Krönika

Halo, ditt jävla svin, jag älskar dig

Jag har en kränkande, ohyffsad, oengagerande kärlek. Låt mig berätta.

Bungie har ända sedan Halo 3 yrkat att Heroic är den nivå de skapar spelet på, sen lägger de till lättare svårighetsgrader – för att någon tvingar dem eller för att vara snälla, vem vet. Det gör mig kluven.

Som spelrecensent har jag bra anledningar att spela på normal svårighetsgrad. För att… tja, för att det är normalt och jag ska berätta om hur det är att spela spelet på det vis de flesta andra spelar det. Också för att hinna spela klart kampanjen i tid givetvis.

Heroic emblem

"The way Halo is meant to be played"

Sen står Master Chief står där med en tänd cigg i handen och säger hånfullt ”Det är så här Halo är menat att spelas. Du är väl ingen mes, Samson. Ta dig ett halsbloss nu”. En del av mig vill rationalisera det hela med att de flesta andra spelare där ute som ska läsa min recension antagligen kommer falla för grupptrycket – jag borde verkligen spela på den svårighetsgraden. Det är förstås bara skitsnack, men jag väljer att tro på det ändå och startar spelet på Heroic. Sen svär jag i en timma eller två för att jag bara recensionsspelat på normal de senaste månaderna och därför tappat mina 1337 sk1llz (också skitsnack) – men efter ett tag hittar jag tillbaks till form.

Serien har alltid varit lite av en slags actionstrateg med en bra sten-sax-påse-balans mellan fiendetyper och vapen och banor. Det som gör Halo till mer än bara en dussinshooter är att Bungie bygger in balansakten i hela designen. Ska du in nära inpå i stora grupper av små fiender eller ska du ta dig en några enstaka bjässar med lite understöd? Vilka vapen passar när? Vad finns det för vapen tillgängliga? Finns det läge att använda snipern? Hur ser kartan ut?

Gorilla

Så här arg är man när man brutalbankar.

I Halo 3 saknade jag lite av det här tänket och spelade mest med Assault rifle – det var skittråkigt och mest bara ett evigt återladdande till tidigare checkpoint tills jag lyckades brutalbanka (försök själv hitta ett bra ord för ”brute force”, som inte låter akademitorrt!) mig fram. När man väl insett balansakten blir det istället ett system att spela. Ett regelverk att följa. Ett arbete.

Det är då man ska sluta spela kampanj och mentalt förbereda sig på möta den lägsta livsformen som finns, De Felknullade Mentala Femåringarna Som Spelar Halo Online (DFMFSSHO, eller deffem-effsho).

Här någonstans ger jag upp.

Vad är grejen med Halo? Jag orkar inte med DFMFSSHO och kampanjen har blivit ett arbete. Ovanpå det beter sig Bungie som någon slags jävla översittare och mobbar mig för att jag vill spela på normal för att hinna spela färdigt (OK, jag behövde inte recensera Reach, tack och lov).

Så varför spelar jag Halo? Varför spelade jag fler än ett spel i serien? Varför såg jag fram emot Reach?
Varför är inte det här en dussinshooter nu igen? Jag har skittråkigt! Fuck you Halo! Fuck you och din jävla frisyr!

Varför kan jag inte sluta?

Kommentarer

  1. Kulan skriver:

    FIna färger.. Plus att man på live uttrycker fula ord man inte ens visste att man kunde 🙂 en match till… Känsla..

  2. […] This post was mentioned on Twitter by Samson Wiklund, Samson Wiklund. Samson Wiklund said: Nybloggat! Halo, ditt jävla svin, jag älskar dig: Samson har ett olyckligt kärleks-hats-kärleks-hat …typ http://bit.ly/bYfXdo #fb […]

  3. Kletet skriver:

    Väldigt underhållande läsning Samson. ^^

Skriv en kommentar