Fredagslistan

Brunlöfs GOTY 2010 – Underkategorier

Då var det då dags för mitt Game of the Year-projekt. Det blir svettigt att hinna få ihop allt under några dagar, men jag ska göra mitt allra bästa. I det första inlägget kommer tio underkategorier tas upp, med specifika utmärkelser.

Årets grafik: God of War 3

När God of War 2 släpptes var Playstation 3 i stort sett på ingång. Det spelade därför ingen roll hur vansinnigt snyggt God of War 2 på Playstation 2 var, det var när serien skulle träda in på den då nya generationen som vi fantiserade om. Under 2010 kunde vi sluta fantisera och istället ta del av den avslutande delen i den blodiga sagan om Kratos.

Och vilken resa det blev. God of War 3 delar lite för många egenskaper med sina föregångare för att vara ett helt perfekt spel, men något som serien alltid gjort makalöst bra är att pressa presentations-delen till det yttersta, så även här. Visst, det rullar inte i 1080p och inte heller med 60 bildrutor per sekund, men vad spelar det för roll när det vi ser är så vansinnigt vackert, episkt och tekniskt briljant? Detaljrikedomen i spelet är helt enorm, miljöerna mer slående än någonsin och med alla faktorer sammanräknade kan jag inte göra annat än att ge God of War 3 priset för bästa grafik.

Bubblare: Gran Turismo 5
Ett något kontroversiellt beslut, då den grafiska biten i Gran Turismo 5 stundtals pendlar mellan overkligt realistiskt, till Playstation 2-suddigt. Men så fort du låst upp dina premium-bilar och drar ut på banan igen, då börjar man förstå varför spelet tog sådan vansinnigt lång tid att utveckla. När Gran Turismo 5 glänser blir man bländad, mer än någonsin tidigare.

Årets ljud och musik: Scott Pilgrim VS The World

Jag hade redan innan Scott Pilgrim-spelet en relation med Anamanaguchi. Deras sätt att kombinera blippiga NES-ljud med collage-rock kliar en nerv i mig som får mig att rysa av välbehag. Och headbanga. När Ubisoft då anlitade just detta band för att ta fram musiken till deras kommande licensspel på filmen om Scott gjorde de i mitt tycke ett genidrag. Musiken passade som handen i handsken och glänste faktiskt lite mer än själva spelet, om man frågar mig.

Men det som får mitt retrohjärta att smälta är den totala ljudbilden, alltså musiken och ljudet kombinerat. Hela Scott Pilgrim VS The World: The Game känns som om någon bestämde sig för att skapa River City Ransom ännu en gång. Mynt som klirrar när de träffar marken, de tjocka ”tduff”-ljuden när en spark sitter rätt i magen – det mesta kändes som en enda stor hyllning till den gamla skolans beat em ups, och som en tidig julklapp till alla med lika stort retrohjärta som jag.

Bubblare: Red Dead Redemption
Snackisen kring Red Dead Redemption var det tillfälle då man först sätter ned sin fot vid Mexicos strand och tonerna till Jose Gonzales låt ”Far Away” försiktigt tonar in. Jag minns att jag satt som paralyserad, red långsamt fram med min häst då jag var rädd att musiken skulle försvinna om jag skyndade mig. Detta fantastiska låtval, kombinerat med ett övrigt väl anpassat soundtrack var så vansinnigt bra att jag nästan gav Red Dead Redemption priset för bästa ljud och musik.

Årets musikspel: Bit Trip Runner

Musikspelen har under året uttalats som en döende genre där det inte finns mycket mer att hämta. Men så länge man kan kalla Bit-Trip-Runner för ett musikspel så fungerar det också som det perfekta beviset på att ovanstående tes inte stämmer. Genom att kombinera musikspelens kärna, taktkänslan, med plattformsgenrens kärna, att springa och hoppa, gjorde Gajin Games ett av årets mest beroendeframkallande spel.

Bit.Trip.Runner är väldigt svårt och oförlåtande. På något mystiskt sätt är det samtidigt väldigt lättillgängligt och ett spel som man bara kan plocka upp och spela. Det är en mycket sällsynt och fullkomligt briljant kombination. Och för att vara ett sådant svårt spel, där man dör och får börja om stup i kvarten, så er jag ovanligt mycket. Kanske är det återigen Anamanaguchis förtjänst?

Bubblare: Rock Band 3
Harmonix har alltid varit extremt duktiga på det de gör. Tyvärr så verkar resten av världen vara trötta på just det de gör så bra. ”De klassiska” musikspelen idag är i stort sett alltid förlustaffärer, vilket är smått chockerande då de för bara några år sedan kammade in mångmiljonbelopp till både utgivare och utvecklare. Rock Band 3 är ett perfekt spel i en genre som ingen längre orkar bry sig om. Det känns nästan som en grekisk tragedi.

Årets Bil/Sportspel: Gran Turismo 5

Under större delen av ett sekel har Gran Turismo 5 varit under utveckling. Under all denna tid har väldigt många väntat och många har dessutom hunnit med att bli trötta på att vänta. Det är med dessa kriterier som man tillslut släppte spelet. Och man kan kalla det för en besvikelse och man kan kalla det för en flopp, men jag väljer att kalla det för briljant. När man väl får tillfälle att testa spelet och plocka ut sin favoritbil på banan så glömmer man ganska snart åren av väntan och börjar istället minnas varför man väntat så länge och varför man alltid förlitar sig på Polyphony Digital att göra de bästa och snyggaste spelen.

Inte allt i spelet är perfekt, mycket material känns som onödig utfyllnad och konstiga japanska idéer. Men i grunden är Gran Turismo 5 det bästa bilspelet i världen, oavsett vad som ryms i bagageutrymmet.

Bubblare: NHL 11
NHL-serien rör sig sakta framåt. EA sitter med ett rätt bekvämt problem i att det spel som de varje år ska uppdatera faktiskt redan är rätt nära fullständig perfektion. Årets upplaga bjuder dock på ovanligt mycket nyheter, som dessutom sitter precis där de ska. Nya motorn bjuder upp till ett nytt sätt att spela och känns som det mest vettiga tillskottet på flera år. Frågan kvarstår dock som alltid; Hur ska de kunna toppa det här, nästa år?

Årets nedladdningsbara: Dead Nation

Jag finner det väldigt svårt att förklara Dead Nations briljans för människor i min omgivning. Det är ju kortfattat inget annat än ett Zombieskjutar-spel där du ska ta dig från punkt A till punkt B utan att dö. Men det verkar räcka just där. I alla fall för mig. Kalla det hjärndött och ooriginellt, men jag har haft vansinnigt kul med Dead Nation under årets andra hälft och det står dessutom som ett väldigt tydligt exempel på hur de nedladdningsbara spelen bara växer och växer och snart, om inte redan nu, kan slåss med AAA-spel om din speltid på allvar.

Dead Nation är inte bara ett spel för folk som gillar att skjuta Zombies, även om det underlättar. Det finns en variationsrikedom i det enkla och monotona skjutandet av zombies, vilket i sig är en bedrift. Men det är också just denna variation som gör att du vill spela bara en bana till. Tills spelet är slut. Och då vill du spela det igen. Bara lite till.

Bubblare: Joe Danger
Till skillnad från Dead Nation så känns Joe Danger verkligen som en nedladdningsbar titel. Det är ett spel som man mer än gärna plockar upp mellan de längre spelsessionerna, för att koppla av eller slå kompisens rekord på en viss bana. Någon beskrev Joe Danger som om Mario fått låta krossen av den där snubben i Excitebike. Det är rätt så mitt i prick, faktiskt. Lekfull precision, helt enkelt.

Årets story: Heavy Rain

Här vet jag att många inte håller med mig. Deras starkaste motkort är att handlingen i Heavy Rain inte gör något som vi inte sett förut, vare sig i film eller i spel. Men min tanke med denna placering är att det inte endast är viktigt vad man har för källmaterial, utan också hur man väljer att berätta handlingen för den som spelar. I Heavy Rain snurrar alla hjul åt samma håll, med samma frekvens. Det är inte bara genom ord som spelets handling och story bärs fram, utan också genom små grimaser, bombastiska stråkkvintetter eller små försiktiga vibrationer i handkontrollen.

Heavy Rain har något som få spel lyckas med, en enhetlig bild där alla faktorer passar in till 100%. Det är en engagerande historia, originell eller ej, och för mig utgör det ett av de mest minnesvärda spelögonblicken någonsin.

Bubblare: Red dead Redemption
Rockstars främsta styrka har länge varit att de skapar miljöer, om så städer som ekande tomma ökenslätter, som känns levande. Det ironiska var att det var just i det tomma ökenlandskapet som Red Dead Redemption kändes som mest levande, tillsammans med den mest sympatiske och mest levande huvudkaraktär jag någonsin haft nöjes att kontrollera.

Årets Shooter: Vanquish

Platinum Games inledde detta ovanligt starka spelår med Bayonetta, men det var med höstens Vanquish som de fångade mitt hjärta. Spelet fick mig att minnas tillbaka till tiden man spelade spel bara för spelandets skull, där allt ”lull-lull” runt omkring inte spelade någon roll. Spelkärnan i Vanquish är så vansinnigt enkel att ta till sig, men kräver mycket av spelaren för att bemästra.

Det som får Vanquish att stå ut rent spelmekaniskt är främst hur man ger spelaren total kontroll över huvudkaraktären. Det är du, med handkontrollen i hand, som gör alla häftiga saker som syns på skärmen. I en tid där Quick-time events dominerar är det vansinnigt stort.

Bubblare: Call of Duty: Black Ops
Jag ville länge tro och hoppas att Infinity Ward-höjdarnas avhopp skulle få Activision att tappa fotfästet, eftersom det är politiskt korrekt att inom våran sub-kultur avsky djävulsföretaget Activision. Sen mindes jag Blizzard, och att Treyarchs förra spel; Call of Duty: World at War faktiskt var rätt underhållande. Med uppföljaren Black Ops förbättrades allt. Jag har svårt att på rak arm komma på ett spelköp med mer spel för pengarna än det som ryms i Black Ops fodral. Och spelet i sig är faktiskt rätt kul också.

Årets utvecklare: Harmonix

Jag beskrev här ovan historien om Rock Band 3 som en grekisk tragedi. Något svulstigt, kan tyckas, men jag tycker verkligen synd om Harmonix när de inte får valuta för sin investerade tid. Men Harmonix har inte bara skapat Rock Band-spel under 2010, utan som bekant så står de ju också bakom Dance Central. Faktum är att Dance Central är ett av de, om inte det enda Kinect-spelet som får mig att överväga ett Kinect-inköp.

Så samtidigt som de uppnår perfektion med en spelserie och dessutom lär oss att spela gitarr och bas på ett förvånansvärt lättförståeligt sätt så breddar de samtidigt sig själva och plogar nya vägar med ett annat, nytt spel. Oavsett om de och utgivarna blir bankrutta som resultat så är det en bedrift värd att hyllas.

Bubblare: Platinum Games
Likt Harmonix har Platinum Games släppt två väldigt övertygande spel under ett och samma år. Med Bayonetta visade de att det inte bara är Kratos och Dante som kan hacka och slasha och i Vanquish bjöd de på en spelmotor som man bara måste älska. Under ett och samma år har Platinum Games för mig gått från en kaxig uppstickare till ett spelhus som jag kommer hålla stenkoll på.

Årets mest saknade: The Last Guardian

Jag känner folk som köpte en Playstation 3 så fort Team ICO’s The Last Guardian utannonserades. Detta är nu snart ett och ett halvt år sedan och vi vet fortfarande inte mycket mer om spelet i fråga. Ändå verkar det som att de flesta är redo att ge spelet ”Game of the Year”-utmärkelser redan på förhand. Jag försöker aktivt att inte ställa mig i den kön, men med tanke på hur mycket Shadow of the Colossus berörde mig så är det väldigt svårt.

På ett sätt gläds jag åt att spelet inte har släppts ännu. I mitt huvud innebär detta att man vill jobba intensivt och länge med det, så att det känns klart och finslipat när det väl släpps. Men samtidigt så är det just den här typen av spel som har saknats under året. De som inte växer på träd. Förhoppningsvis får vi veta hur det känns i kroppen, nästa år i stället.

Bubblare: LittleBigPlanet 2
Även om det nu bara är veckor borta så har det funnits en glipa i denna höst. En glipa som LittleBigPlanet2 skulle ha fyllt om det släppts på angivet datum. Nu blev det inte så och hösten kändes ovanligt mörk utan en Sackboy nära intill. Efter ha testat både en stängd beta och en publik demo ett flertal varv så är jag nu övertygad om att LittleBigPlanet 2 kommer leverera mycket kärlek, men först nästa år, tyvärr.

Årets spelomslag: Heavy Rain (Special Edition) 

Bilden här till vänster gör inte detta omslag riktig rättvisa. Det är när man först håller i förpackningen själv som man får hela ”upplevelsen”. Visst kan det kännas ostigt och lite väl enkelt, men jag älskar verkligen de små regndropparna som tycks finnas neddränkta på omslaget. Det känns helt enkelt så rätt.

Men det finns givetvis fler anledningar till att Heavy Rain vinner detta pris. Motivet har ju en tydlig tanke, men konceptet med en Origami förtäljer mer om spelets handling än vad man från början kan tro. Och jag gillar verkligen det enkla typsnittet.

Eller så är jag bara en Heavy Rain-fanboy. som knyter allt annat som jag gillar så vansinnigt mycket till ett omslag. Jag vet faktiskt inte. Men jag är likvida väldigt stolt över att ha denna pjäs stående i hyllan. Det var helt klart värt de extra pengarna.

Bubblare: Call of Duty: Black Ops
Ett omslag som väldigt enkelt berättar vad spelet kretsar kring; balla grabbar med balla vapen. Men det funkar, mest tack vare grym ljussättning och minimalistiskt tänk. Sånt gillar jag.

Det var det, gott folk. Under morgondagen börjar jag sakteliga räkna ner årets tio bästa spel. Välkommen tillbaka då.

Kommentarer

  1. Marcus skriver:

    Sjukt bra skrivet – och bra spel på alla platser också! Kan visserligen inte uttala mig om Scott Pilgrim vs. The World, har inte spelat det ännu (filmen var väl sådär…).

    Kommer också att lägga upp en top 5 lista på min blog imorgon, har dragit mig i veckor att göra det =/

    Nästa år blir bra för övrigt, speciellt med The Last Guardian som du nämner – och så kan man ladda upp med ICO och SotC som kommer i HD innan det. Nice!

  2. Gustav skriver:

    Håller egentligen bara med om att God of War 3 är årets snyggaste, i alla fall av spelen jag har tagit mig an i år. Kan tänka mig att Metro 2033 är ett spel som är bra mycket snyggare med rätt dator.

    Nåväl, årets nedladdningsbara håller jag definitivt inte med om då Dead Nation kändes som ett dussinspel av det jag testade. Alien Swarm fast tråkigare och med en prislapp. Pac-Man CE DX borde vara högst på allas lista. 😉

  3. Johannes skriver:

    Dead Nation och Heavy Rain <3

  4. ozzy88 skriver:

    Woho! Mycket fint att läsa här Anders!

    Förutom lite stavfel så var det ju en trevlig lista tycker jag. Det enda som jag saknar är kategorin ”årets hack and slash” vilket du antagligen skulle haft GoW3 på, men skulle vara intressant att se vad du väljer för ”bubblare” på den fronten.

    Jag har ju ingen PS3, känns som att man missar massa bara för det helt plötsligt =/

    Får skaffa en sådan och alla spel man inte haft råd med om pengar skulle börja växa på träd =D

    P.S Hade också varit fint om du kunde skriva vart man kan få tag på spelen till, exempel [PC/PS3/X360/Wii]

    • Anders Brunlöf skriver:

      Stavfelen skyller jag på två saker; stress och att Emelie inte fanns med och korrekturläste, som hon annars brukar ha till vana att göra.

      Årets hack and slash skulle nog som du säger gå till God of War 3, spelet har ju fler kvaliteter än dess grafik, om man säger så. Bubblare måste nog bli antingen Bayonetta eller Darksiders..

      Jag spelar ju mer eller mindre exklusivt på min PS3:a, så det är nog mycket därför som du känner att du missar, då en hel del av det jag skriver om är exklusivt för maskinen.

      Tänkte faktiskt ta med vilken konsol spelen hörde hemma på, men tidsbristen sa emot, så du får vända dig till google eller Wikipedia 😉

Skriv en kommentar