Här kommer det andra, utlovade gästinlägget från Niclas de Faire från retrospelbloggen kraid.se 

När jag inledde min karriär som spelare, spelade man bara för spelandet i sig. I slutet på 80-talet och början på 90-talet spelade man spelen för den glädje och verklighetsflykt de gav en. Man letade igenom hela The Legend of Zelda efter hemligheter. Man spelade igenom Metroid gång på gång för att man belönades med att se Samus i nya dräkter om man klarade det tillräckligt snabbt. Man studsade igenom alla bonusbanor i Sonic the Hedgehog, för att få alla Chaos Emeralds. Det var dock inget man tvingade sig till eller gjorde av ren prestige. Man gjorde det för att det var roligt och enbart därför.

Häromdagen satt jag och spelade Fallout 3. Jag har sedan länge spelat igenom det med ett otal karaktärer och fått ut så mycket det går av det. När jag gjorde en dödstråkig quest i The Pitt, för att få en trophy, slog det mig att det var så långt ifrån spelglädje man kunde komma. Jag led mig igenom ett hjärndött och långdraget samlaruppdrag, som enbart gick ut på att jag skulle få en liten digital trophy att stoltsera med. På vilket sätt gjorde det min spelupplevelse bättre? Inget som helst, kom jag fram till. Det var helt enkelt en idiotisk kukmätartävling, inte en ny upplevelse eller upplåsning av något nytt i spelet, utan bara ett sätt att få min e-penis att växa någon millimeter. Ett sätt att visa för omvärlden att jag minsann är en ball jävel, eftersom jag hade ett kvitto på att jag ägnat timtal åt total tristess i ett spel jag redan fått ut allt av värde ifrån.

När jag hittade hemligheter i Zelda, såg nya sidor av Samus eller blev Super Sonic, var det för att det låste upp något nytt och fick en fräsch upplevelse i något jag redan spelat igenom ett flertal gånger. När jag skaffar mig trophy efter trophy i spel bara för att ha dem, har den där äkta, djupa och hjärtliga spelglädjen försvunnit. Den har ersatts av en drift att skryta, mäta kuken och stoltsera.

Visst, alla trophies och achievements är inte såpass hjärndöda som den ovan, men 90% av dem är det. Om vi ska vara helt ärliga, vad tillför de för spelglädje egentligen? Knappt någon, skulle jag vilja påstå. Visst förlänger de spelet och ger oss en viss glädje, men är det inte snarare behovet att skryta den tillfredställer, än vårt behov att få en bra spelupplevelse?

När jag och mina gamerkollegor lägger timtal på att maxa achievements och trophies i spel, så är det inte för att det är roligt i sig, utan för att vi är måna om att visa vår status. Vi vill inte att vår digitala kuk ska vara kortare än de andras.

//Niclas de Faire