Gästkrönika

Vad hände med spelglädjen?

Här kommer det andra, utlovade gästinlägget från Niclas de Faire från retrospelbloggen kraid.se 

När jag inledde min karriär som spelare, spelade man bara för spelandet i sig. I slutet på 80-talet och början på 90-talet spelade man spelen för den glädje och verklighetsflykt de gav en. Man letade igenom hela The Legend of Zelda efter hemligheter. Man spelade igenom Metroid gång på gång för att man belönades med att se Samus i nya dräkter om man klarade det tillräckligt snabbt. Man studsade igenom alla bonusbanor i Sonic the Hedgehog, för att få alla Chaos Emeralds. Det var dock inget man tvingade sig till eller gjorde av ren prestige. Man gjorde det för att det var roligt och enbart därför.

Häromdagen satt jag och spelade Fallout 3. Jag har sedan länge spelat igenom det med ett otal karaktärer och fått ut så mycket det går av det. När jag gjorde en dödstråkig quest i The Pitt, för att få en trophy, slog det mig att det var så långt ifrån spelglädje man kunde komma. Jag led mig igenom ett hjärndött och långdraget samlaruppdrag, som enbart gick ut på att jag skulle få en liten digital trophy att stoltsera med. På vilket sätt gjorde det min spelupplevelse bättre? Inget som helst, kom jag fram till. Det var helt enkelt en idiotisk kukmätartävling, inte en ny upplevelse eller upplåsning av något nytt i spelet, utan bara ett sätt att få min e-penis att växa någon millimeter. Ett sätt att visa för omvärlden att jag minsann är en ball jävel, eftersom jag hade ett kvitto på att jag ägnat timtal åt total tristess i ett spel jag redan fått ut allt av värde ifrån.

När jag hittade hemligheter i Zelda, såg nya sidor av Samus eller blev Super Sonic, var det för att det låste upp något nytt och fick en fräsch upplevelse i något jag redan spelat igenom ett flertal gånger. När jag skaffar mig trophy efter trophy i spel bara för att ha dem, har den där äkta, djupa och hjärtliga spelglädjen försvunnit. Den har ersatts av en drift att skryta, mäta kuken och stoltsera.

Visst, alla trophies och achievements är inte såpass hjärndöda som den ovan, men 90% av dem är det. Om vi ska vara helt ärliga, vad tillför de för spelglädje egentligen? Knappt någon, skulle jag vilja påstå. Visst förlänger de spelet och ger oss en viss glädje, men är det inte snarare behovet att skryta den tillfredställer, än vårt behov att få en bra spelupplevelse?

När jag och mina gamerkollegor lägger timtal på att maxa achievements och trophies i spel, så är det inte för att det är roligt i sig, utan för att vi är måna om att visa vår status. Vi vill inte att vår digitala kuk ska vara kortare än de andras.

//Niclas de Faire

Inga kommentarer

  1. Familjenspel skriver:

    Håller helt och fullt med i det du säger! Som tur är spelar jag oftast inte spel så utan spelar igenom dom en gång och låter dom sen vara, dom achievements jag får är jag nöjd med. Det händer att jag kollar igenom listan innan jag börjar med ett spel dock för att inte missa att ta någon helt självklar belöning dock vilket kanske är lite nörderi ändå 🙂

  2. blutt skriver:

    Jag bryr mig inte det minsta om achiev eller trophys. Betyder det att min e-penis är liten? 🙁

  3. bleunt skriver:

    Men sluta använd den där jävla 80-talskillen i varenda inlägg så fort du får chansen, Ludde! 😀

  4. blutt skriver:

    Hade för mig detta var en gästblogg? =) Den va där från början! Den bilden borde vara med i varje inlägg om ni frågar mig! Så jävla awsome!

  5. […] This post was mentioned on Twitter by Ludde Lundblad, Ludde Lundblad. Ludde Lundblad said: Ny gästblogg signerad Niclas de Faire @kraid http://www.svampriket.se/11/gastblogg-vad-hande-med-spelgladjen/ […]

  6. Tobias skriver:

    Innan trophys och achievements hävdade varenda mellanstadieunge att de visst klarat det och det spelet. Med T/A är det möjligt att avslöja ljugarna. Men visst vore det skönt ifall fler än 10 % faktiskt var intressanta att skaffa.

  7. Aeneas skriver:

    Nej, Henrik, det var inte jag som klippte in den bilden. Jag har dock inget emot den och tycker att den ska vara med så ofta som möjligt. Ler varje gång jag ser den (lite bitter också, jag var inte sådär cool på 80-talet).

  8. Aeneas skriver:

    Tobias: Fast att klara ett spel är ju inte en ”achievement” i sig, eftersom det krävs noll skicklighet för att klara spel numera.

  9. blutt skriver:

    Ah, okejdå! 🙂 Tänkte nog på nått annat inlägg isåfall!

  10. Per Saad skriver:

    Nu har det gått ett tag sedan du postade det här inlägget. Har du lyckats se förbi achievements/trophies? Eller känner du fortfarande behovet av att plussa på din digitala penis?

  11. Kindo skriver:

    Åh, ett äldre inlägg, skrivet innan jag fann ljuset som visade vägen till Svampriket.se, men som berör något av det jag hatar mest av allt i dagens TV-spel. Achievements och Trophies är båda djävulens påfund. PS3:ans troféer har åtminstone klokheten att vara någorlunda gömda i en snygg ruta uppe i hörnet på TV:n, men 360:s jävla monsterblaffa till ruta som täcker upp halva nedre delen av skärmen får mig att vilja slänga maskinen ut genom fönstret. Jag har ingenting emot att få ett slags certifikat på olika bedrifter i spelen jag spelar, men dessa typer är i minoritet. De allra flesta får man bara genom att spela igenom spelet från början till slut; det är OMÖJLIGT att missa dem. En del idiotspel går till och med så långt att de ger en ett plingljud bara man går in i spelets inställningsmeny, eller döper sin karaktär. Ren och skär galenskap. De flesta spelföretag sköter det här systemet oerhört dåligt, men vissa tar fenomenet på mer allvar. Rare hade många ‘riktiga’ (och roliga) achievements i Banjo-Kazooie: Nuts & Bolts, till exempel, men jag önskar ändå att jag kunde slå av det här om jag så önskade – helt enkelt säga åt maskinen att åtminstone slå av texten och ljudeffekten som uppstår när man fixar en trofé. Det finns ingenting värre än att få ett störande ljud, med en tillhörande textruta, sekunden man spöar sista bossen. Snacka om stämningsförstörare. Jag vill inte veta av det när jag spelar, helt enkelt; håll det utanför mitt spel! 🙁

Skriv en kommentar