Krönika

Mindre B-action, mer mindfuck!

För någon vecka sedan gick äntligen jag och Emlie och såg Inception, förövrigt vårt första biobesök i Borås. Jag blev omkullvält av filmen, jag satt som paralyserad redan efter några minuter och gångerna jag viskade ”- wow!” för mig själv går inte att räkna till. Känslan var densamma som efter jag sett The Matrix första gången. Filmerna har ett sätt att verkligen tänja på gränserna och alltid ge dig lagom lite information. Tack vare deta känner man sig aldrig riktigt säker på vad som händer, trots fullt fokus. Mindfuck, kallas det kortfattat.

Samtidigt slog det mig också att jag hemskt sällan upplever samma sak inom spel. Nu har jag förvisso bara nämnt två exempel från filmens värld och på rak arm kan jag inte komma på många fler, men saken är den att spel har ett betydligt övertag i just denna aspekten. Det är nämligen vi som spelar som kontrollerar historian och just här finns det mycket att leka med.

En av få som faktiskt leker med det faktum att vi spelar hans berättelser är Hideo Kojima, när han exempelvis i Metal Gear Solid 2 konstant påpekade att vi spelat för länge och att det nu var dags att stänga av. Eller när det enda sättet att klara bossen som läste huvudkaraktärens tankar i Metal Gear: Solid var att använda handkontrollen i en annan kontrollerport i konsolen. Lösningen fanns inte i spelets verklighet, utan i spelarens.

Men borde det inte finnas utrymme för fler? Borde inte jag säga ”- wow!” fler gånger när jag spelar ett spel med flera hundra miljoner i utvecklingskostnader? Perfekt kontroll och bländande grafik räcker bara så långt. Spel är fortfarande ett ungt medie men samtidigt går utvecklingen i raketfart och vissa menar att vi rent visuellt redan nu kan bräcka Hollywood. Men det behövs mer än spjutspets-grafik och röstskådespel från Nolan North. Vi behöver Chrisopher Nolan, Wachowski-bröderna och en hel hög med människor som kan, och vill, tänka utanför ramarna.

Kommentarer

  1. Rikard skriver:

    Riktigt bra skrivet! Det som först slår mig är att man har ett annat perspektiv när man ser en film, en annan pace.

    I ett spel tar man sig igenom en historia i sin egna takt och det som kändes att det flög över ens huvud i en fantastisk karusellfärd i Inception skulle man ha tid att smälta allt i ett 9h-spel.

    Talangen för att skapa en story likt inception finns säkert där, men jag tror den har svårt att uppmuntras iom att så mycket annat styr vad ett spel ska handla om och hur det ska spelas.

    Jag tror spelindustrin har för många händer med i utvecklingen av ett spel för att det ska hända på ett bra tag dock.

  2. Samson skriver:

    Personliga mindfuckfavoriter (utöver Kojima):
    Braid
    Persona 4
    Bioshock (eller njae, mest en överaskning, men ändå)

  3. Johan Eklund skriver:

    Fler mindfucks inom film är ju inte svårt… Bara Chris Nolans gamla film Memento är ju fett najs på det planet. Sen typ vad som helst av David Lynch, såsom Lost Highway och Mulholland Drive (eller för TOTAL mindfuck, se Inland Empire eller Eraserhead). Ja…

    Inom spel inte så vanligt nej. Men jag tror nog vi kan räkna Planescape: Torment dit. Heavy Rain försöker ju med lite mindfuck ockå, men misslyckas på det planet tycker jag och blir ändå bara en ordinär thriller.

  4. Johan Eklund skriver:

    Hur kunde jag glömma Fight Club.. och Seven…

  5. dakkster skriver:

    Jag tror faktiskt att det är rätt klurigt att göra genomordentliga mindfucks som spel. Detta för att när vi snackar film kontrollerar filmmakarna exakt vad som visas och hörs. Ett spel har fler variabler. Vad händer om en spelare inte gör ett visst val? Helt plötsligt öppnas en hel värld av nya möjligheter som måste planeras för. Att göra ett mindfuckspel på Inceptions eller Mementos nivå, för att inte tala om vad som helst av Lynch, skulle kräva sjukligt komplicerade variabelträd som täcker upp allt och ser till att historien berättas på ett sätt som inte blir helt ologiskt.

    Bara min impulsiva reaktion iaf 🙂 Jag skulle jättegärna uppleva fler mindfuckspel, men… ja, vi får nog vänta ett tag till innan de blir ordentliga mindfucks. Men jag är övertygad om att de är på väg förr eller senare 🙂

  6. ozzy88 skriver:

    Nu har jag ju inte sätt filmen, men temat inom spel har jag aldrig ens funderat över. Detta händer ju faktiskt inte i spel så himla mycket. Av spelen Samson nämner har jag bara kört Bioshock och överraskningen tar ju upp en väldigt liten del av spelet. Håller med de övriga om att mindfucks i spel är svåra att skapa.

  7. Anton Albiin (EttGlasVatten) skriver:

    Jag blev ganska mindfuckad av Zelda: MM när det begav sig, men det delar absolut inte tempot och alltid fatta 90%-känslan. Braid om möjligtvis Limbo skulle kvalificera sig.

    Jag reagerade lika starkt på Inception som du btw. Så fruktansvärt bra film!

Skriv en kommentar