Mycket väsen för ingenting, finns det visst något som heter. Men det kanske borde heta mycket Vanquish för ingenting istället?

En vanlig dag, låt oss säga en tisdag, då ringer väckarklockan 06:30. Jag stiger upp ur sängen. Jag urinerar, utfodrar och klär på barn. Promenerar sedan till förskolan för avlämning. På vägen hem stannar jag och inhandlar en chokladbit och en energidryck. Beger mig sedan hemåt, inväntar lunchtid, då en sådan inmundigas. Sitter i soffan en stund, innan barn skall hämtas. Sedan är det helt plötsligt tid för middag. Efter det blir det disk av matredskap och tvagning av barn. Pyjamas träs på barnen och Bolibompa sätts på TV-apparaten.

När allt detta är gjort är det endast tandborstning och nattning kvar, innan jag får sätta mig ner och avnjuta ett helt nytt och häftigt spel. Ett spel som i detta fall går under namnet Vanquish!

Men några timmar in i spelet, slår det mig att spelet förmedlar samma känsla som jag hade tidigare under dagen, när jag gjorde mina vardagssysslor. Om du inte lever världens tråkigaste liv, kan du säkert hålla med om att min beskrivning här ovan, av en helt vanlig dag i mitt liv, inte är särskilt spännande?

Det är det som är problemet med Vanquish. Det vill så gärna vara en jättehäftig och fartfylld dag, men blir tyvärr bara en typisk vakna-kissa-bajsa-äta-sova dag. En sån där dag, som du med säkerhet vet att du inte kommer att minnas när du blir pensionär. Jag kan lova er att Vanquish är absolut inget spel jag kommer att sitta och prata om, när jag hamnar på ålderdomshemmet.

Vad är det då som gör Vanquish till en axelryckning? Till att börja med har vi här en story som du kan hitta i vilken mejeriavdelning som helst. Något mera ostigt har du aldrig jag smakat . Lägg till ett röstskådespeleri som får mina videobloggar att framstå som Oscarsmaterial, så börjar du få dig en klar bild om vad du har att se framemot. Hade oturen att spela halva spelet med engelskt tal, innan jag bytte till japanska, vilket är att föredra.

Det som har varit den stora snackisen gällande Vanquish,är det här med farten. Det går fort att spela Vanquish och då syftar jag inte på den korta speltiden, utan på själva gameplayet. Det sprängs och pangas till höger och vänster, robotar förvandlas till skrot i rasande tempo och du far omkring som en galning med hjälp av dina ”stjärtraketer”. Förmodligen sitter dessa raketer på ryggen, men det ser onekligen ut som om det är från ändalykten det sprutar när jag gasar på. Du kan även sakta ner tiden, och då får du chansen att pricka de elaka plåtniklasarna där det gör störst skada i lugn och ro.

Jag vet att allt detta låter som ett awesome upplägg för ett actionspel, men i mina ögon blir det tyvärr pannkaka. Det känns som om jag sitter och spelar ett Gears Of War på amfetamin och det är inget jag vill göra.

Jag är säker på att det finns en publik där ute, som kan uppskatta Vanquish för vad det vill vara, men jag är inte en av dem. Kanske beror det på att jag börjar bli till åren kommen och inte orkar med fart och fläkt längre? Därför kan jag inte ge det mer än godkänt i betyg, men om du, till skillnad från mig, älskar när det går undan och är sugen på något hjärndött och actionpackat att tillbringa 5-6 timmar med, kanske Vanquish är något för dig?

Men det finns en viss tjusningen med att spela igenom det, för Vanquish har eftertexter som presenteras på ett lite annorlunda sätt och en del väldigt lättförtjänta gamerscore, plus att du kan alltid roa dig med att räkna hur många gånger ordet ”fuck” används 😉

Vanqusih spelat på Xbox 360