Recension

Recension – Medal Of Honor

Battlefield, Modern Warfare, Call of Duty och Medal of Honor. Ett stort namn och titel bland jättar. Ytterligare ett fps-spel som tar kriget till ditt vardagsrum i klassisk actionregi á la Hollywood. Ett multiplayerspel i fårakläder.

Medal of Honor är en frisk fläkt i sammanhanget, spelet gör nämligen inga anspråk på episka proportioner. Till skillnad från flera av sina konkurrenter utspelar sig handlingen inte under en lång tidsrymd, och inte heller över en stor geografisk yta. Under loppet av ett par dagar utför du ett antal relativt anspråkslösa uppdrag i Afghanistan. Den khakifärgade krigszonen upplevs genom ögonen på bland annat Navy Seal-soldaterna Deuce och Rabbit samt fallskärmsjägaren Specialist Dante Adams. Tuffa namn är kutym i genren numera, och på den nivån stannar det. Karaktärerna blir aldrig karaktärer, i ordets rätta bemärkelse, utan de förblir bara namn. Tuffa namn med händer, som håller i din ”boomstick”.

Förväntningarna på Medal of Honor gällande grafik och realism var höga. Ribban har lagts på Sotomayor-höjd av konkurrenterna. Den ena försöker bräcka den andre och pressa hårdvaran ännu ett snäpp. Medal of Honor lyckas vid några få tillfällen att erbjuda vackra scenerier med hjälp av bra ljussättning. Det väger dock inte upp helheten och i synnerhet inte is och snö som ser ut som något Unreal-motorn hostat ur sig, eller buskar som liknar tvådimensionellt papier-machéverk gjort av syltkladdiga barnfingrar. Byggnader som sprängs ska vi inte ens tala om.

Gameplay-delen och spelmekaniken är solid. Variationen i uppdrag fungerar bra där man slängs mellan att sparka in dörrar i stadsmiljö, köra fyrhjuling, navigera en Apache-helikopter eller agera krypskytt. Skott och explosioner känns i händerna med skickligt placerade vibrationer i kontrollen. Öronen får även sitt med en bra ljuddesign när det gäller vapenljud bland annat.

Som spelare har man två val: antingen myser man förnöjt över välplacerade skott i talibanskaller eller så vrider man sig av olust. För att kunna ta sig an titlar som Medal of Honor gäller det att stänga av och avskärma sig från allvaret. Eftersmaken från spelet är svårsmält. I många andra krigsspel och just fps har fienderna hetat nazister, kommunister (läs: ryssar), Charlie (läs: Viet Cong) etc. Gemensamt för dessa fiender är att de tillhör förgångna krig och krigshistoria. Medal of Honor är nutid, en digital dramatisering av ett krig som är högst aktuellt och smärtsamt verkligt. Talibaner är vår tids demoner på liknande sätt som tidigare nämnda fiender var för äldre generationer. Med distans kan man få klarhet i passerade händelser, eller som i detta fall; krig. Tendensen i många kulturformer de senaste åren, är att man dramatiserar händelser allt tätare inpå. Frågan man ska ställa sig är: var ska gränsen dras; 1 månad, 1 år, 5 år, 10 år? Utan distans får vi heller ingen klarhet, ingen helhetsbild. Vem är skurken? Vem är hjälten? Varför hände detta? Ur ett västerländskt perspektiv kan det bli än mer problematiskt att svara på dessa frågor på ett genomtänkt sätt. Spelet underlättar inte saken utan tar oss längre bort från objektivitet. Med ett västerländskt perspektiv kan det vara svårt att känna sympati för den anonyma skäggiga massan i Öster när de dödar allierade soldater, och även svenska soldater. Medal of Honor är inte fakta och porträtterar inte någon specifik verklig händelse – det dramatiserar dock ett verkligt krig. Om detta spel och liknande titlar förvränger perspektiven eller inte, är upp till dig som spelare att avgöra.

Medal of Honor lyckas behålla en viss neutralitet. Talibanerna stannar vid att vara fiender, de svartmålas inte. Man målar i stället någon i de egna leden mattsvart, nämligen kostymgeneralen Flagg. På sattelitlänk från Washington skickar han soldaterna i fält ut i självmordsuppdrag.

Spelet trampar inte särskilt djupt i politisk sankmark och förmår upprätthålla en icke-stötande linje. Givetvis hela tiden ur ett amerikanskt perspektiv. Det anmärkningsvärda finner man i multiplayerdelen där talibanerna är spelbara. Ett demokratiskt upplägg helt klart, och kanske ska vi tacka svenska Dice som utvecklat multiplayerläget för det. Sverige är som känt som ett ”neutralt” land. Detta upplägg har givetvis inte setts med blida ögon från amerikanskt håll.

Kan man kalla Medal of Honor för ett spel, eller mer bestämt ett fullängdsspel? Kampanjen ligger på drygt 4-5 timmar och omspelningsvärdet är närmast obefintligt. Du kan i och för sig spela Tier 1-mode, där man ”krigar mot klockan”. Allt fokus ligger på multiplayerdelen. Därför borde det inte vara mer än rätt att kalla det just för ett ”multiplayerspel med utfyllnad”. Att motivera fullpris för Medal of Honor är inte rätt. Multiplayerläget är underhållande men bjuder inte på innovation eller överraskningar.

Medal of Honor riskerar att förpassas till den dammigare delen av spelhyllan inom en snar framtid. Om exempelvis Call of Duty: Black Ops kommer att fylla ut byxorna på rätt sätt, så kommer en stor del av den skjutglada spelarskaran överge Medal of Honor – för något nytt och med största sannolikhet bättre.

Hur kul kan det vara att spela multiplayerläget när ingen finns där? Snart kommer vi att bli varse om det.

//Andreas Lundqvist

Medal Of Honor spelat på Xbox360

Inga kommentarer

  1. Elin skriver:

    Fin läsning, genren intresserar mig inte men jag gillade recensionen. Tänkvärda aspekter.

  2. […] This post was mentioned on Twitter by Andreas Lundqvist, Ludde Lundblad. Ludde Lundblad said: Då var äntligen Medal Of Honor recensionen uppe 😛 http://tinyurl.com/3xoco7j […]

  3. […] Fler som skrivit om Medal of Honor är: Xboxflickan & Nicke, Ariez, Spelgubben, Svampriket m.fl. […]

Skriv en kommentar