivera. Men vad är poängen med det när bara en spelare får framgången sparad.

Mina intryck från min första Crackdown 2-text består, och hade rätt i att onlineläget är vad som ger dig en anledning att köpa spelet. Tyvärr är det aningen fattigare än jag väntade mig, men ändå något som underhåller. Att flyga bokstavligt talat från ena sidan av banan till den andra, medan du skjuter raketer på dina motståndare är bland det roligaste jag upplevt i år. Kampanjen börjar svagt, men plockar upp tempo efter några timmar när du pumpat upp din karaktär tillräckligt. Visst kan uppdragen bli enformiga då de oftast handlar om samma två eller tre rutiner om och om igen, men det finns mycket att leka med utanför dina huvuduppdrag – som till exempel det extremt beroendeframkallande samlandet av orbs. Och det går inte att låta bli att le medan du plöjer gatorna fria från hjärndöda zombies med antingen ett fordon eller ett enormt kraftfullt vapen. Crackdown 2 känns mer som något du leker med för att fördriva tid än något du spelar i för att engagera dig. Om du är redo att acceptera det kommer du ha en väldigt massa skoj. Förvänta dig bara inte mycket nytt om du redan spelar föregångaren.

Crackdown 2 får av Tommy:

 

Inga kommentarer

  1. […] This post was mentioned on Twitter by Svampriket. Svampriket said: RT @bleunt: Så Crackdown 2-recensionen är uppe. Såatteee… http://www.svampriket.se/11/recension-crackdown-2/ […]

Skriv en kommentar