Recension

Recension — Star Wars: The Force Unleashed II

Star Wars – två ord som enar en hel nördvärld. Lucasarts sci fi-epos tillika ljussabelsfabrik har givit liv till ytterligare en bebis – Star Wars: The Force Unleashed 2. Likt Atlas bär denna uppföljare en värld på sina axlar, en värld av förväntningar. Spelet lyckas dock inte att stå pall för tyngden och insikten att dubbla ljussablar inte innebär dubbelt så bra, kommer ganska fort.

Var ska man börja? Star Wars är för somliga en religion, för andra en industri. En hel värld som består av kontinenter och enskilda nationer. Att separera och analysera en enskild ”nation” (läs: SW:TFU2) är svårt då den är omöjlig att skilja från helheten. Minnen, upplevelser och åsikter läcker in i bedömningen av detta spel och det bombarderas av skyhöga förväntningar – som det mesta Lucasarts släpper. Dessa förutsättningar innebär två saker: 1. Vi vill att hjulet ska uppfinnas på nytt, eller 2. Vi sväljer allt med ett leende, så länge det står Star Wars på det och den skäggiga mysfarbrorn står bakom.

Storymässigt utgör The Force Unleashed 1 och 2 en mellanakt till de båda filmatiserade trilogierna. Att utveckla en ny historia mellan två fixerade händelseförlopp är inte det lättaste. Om man vill att det ska hänga ihop, bör det ta vid där den första delen slutar och sedan ska handlingen vävas in i kommande del. De som är bekanta med TFU 1 känner till att storyn tar sitt eget liv och att logiken är grumlig. Detta är även fallet i TFU 2. Den stora skillnaden är att uppföljarens story är väldigt tunn – till och med oengagerande. Huvudpersonen är även denna gång Starkiller, dock är han kindskrapet av originalet. Med andra ord: han är en klon. Otaligt många filmer och serier med prefixet ”b” innehåller kloner, onda tvillingar eller en Bobby Ewing som vaknar upp i duschen. En Tippex-lösning för att lappa ihop en ologisk eller haltande handling många gånger. TFU 2 är inget undantag.

The Force Unleashed 1 bjöd på mycket dramatik i sin story, bland annat i anslaget – Darth Vader dödar Starkillers föräldrar och tar honom under sin vinge. Här får vi följa Starkillers utveckling och framför allt hur han slits mellan ont och gott. En klassisk dramaturgi. Inte ens Sam Witwers ruttna röstskådespeleri kunde fördärva den gedigna handlingen. När storyn i TFU 2 är raka motsatsen är konsekvensen ganska enkel att lista ut. Starkiller, som spelas av just nämnda Sam Witwer, borrar i ens skalle med sina desperata och krystade känslouttryck. Personligen hade jag svårt vid vissa tillfällen att registrera dialogen i spelet, då jag kände ett överväldigande begär att sätta näven genom TV-rutan för att slå Starkiller (läs: Sam Witwer) på käften. Skådespelartalang kan tydligen hittas i flingpaket.

The Force Unleashed 1 tog verkligen vara på den sanna kraften hos en jediriddare/sith. Man känner sig tveklöst mäktig när man bollar med stormtroopers och strimlar allt motstånd med sin ljussabel. Ett definierande ögonblick är när Starkiller drar ned en star destroyer från himlen med hjälp av ”the force”. Ett av de tuffaste momenten i ett spel, någonsin! Denna grad av tuffhet råder det ingen brist av i TFU2. Starkiller är fortfarande en av de mäktigaste jediriddarna galaxen skådat.

Det tar väldigt kort tid att vänja sig vid TFU 2 om man har spelat föregångaren. Kontrollerna och upplägget är likadana. Ett nytt och trevligt tillskott i uppsättningen av ”force powers” är jedi mind trick. Istället för att förvilla vakter om droids så får du dem att strida på din sida eller göra svanhopp mot en säker död. Level-systemet (eller XP om man så vill) baseras på att du kan uppgradera dina force powers. Alla combos har du redan – du behöver inte köpa dem som i TFU 1. Denna uppbyggnad tilltalar inte en ”levlar-junkie” som mig själv. Moroten är inte tillräckligt saftig och belöningen i slutändan blir inte stor nog. Uppbyggnaden är betydligt enklare men inte alls lika rolig som i TFU 1.

Miljöerna i spelet rymmer ringa variation. Rent tekniskt är de mycket snyggare, men inte på ett estetiskt plan. Här finns inga prunkande scenerier som på Kashyyk, ingen skrotig dystopi som Raxus Prime och ingen färgsprakande palett som i den Felucianska jungeln. Här finns korridorer, långa och många, där Starkillers reflektion i golvet jagar honom outtröttligt. De hårt bonade golven skulle få vilken hårdnackad städkärring som helst att baxna.

Star Wars: The Force Unleased 2 är ett lättillgängligt och underhållande spel. Det rymmer dock för många ”men”. Det finns många saker som skulle kunnats göra bättre: miljöerna, de repetitiva quick-time event-delarna, spellängden men framför allt handlingen. Star Wars är många gånger själva definitionen av begreppet episkt, men att man kan plöja igenom storyn på cirka 5 timmar är allt annat än just det. Man har drygat ut kakan med ett antal challenges där det hela handlar om att jaga bästa tid, högsta poäng osv. Detta gör varken till eller från, det bara finns där.

Förväntningarna på detta spel var stora, när TFU 1 imponerade. Med den upplevelsen i bakhuvudet och Star Wars i sin helhet, var det ett ganska stort antiklimax när skivan snurrat ett antal varv i krysslådan. Den brinnande entusiasmen falnade och besvikelsen infann sig på det mest ovälkomna vis. The Force Unleashed 2 är som den vackra svanen som visade sig på nära håll vara en ful ankunge. Jag vred mig i förtvivlan och misstro efter att ha kört igenom spelet en gång. ”Är det något fel på mig?”, ”Har jag missat något?”, ”Men, så här kan det inte vara!”. Med dessa tankar i huvudet drog jag igenom spelet en gång till, med övertygelsen (läs: förhoppningen) att det skulle bli bättre. Så var inte fallet. Fortfarande samma fula ankunge.

Trots allt detta, trots att dubbla ljussablar inte är dubbelt så bra (eller ens bättre) väljer jag alternativ 2. Det är Star Wars – punkt. Lucasarts lyckas upprepa upplevelsen med att förvandla dig till en jediriddare/sith. De förkroppsligar denna upplevelse med finess. Lucasarts lyckas även med att ofrivilligt sätta sista spiken i kistan. Det finns ingen bra väg att gå för att fortsätta på The Force Unleashed-temat. Om man skulle göra det, krävs en drastiskt ändrad riktning och att man på allvar bjuder på de godaste bitarna ur den ansenliga gottepåsen som är Star Wars. Det enda Starkiller lyckas med i The Force Unleashed 2 är att ta död på sin egen stjärna.

ANDREAS LUNDQVIST


Inga kommentarer

  1. […] This post was mentioned on Twitter by Tommy Håkansson , Andreas Lundqvist. Andreas Lundqvist said: Nu vet jag hur Zeus kände sig när Pallas Athena hoppade ur hans skalle. Star Wars: TFU2 recenserat: http://tinyurl.com/3xt2496 […]

  2. Kindo skriver:

    Tack för en fin recension! Jag tillhör dem som spelade det första spelet med ett leende på läpparna. I huvudsak storyn var vad som fångade mitt intresse, trots friheterna de tagit med Star Wars-licensen (jag är inte en religiös anhängare av detta universum, så jag har ingenting emot detta). Jag tyckte dessutom att röstskådespelet var bra, överlag, och var speciellt förtjust i Sam Witwer, både till utseende och skådespel. Jag vet inte riktigt varför, men på något vis charmade han mig. Trots det så ser jag så klart bristerna i spelet. Hur roligt stridssystemet är – med all dess övermäktiga Jedi-krafter och svärdskonster – så blir det fruktansvärt repetitivt; inte minst för de evinnerligt irriterande QTE-avslutningarna av många större fiender. Spelet fungerar bara i korta doser för mig, men är ändå roligt nog för att spela hela vägen (hur kort det än må vara i slutändan), och jag gillar som sagt handlingen, men bristerna är tydliga, och bristen på variation och riktig finess gör att jag inte riktigt kan respektera produkten fullt ut, och inte kan jag heller ge spelet något annat än betyget godkänt. Varken mer eller mindre. Uppföljaren verkar – av din recension att döma – vara mer av detsamma. Varken trasigt eller riktigt helt, och hade man roligt med det första spelet, så har man säkerligen roligt med detta, så jag ser fram emot att få sätta mig ned och börja veva runt med mina ljussablar igen.

  3. The Koma Kid skriver:

    Tack för en fin kommentar!

    Vad ska man säga – skillnaden mellan ettan och tvåan är stor, men ändå inte. Uppbyggnad, struktur och mekanik är i stort sett desamma. Mycket är som sagt en repetition, och då kan det inte bli lika bra helt enkelt. Det ena bröt ny mark, så att säga, och det andra träder på asfalterade gator.

    Jag förstår inte alls grejen med Sam Witwer. Min teori är att flera är bekant med honom från Battlestar Galactica och gillar honom för det. Själv är jag ingen anhängare av serien. Witwer ger mig än mindre skäl att se den. När jag spelade ettan förstod jag faktiskt inte varför de gjort Starkiller så ful. När jag efteråt förstod att det var Witwers nuna man avbildat trillade polletten ner. 😛

    Lycka till med ljussabelsvingandet!

  4. Kindo skriver:

    Jag hade aldrig förväntat mig att de skulle utveckla spelet något vidare, i och med en uppföljare. Jag har som sagt föga respekt för skapelsen i sig, och utvecklarnas filosofi, men underhållande action är underhållande action, och duger därmed till några timmar framför TV:n. Så länge tvåan inte gör det ettan gjorde, fast märkvärt sämre, så klarar jag mig.

    Angående Sam Witwer så hade jag faktiskt inte lagt märke till honom innan TFU. När jag i efterhand återsåg BSG så kände jag igen honom, förstås, och sedan även när han fick spela en av de få bra karaktärerna i Smallville. Jag vet som sagt inte vad det är han gör, men både utseende, röst, och rent allmänt hur han för sig, får mig att charmas. 😛

  5. Tuve skriver:

    Såg sjukt fram emot det här spelet. Blir iallafall en spelomgång med det. Blir nog när det blir lite billigare eller hamnar i låne-hyllan i min bibla.

Skriv en kommentar