Fredagslistan

Brunlöfs GOTY 2010 – Topp 10, Plats 5-1

Då var det bara fem spel kvar för avhandling. Här har ni dem, de fem bästa spelen under 2010, enligt mig.

5. God of War 3

När vi trädde in i den tredje och avslutande delen av God of War-sagan var Kratos redan på väg att avsluta dusten han hade med de grekiska gudarna. Vi visste redan hur arg han var, men det hindrade inte Kratos från att ryta till ett dussintals gånger redan i spelets inledning. Där brukar den främsta kritiken mot Kratos ligga, att han alltid är så ursinnig och förblindad av sin ilska. Men jag gillar det. Eller rättare sagt så tycker jag att det ska vara så. Det är Krtos grej. Han är arg.

Men i God of War 3 försöker Santa Monica Studios ge lite sympati till Kratos, som om han så mycket för sent skulle börja bry sig om något annat än sin hämnd och sitt hat. Det fungerar i ärlighetens namn sådär. Det känns lite väl påklistrat när Kratos plötsligt börjar bry sig om andra än sig själv.

Men sen kan man fortsätta med att fråga sig själv hur mycket man ska bry sig om det. Handlingen har sällan varit superb i denna serie, istället är det den strömlinjeformade spelmotorn och den superepiska presentationen av alla de fantastiska miljöer som vi får besöka med Kratos. Episkt kan vara det mest utnötta ordet i dessa sammanhang, men i God of War-serien hör ordet hemma, mer än någonsin tidigare. När allt är avslutat och sagan är över lämnas en liten dörr öppen för en eventuell uppföljare. Men jag vill nog se något annat från Santa Monica nu, Kratos har haft sin tid. Och den var episk.

4. Vanquish

Japaner är konstiga. Under detta år om något så har det blivit uppenbart hur mycket östvärlden har halkat efter i spelutvecklingen, jämför bara Final Fantasy XIII gentemot Mass Effect 2. Men Platinum Games verkar ha hittat en mellanväg, för både med Bayonetta, Madworld och nu senast Vanquish så finns den där konstiga japanska touchen fortfarande där, men med fruktansvärt lättilgängliga och beroendeframkallande spelmotorer. I Vanquish blir det mer tydligt än någonsin tidigare, det viktigaste i ett spel är trots allt hur det är att spela det, allt annat runt om får komma i andra hand.

I Vanquish är det faktiskt du som gör alla de balla grejer som syns på skärmen. Qiock time Events finns, men de är väldigt få till antalet och istället är det via din input som huvudkaraktären hoppsparkar en större fiende, saknar ned tiden och pepprar densamma med kul på väg ner från sitt hopp. Och allt känns fantastiskt i din hand – Vanquish främsta styrka är att få dig som spelare att känna dig som en riktig bad-ass.

Majoriteten av andra spel inom samma kategori går som bekant i ett tungt, långsamt tempo. I en jämförelse så flyger Vanquish fram i en fullkomligt vansinnig hastighet. Visst kan du om du föredrar spela spelet precis på samma sätt som du skulle ha spelat Gears of War, men det är lite av att missa poängen, som att med en Ferrari ställa upp i en folkrace-tävling. Du bör använda alla coola egenskaper som dräkten i Vanquish erbjuder, det är då spelet glänser som mest och det är också då det blir uppenbart att alla de brister som spelet lider av egentligen inte spelar någon roll. Det viktigaste är hur det är att spela och det är underbart att spela Vanquish. Så underbart så det räcker till en fjärdeplats på min lista.

3. Rock Band 3

Om jag ska prata i metaforer som våra lyssnare i Retroresan känner sig bekanta i så är Rock Band 3 som att äta den perfekta pizzan, när du inte är det minsta sugen på en pizza. Det finns faktiskt inget alls i Rock Band 3 som kräver förbättring eller finslipning. Inget alls har lämnats åt slumpen och jag tror inte att det finns någon på denna planet som kan påstå något annat än att Harmonix är bäst på vad de gör.

Problemet som spelet och genren stort dras med är att de allra flesta verkar övermätta på denna typ av musikspel. Det är heller inte så konstigt, på några få år har spelen gått från ett förfest-fenomen till något som alla med en hyfsat ny konsol behövde ha i sitt hem. Framförallt Guitar Hero-serien har pumpats ut med flera förlagor per år och utan några större förändringar än låtlistan.Vi har tillslut ledsnat och med facit i hand så borde nog Rock Band 3 och de nyheter som ryms på skivan kommit tidigare, kanske tiloch med vid releasen av Rock Band 2, där serien och genren fortfarande var på sin topp.

Men jag säger det igen. Rock Band 3 är fantastiskt. Det är inte bara det perfekta musikspelet, det är därtill också en riktigt bra musiklärare, som numera faktiskt kan lära dig att spela de instrument som man håller i. Visst kräver det att du lättar på plånboken avsevärt, men så är det alltid med instrument när du vill börja spela något. Och till alla som hånflinade åt de första upplagorna av Guitar Hero och spydigt rådde oss att skaffa riktiga gitarrer och lära oss spela på riktigt istället. Nu kan vi det och jag tror inte det finns ett bättre ställe att börja på än i Rock Band 3.

Tyvärr så är det här troligtvis den sista delen vi ser av serien. Och visst är det synd, men jag tror samtidigt att man aldrig skulle ha kunnat förbättra detta spel. Kungen är död. Länge leve kungen.

2. Heavy Rain

Under året har vi sett tre stora exklusiva titlar från Sony och Playstation 3. Gran Turismo 5 har länge ansetts vara den konsolsäljare som skulle rädda Sony ur det hål som de grävde i inledningsfasen av Ps3an. Gran Turismo 5 kom dock för sent, och istället fick titlar som framförallt Uncharted 2 träda in som det stora flaggskeppet för den svarta grillen. God of War 3 var en annan konsolsäljare sas det, de båda föregångarna imponerade stort och gick länge att jämföras med nuvarande generation i upplägg och utseende. God of War 3 kom också detta år, och att spelet har knipit åt sig femteplatsen på denna lista talar sitt tydliga språk.

Men det finns en tredje och betydligt mer intressant exklusiv titel än dessa två, och det är Heavy Rain. Om jag ska försöka få in någon som inte är så insnöad på Playstation 3 eller spel i synnerhet så är det via Heavy Rain jag försöker frälsa dem. Min sambo blev helt såld, och det var genom Heavy Rain som jag senare kunde dra igång projektet Nördskolan. Och jag tror det finns fler som henne, som inte riktigt förstår att spel kan vara mer än en bufflig manlig stereotyp med ett skjutvapen i hand. Spel kan berätta på ett mer engagerande och indragande sätt än något annat medie, i Heavy Rain blir det extremt tydligt.

Som källmaterial är Heavy Rain inget unikt alls. Historien har berättats förut, både en och två gånger, men det är inte där kärnan av det som är tilltalande med Heavy Rain ligger. Det handlar snarare om hur man berättar handlingen, hur man gång på gång fångar in spelaren i den unika upplevelse som Heavy Rain är. För Heavy Rain är mer en unik upplevelse än ett unikt spel, men jag tycker verkligen att fler spel borde sträva åt det håll som David Cage och hans Quantic Dreams har dragit lasset. Spel kan vara så mycket mer än vad det i dagsläget är, och vi behövde Heavy Rain i år för att bevisa just detta.

1. Red Dead Redemption

Sandlådorna som Rockstar bidragit med har i stort sett alltid tilltalat mig. Jag har älskat friheten, alla val och alla konsekvenser. Det är dock rätt ironiskt att den bästa sandlådan skapades i en miljö som på papperet bör vara rätt ödslig. Men det var här som allt föll på plats till 100%. På en slätt, ensam med John och hans häst, insåg jag att denna värld var den mest levande och imponerande skapelsen som Rockstar har i sin portfölj.

Framförallt så är det huvudkaraktären John som gjorde avtryck i mig. Hans ärr är på riktigt och de ekar fortfarande när vi träder in i spelet. Det är en komplett karaktär som kanske fattar några konstiga beslut då och då, men det finns alltid en tanke med dem, som kanske inte från början är uppenbara. Mer än någonsin tidigare så känns han framförallt levande, han andas, ångrar och grämjer sig, precis som oss.

Och sen var det också anmärkningsvärt hur hela berättelsen avslutades. Utan att spoila något så kan jag konstatera att den tog åtminstonde mig med storm och överraskade ordentligt. Men när man väl såg eftertexterna rulla insåg man också att det inte hade kunnat sluta på något annat sätt. Det var en surrealistisk känsla som spred sig i kroppen, jag borde ju ha förstått hur det skulle gå, men jag gjorde inte det. Troligtvis för att jag fortfarande var medveten om att jag spelade ett spel.

Och det är just där Rockstar är som allra bäst. De gör inte spel som alla andra, de bryter istället upp nya vägar att gå. Konstant. Man kan summera det hela med att de faktiskt inte följer utvecklingen av detta unga medie, utan snarare leder den. Och tack och lov för det.

Det var det gott folk. Ett helt fantastiskt år enligt mig. Nu blickar vi snart framåt, men innan dess hoppas jag att ni har ett riktigt härligt nyårsfirande. Gott nytt år på er alla!

Kommentarer

  1. Zejho skriver:

    Great minds think alike. Jag satte också RRD som 1:a och Heavy Rain som 2:a. Håller dock inte riktigt med dina andra placeringar, men då har jag inte spelat två av spelen heller 🙂

    • Anders Brunlöf skriver:

      Visst är det så! 😉 Man kan ju knappast hålla med om allt samtidigt, min lista är ju hårt förankrad i de spel jag spelat under året och framförallt de jag inte spelat.

  2. Ludde Lundblad skriver:

    Håller helt klart med om att RDR är Rockstars bästa hitills. Ska bli spännande och se vad det blir av L.A Noir?
    Men hursom, jag skulle vilja se nästa spel i GTA-serien med alla de bra grejerna från RDR inbakade.

    Puss o kram

  3. Johannes skriver:

    Jag vill verkligen gilla RDR mer än vad jag gör. jag har dock insett att jag helt enkelt inte gillar sandboxupplägget i GTA eller RDR. Jag borde älska men gör det inte.

    Jag hoppas verkligen inte att L.A. Noire har GTA-upplägg :p

    Heavy Rain som tvåa gillar jag dock 🙂

  4. Tommy Håkansson skriver:

    High five på Vanquish! Det hamnade preeeecis utanför min topp 10, tillsammans med Super Meat Boy. Men ack, sådant speltekniskt perfekt spel egentligen.

Skriv en kommentar