Retroresan

Bunny betyder kanin

Våra retrohjältar återvänder, denna gång utan gäster, för att ta sig an Tiny Toon Adventures till NES. Vi diskuterar vad som definerar plattformsgenren, förvirrar oss i begränsad färgåtergivning och låter tankarna vandra fritt angående licenshanterandet. Anders har och spelat färdigt Final Fantasy VII och ger då äntligen den avslutande episka sagostunden, finalen av fantasin.

Musikpaus

Retroresan: Bunny betyder kanin (Tiny Toon Adventures klart, Super Mario 64 start)

Kommentarer

  1. […] This post was mentioned on Twitter by Retroresan. Retroresan said: Ny Retroresa. Retroresan: Bunny betyder kanin (Tiny Toon Adventures klart, Super Mario 64 start) http://bit.ly/9oZdbF #fb […]

  2. Kim Simonsson skriver:

    Tack Anders och Samson för ett bra avsnitt!
    Det var härligt att äntligen få höra avslutet av FFVII, och på tal om sagostunden så MÅSTE du spela Final Fantasy IX Anders! Motivationen lyder:

    Final Fantasy IX ÄR det bästa av alla FF-spelen. Din resa genom FF skulle inte kunna avslutas på ett bättre sätt. FFIX bjuder på en mycket finare story i en mycket finare värld än exempelvis VII. Musiken är den absolut bästa av alla FF-spel, och då menar jag verkligen den BÄSTA med ganska stor marginal. Även Uematsu själv påstår detta.

    Jag skulle jättegärna se att du avslutade FF på riktigt innan du går vidare med Chrono Trigger eller något annat. Om du är lite velig inför IX, gör då som så att mysa ner dig i din favorit gaming-position, släng i spelet och kör den lilla stund det tar att få se loggan ploppa upp på skärmen. Jag slår vad om att du redan då kommer att förstå storheten med detta spel.
    Med loggan så menar jag alltså då när titeln ”Final Fantasy IX” vackert målas upp till ubermäktig musik. Skulle tippa på att det kanske tar 30 minuter, om ens det.

    Vill avsluta med och säga att ni är fan bäst i världen, på riktigt!

  3. Åldring skriver:

    Tack för ännu ett grymt avsnitt.

    Intressant att höra om Tiny Toon Adventures då jag trotts allt har trevliga minnen från det spelet. Den låga svårighetsgraden kan ha bidragit till det då jag var en aktiv men inkompetent spelare som ung.

    Angående Final Fantasy så blev jag själv lite besviken på FF7 som jag körde igenom för första gången nyligen (inspirerad av Anders) .
    Jag kan haft för höga förväntningar och stressade nog igenom lite för snabbt för att hinna njuta ordentligt. Det kändes inte som jag kom in i storyn ordentligt. Fick ingen bra känsla för varför man skulle förstöra för Shindra när dom egentligen också ville rädda världen. Ska vi alltså döda deras anställda för att företagen har en dålig miljöpolicy? 😛 Varför kunde inte lite av planetens energi (i form av huge materia) användas för att spränga meteor? Bättre att offra lite för att rädda allt. Jag kan ha missat anledning till det, men jag fick ingen känsla för varför vi skulle stoppa huge materian.
    Sen blev jag väldigt irriterad på de minispel man tvingades köra under stora delar av första halvan. Snowboard och chocoboracet var två delar som sänkte spelet rejält för mig. Sjuka stämmningsdödare.
    Men som sagt… jag stressade nog för mycket. Kanske går tillbaka och utforskar lite mer.

    Jag måste instämma i Chrono trigger som fortsättning på sagostunden. Många fina minnen från det spelet 🙂

    Håll det goda arbetet gående!

  4. Tommy Håkansson skriver:

    ”Final Fantasy IX ÄR det bästa av alla FF-spelen”

    QFT!

  5. Vargavaka skriver:

    b ^_^ d <- Ett glatt ansikte och två tummar upp (b & d är knutna nävar med tummen upp)

    Riktigt trevligt avsnitt igen. Jag körde på Wii-versionen och ligger nu på en ~20 stjärnor. När hade ni tänkt att spela in?

    Jättekul att höra upplösningen till FF7, sagostunden does not dissapoint! o o/ /o/

    Jag har redan gett min åsikt ang. nästa spel men ännu en gång; jag kan bara hålla med Samson om Chrono Trigger. I mina ögen är CT bättre än samtliga spel Final Fantasy serien och om du kör på ett traditionellt JPRG så borde det vara det självklara valet. Om du vill ha något mer annorlunda rekommenderar jag däremot Vagrant Story eller Final Fantasy Tactics.

    Vagrant Story är ett action-RPG till PSX där du intar rollen som Ashley Riot, en legoknekt som skall infiltrera den förfallna staden Leá Monde och hitta ledaren till den mystiska sekten Müllenkamp. Under resan in i Leá Monde visar det sig att allt inte är som det verkar och en hel del politiska intriger börjar nystas upp. Vagrant Story är ett ganska svårt spel med ett krångligt vapensystem (även om det är givande när du väl har lärt dig). Det skulle kunna sammanfattas som lite av ett Metal Gear Fantasy. Dess stora behållning är den täta atmosfären och fantastiska flerbottnade historien. Ett av de allra snyggaste (3D)spelen till PSX för övrigt. Jag skulle nog säga att det ser bättre ut än MGS.

    Final Fantasy Tactics är, som namnet antyder, ett strategi-RPG. Du styr din huvudkaraktär och dess följeslagare över ett isometriskt slagfält där du slåss i rundbaserade strider. Till skillnad från "vanliga" FF-spel så spelar positionering och terräng en roll i dessa strider; strider som fyller en betydligt större roll av spelet än vad du är van vid från huvudserien. Historien är full av politiska intriger där du i rollen som en ung son till en välbärgad adelsman följer de stora omvälvande händelser under "The Lion War" lite från sidlinjen. Stridssystemet är beroendeframkallande och historien fantastiskt väskriven, helt i klass med den från Vagrant Story. Spelet släpptes från början till PSX men har även släppts till PSP med undertiteln "The War Of The Lions". PSP-versionen är svårare än PSX-versionen (vilken anpassades lite för oss i väst) men jag skulle ändå rekommendera den över orginalet. Översättningen är bättre, det finns ett par nya klasser att tillgå och det är fullt med alldeles bedårande handritade mellansekvenser. En av de bästa portningar av ett gammalt spel jag har sett. I FFT har dessutom en karaktär från ett spel i huvudserien en rolig liten cameo vilket är en kul liten touch.

    Om du vill köra på något helt annat kan du alltid göra som jag hade tänkt mig denna sommar och köra på Planescape Torment. Det kan jag inte säga något om, men av dess rykte att dömma skall det ju vara någonting utöver det vanliga.

  6. Moderhjärnan skriver:

    Jag tror att det stora misstaget ni gjorde med det förra avsnittet var att ni utannonserade att Super Mario 64 skulle bli nästa spel EFTER Tiny Toon Adventures. Inte för att sätta för mycket värderingar här, jag har trots allt aldrig spelat TTA, men det är lite grann som att värma upp inför VM-finalen i fotboll med att titta på en kvalmatch till Medelpads distriktsturnering för flickor födda 2002; Det är helt enkelt totalt ointressant sett till vad det konkurrerar med.

    Ska bli sjukt intressant att höra era synpunkter på Super Mario 64. Måste vara ett få program där ni faktiskt inte behöver kommentarer inför, va? 😉 Jag har ju detta som en av mina darlings och anledningen till att jag inte kan hata spelet är för att jag gav bort mitt jullov till den här titeln. Jag är helt enkelt för nära för att ge någon slags objektiv syn på det hela.

    Men det är klart, så här i backspegeln så finns det några saker jag inte alls gillar med spelet;

    – Det dryga i att leta röda mynt. Det finns oftast inget samband över var de är gömda, de är lite överallt. Detta skötte Nintendo bättre i Super Mario Sunshine, där de röda myntet var gömda över ett speciellt område eller kunde nås på ett speciellt sätt.

    – Utfyllnaden för att nå 120 stjärnor. Att behöva jaga 100 mynt känns bara drygt (när jag tänker på det är mycket i det här spelet drygt) för att få en stjärna. Detta löste de bra i Super Mario Galaxy där de, istället för att bygga en bana och stoppa in sju stjärnor, försökte skapa så unika stjärnor som möjligt. Mindre upprepning, större glädje!

    – Kameran. Att kameraarbetet i Super Mario 64 fortfarande hyllas är snarare ett tecken på hur sjuk den här spelgenren är snarare hur bra det är utfört här. Jag mår fortfarande dåligt när jag hör det där ”nööh-nööh”-ljudet!

    Och till det jag trots allt gillade/fortfarande gillar med spelet:

    – Nintendo lyckades föra över en hel värld från 2D till 3D. Tog med sig det bästa från det förflutna i ett nytt skal och fick det att kännas fräscht igen. Plus lite extra lull-lull.

    – Hela 3D-upplevelsen. Det är ytterst få verk inom konsten som kan säga haft en så stor inverkan på en hel kultur. Super Mario 64 är spelens svar på musikens Sergeant Pepper. Det går inte att förringa betydelsen av det här spelet och vad det fortfarande betyder för en hel bransch. Helt fucking omöjligt.

    – Trots över tio år på nacken tycker jag fortfarande att det ser bra ut. Jag tror mycket beror på att Nintendo valde att inte övergöra det med att smeta ut en massa texturer som sedermera hela Nintendo 64 blev känt för. Det är sparsmakat med texturer och de som finns är enkla och påverkas inte av spelmediumets begränsningar. Det är spartanskt utan att vara fult.

    – När jag spelade spelet som yngre tyckte jag att all Super Mario-musik var för trallvänlig, men idag när jag lyssnar på några av spåren i SM64 så förundras jag av hur vacker välkomponerade de är. För Jolly Roger Bay borde Koji Kondo få något slags pris!

    – Alltså. Kontrollen. Jag säger inte mer.

  7. Moderhjärnan skriver:

    En sak till;

    Jag förundras över fysiken i spelet än idag. Det känns larvigt att prata om stora saker som fysik i ett Super Mario-spel, speciellt eftersom de släpptes i en tid då man pratade mer polygoner än gravitationslagar, men jag fortfarande imponerad över hur Nintendo programmerade den här titeln. Jag ”känner” Mario på ett sätt som jag inte gör i spel, inte ens de som släpps idag.

    Exempel 1;
    Jag springer snabbt som satan över ängen. Tvärnitar. Vänder mig om och hjulhoppar. Det där ”känns”.

    Exempel 2;
    Jag springer. Gör ett litet skutt. Ytterliggare ett hopp, nu lite högre jämnfota. Det tredje gör att jag gör en volt i luften och landar sedan graciöst på båda benen. Det där ”känns”.

    Allt det där ”känns”. Det är något fysiskt över det. Det känns liksom i magtrakten på ett sätt som spel idag inte gör, förutom i just då Mario-spelen.

    (Dessutom var det ju en djäkla chock 1996 när vi såg Mario hjula, volta och göra sparkhopp, lite annorlunda mot den feta rörmokaren vi vant oss vid)

  8. Lance McCloud skriver:

    Jag kom på att en polare till mej nog hade Tiny Toon adventures så nu blev jag sugen på att testa det igen och se om jag kommer ihåg något från det, speciellt då ni ju kom fram till att det var ett OK spel ändå.

    Super Mario 64… Jag kommer ihåg att jag gillade spelet när det kom, och DS versionen spelade jag igenom för några år sedan och tyckte det höll lika bra det med. Framförallt ska det bli kul att höra om ni lyckas hålla er neutrala och opartiska i er analys av spelet, oavsett om ni kommer fram till att ni tycker det är skräp eller ändrar er uppfattning. Spelet har sina brister, men de känns rätt små och jag tycker helt ärligt att spelet är både kul och har gameplay som håller än idag. Kontrollen är inte helt precis och nog spelets största svaghet, men den går lättare att använda med träning och man kan lära sej olika hopp-knep för att nå olika områden. Kontrollen känns för övrigt nästan precis som den som återfinns i Super Mario Galaxy spelen. Mario 64 har många världar som alla känns väldigt olika, med variation som funnits i tidigare Mario-spel med hinderbanor, parkbanor, grottor och labyrinter. Även konceptet med att ta flera stjärnor på samma bana med små variationer i banans uppbyggnad beroende på vilken stjärna man försöker ta funkar med bra… och även detta används ju i Galaxy spelen. Detta koncept kan dock ibland bli lite tjatigt om man helt fokuserar på att ta alla stjärnor på samma bana i rad. Det blir roligare med variationen man får med att springa mellan banorna. Musiken är passande, varierad och med vissa stycken som är riktigt trallvänliga. Grafiken är och känns som tidig 3D, men ser trotts detta klar och färgglad ut och kameran funkar för det mesta bra, men när den väl strular så känns det inte kul alls och ibland vill man får in kameralägen som spelet helt enkelt inte tillåter.
    Som ni sett försöker jag dra paraleller mellan Galaxy och Mario 64 då jag helt enkelt tycker det är nästan samma spel. Visst har Galaxy bättre bandesign och mer finurliga twistar på sina pussel, men det är ärligt inte långt ifrån Mario 64 som även det fick en del intressanta pussel och fiffig bandesign på sina ställen. Kontrollen är de båda spelens största svaghet, men det är nog svårt att få den mycket bättre, det är nog helt enkelt svårare att få hoppande lika precist i tre dimensioner som det är i två.

    Underbart att höra slutet på sagostunden förresten. Det ska bli kul att höra det i sin helhet igen när den hopklippta versionen kommer! Jag ska försöka klara av FF IX sjävl snart, men kanske tar upp FF VII igen när det är klart, jag har ju inte spelat det på över sju år nu. Som nästa spel i sagostunden skulle jag vilja försöka rekomendera ett lite annorlunda spel. Först vet jag inte om det riktigt räknas som retro (skulle vara gränsfall i så fall) och det är väl inte en story som kan klassas som saga direkt, men du frågade efter något annorlunda och västerländskt, så varför inte pröva Deus Ex? Det är ett FPS förvisso, men storyn är riktigt välskriven och spelet går att spela på många olika sätt med massor av lösningar på varje problem. Spelet borde tilltala alla som gillar sci-fi och cyberpunk. Men det blir nog roligast att spela något i stil med Chrono Trigger eller Final Fantasy IX, kanske speciellt då jag tror Samson redan spelat dom och hans roll i de tidigare sagostunderna har varit minst lika viktig som Anders berättande.

    Kan Anders förresten förklara hur han lyckades sätta likhetstecken mellan en förlovning och sin nördskola.. jag får inte riktigt ihop det. 😛

    Tack för ett underbart program och njut nu riktigt av ert sommarlov så hörs vi i höst igen!

  9. Mr. Pibb skriver:

    Skönt att Final Fantasy 7-sagan äntligen fått ett slut! Jag har spelat det så många gånger, men aldrig avslutat det. Tack Brunlöph för att du spoilat hela slutet åt mig, så slipper jag traggla mig igenom det ännu en gång. 🙂

    Har lyssnat på er podcast länge utan att kommentera, så nu kom min första kommentar. Nu ska jag laga barnmat. Men annars får ni ett retrotips till kommande avsnitt. Ufouria till NES. Det släpptes nyss på VC, och det minns jag var riktigt kul!

    Keep playing in the free world!

  10. lephyrius skriver:

    Fan! Vad ultimat om Ernst Kirchsteiger skulle gästa er.

    Oj! Super Mario 64 är ett långt spel så det hoppar jag. Sommaren är för kort för att sitta inne och spela spel så jag hoppar över det här dessutom så har jag tror jag tagit alla stjärnor i Super Mario 64. Jag tyckte det var ett riktigt bra spel men då tyckte jag att N64:an var en riktigt bra konsol med Zelda Majoras Mask som dess bästa spel.

    RPG tips:

    Suikoden 1
    Är ett riktigt bra RPG. Det här är som om Metal Gear Solid möter Final Fantasy med många intressanta karaktärer och en massa djupa intressanta intriger. Sedan har vi det att man kan rekrytera en massa karaktärer och se hur ens bas växer lite som ”Metal Gear solid Peace Walker” eller Pokemon för den delen. Det alltid intressant att prova rekrytera slagna fiender eller så kan man hugga halsen av dem. Det är svårt att beskriva en story utan att spoila den men det handlar om krig.

    Annars så håller jag med vargavaka om Final Fantasy Tactics fast då blir det Square enix igen.

    Om du vill ha ett WRPG så finns det bara ett spel jag har tyckt om och det är Planescape: Torment. Fast WRPG är inte riktigt min stil.

  11. Johanw123 skriver:

    Hej! Har precis börjat lyssna på er och är mycket posetivt överaskad måste jag säga! ser fram emot Super Mario 64 som fan, många fina minnen där!

    Måste även tipsa om mina 2 absolut farvorit rpgs.

    Secret of Mana.
    Hade mycket skoj med detta spelet. Gillar hur man stridar i detta spelet och har många fina minnen med detta då man kunde spela flera spelare, älskar musiken.

    Grandia 2 tycker jag också väldigt mycket om, spelade detta på PC och antar att det gör sig bättre med kontroll istället för tangentbord men jag fastnade för storyn och strids-systemet. också mycket bra mysik imo.

  12. Fiskpinnen skriver:

    Fint avsnitt och fint avslutning på ff7.

    Jag skulle personligen vilja ha FF9 här näst på fat men har kännslan av att Anders är inställt på något lite mer nerskalat rpg, iaf i grafikväg.
    Och jag hoppas att FF:AC blir ett ämne att tala om snart!

    Nu vill jag inte vara den som är den men ni har faktis helt gått förbi att Anders är skyldiga oss ett straff från några avsnitt tillbaka då du inte var närvarande och jag vill ha upprättelse!

    Jag tyckte iofs att mitt straff med att Samson kokar ihop en pizza som Anders får äta skulle vara något men den gilla inte ni så vi får väl börja spåna på ett nytt, nu har ni några veckors upphåll att klura på något.

    Kanske utveckla Samsons straff lite, springa 5km MEN sammtidigt typ klara några banor i ett retrospel på Gameboy, Tetris, Megaman, Super Mario?

    Fast ni är så satans goa att ni kanske ska slippa undan straff ändå!

  13. Fleischer skriver:

    Trevlig podcast ni har här. Ljudet var lite konstigt i detta avsnitt men bra ändå.
    Samsons sidekick pratar så lustigt ;).

    Sen vet ju alla att ICO är bättre än SOTC. Och att säga att Galaxy är bättre än Mario 64 är som att säga att McDonalds smakar bättre än Max eller att kräftor skulle vara bättre än surströmming. Nä, skämt och sido, kommer fortsätta lyssna i framtiden. Riktigt bra jobbat given nedladdning varje vecka.

  14. zemus skriver:

    Nej fan vad surt att ni ska ha uppehåll till september men klart ni har förtjänat de men blir tomt inget radio speltorks eller retroresan dom 2 överlägset bästa podcast i Sverige.. När de gäller sagostunden tycker jag Anders ska spela igenom ff9 mest för de troligast är de sista bra ff spelet som gjorts efter ha spelat igenom 13 har jag gett upp allt hopp om final fantasy serien…

  15. Tarmstorm skriver:

    Så Anders kom till andra bas med Samson?
    Angående resident evil känslan i mario 64 så tycker jag spökhuset påminner om herrgården i resident evil och det där jävla pianot är min nemesis.

  16. Avgrundsvrål skriver:

    Det är inget fel med kameran i Mario 64, det är bara alla som klagar som helt enkelt är dåliga! För övrigt väntar jag fortfarande på att den mobbigt stöddiga pingvinen och dess bortskämda ungar får ett eget spel. Kan Tingle så kan väl mobbarpingvinen!

  17. Oldgast skriver:

    Jag vill bara börja med att tacka för ännu två bra avsnitt. Jag trodde inte att det skulle fungera med gäster men ni gjorde ju det perfekta valet i Sebastian och Andreas.

    Denna vecka kunde jag för första gången hänga med på eran resa och det med det första spelet som jag ägde (tillsammans med bror och syster). Det var då också det första spelet som jag spelade ordentligt. Nåja till omdömet:

    Det visuella:
    Grafiken är förstås inte spelets styrka då den likt de allra flesta tidiga 3D-spelen har åldrats en hel del. Kameran allt som oftast bra om man inte är nöjd så har man bra möjligheter att ändra själv.

    Ljudet: Är bra som alltid med några ljusglimtar låtarna på Vattenbanorna och framförallt slutlåten är riktigt sköna.

    Gameplay:Underbart. Det bästa med spelet. Banorna designas med spelkänsla i åtanke och Nintendo visar att de har fantasi och kreativitet när de designar banor.

    Slutligen ett fantastiskt bra spel som lade grunden till mitt favoritspel någonsin. (Super Mario Galaxy, kan snart förmodligen lägga till en tvåa där också snart) Intressant att man ändå motbevisas i att grafiken inte är så viktig då jag tycker att det ger mycket av den härliga känslan och ger en extra dimension mellan till spel som Super Mario World och Super Mario Galaxy i jämförelse med säg Super Mario Bros 3 och Super Mario 64.

    Keep rocking strong.

  18. Kletet skriver:

    Förmodligen för sent för att hinna komma med i avsnittet men jag kör på lite ändå.

    Super Mario 64 är likt Zelda: OoT, det första i sin spelserie som tar steget in i 3D och det är förmodligen det här som fått mig att verkligen fortsätta älska spelet. När jag i mina yngsta dagar sträckspelade både Super Mario Allstars + Super Mario World och Zelda 3 var steget in i 3D något fenomenalt häftigt som verkligen etsat sig fast som ett par retroglasögon.

    Men efter att ha kollat in Anders ta den sista stjärnan (fantastisk bedrift för övrigt) fortsatte jag kolla Super Mario 64 videos och allt jag kan säga är att jag aldrig någonsin kommer spela om spelet. Kameran är åt helsike och allting känns bara.. fel med dagens mått mätt. Där (i mitt tycke och erfarenhet förstås) Ocarina of Time faktiskt fortfarande håller så har SM64 stannat och blivit nästintill ospelbart idag. På sin höjd skulle jag kunna tänka mig att hoppa in i första tavlan bara för att än en gång kunna ta på sig Marios flygkeps och ta en flygtur i världen (vilken upplevelse det var första gången!).

    Det enda som förmodligen håller än idag är det lekande konceptet med tavlor, levande världar som kittlar mig än idag. Och förstås, den otroligt, otroligt fantastiska musiken.

    Ser fram emot imorgon, när ni flyttar fram Super Mario 64 fjorton år i tiden! 🙂

    PS: att ni lämnar oss en hel månad utan Retroresan är verkligen inte okej. Vad ska jag nu använda för ursäkt för att slippa vara social? 🙁

  19. Savepunkt skriver:

    Savepunkt…

    […] something about savepunkt[…]…

Skriv en kommentar