När jag listade de enligt mig tio viktigaste konsolspelen från de senaste tre generationerna, placerade jag Metal Gear Solid på plats nummer tio. Oavsett vad man tycker om spelet måste man erkänna att Kojima haft ett enormt inflytande på spelvärlden under de senaste tio åren. Spel har delvis tack vare (eller på grund av) honom blivit mer filmiska både i berättande och story.

Och ibland går det så långt att man börjar misstänka att Kojima är en misslyckad och ratad regissör, som försöker leva ut sina filmdrömmar via spelvärlden där standarden är långt, långt lägre. För i vilken annan värld skulle man kalla David Hayter för en bra skådespelare? Jaja, I’m a Hayter hater. Men allvarligt, killen kan ju inte klämma fram en trovärdig replik ens om Snakes hockeyfrilla hängde på det. Om jag skulle förklara det för någon som aldrig hört Solid Snake skulle jag be personen föreställa sig Christian Bale i en porrfilm.

Men i spelvärlden är vi så svältfödda på bra röstskådespeleri, speciellt för 10 år sedan. Metal Gear Solid är för film vad paralympics är för OS, och David Hayters bronsplats på 200m är ju ganska bra med tanke på att han springer med två benproteser. Bara i spel och porrfilm skulle Hayters prestationer i MGS-serien kallas något annat än dåligt. Men till Hayters försvar verkar spel göra skådespelare sämre än de egentligen är. Se bara på Command & Conquer. Eller Marcus Fenix, vars skådespelare gör ett mycket bättre jobb som till exempel Bender i Futurama.

Men nu är den filmiskt presenterade handlingen inte det enda som gör Metal Gear Solid-serien så älskad. Eller? Personligen har jag något emot smygmoment, men jag kan ändå förstå tjusningen i det hela. Men utförandet i Metal Gear Solid är inget jag kan förstå. Snake är inte precis en smidig smygare, och vissa beslut angående gameplay är totalt bortom mitt förstånd.

Ta till exempel en av spelets flera frustrerande sekvenser, där Snake befinner sig i ett rum och spelaren får se honom uppifrån. Utanför rummet står flera fiender och skjuter mot Snake, men vi får inte se dem. Snake ser dem. De ser Snake. Men vi får inte se något. Att skjuta i Metal Gear Solid är bland det mest bångstyriga man kan göra i något spel. Vissa saker kan man lätt förlåta, som att fienderna av någon anledning bara kan se fem meter framför sig. Men att Solid Snake är lika klumpig som en 15-åring som vuxit 10cm under ett sommarlov är omöjligt att bortse från. Ändå lyckas folk göra precis det.

Idag han man rådit bot på många av seriens skavanker. Röstskådespeleriet är marginellt förbättrat i del fyra, och kontrollen håller faktiskt enligt dagens standard. Men att kalla Metal Gear Solid-serien för spel med filmsekvenser börjar bli osanning. När är det dags att kalla det för en film med spelsekvenser? Anledningen till att vi stod ut med Hayter 1998 var att standarden var så otroligt låg (med undantag för t.ex. Grim Fandango). Anledningen till att vi står ut med honom idag är pga nostalgi och kärlek för serien.

Och jag tänker inte ens nämna något om när hela spelet avbryts för några otroligt krystade och ostiga politiska budskap.