Recension

Recension — Need For Speed: Hot Pursuit

Året var 1997, och min familj hade precis köpt vår första PC. Jag hade inget 3D-kort, och inga spel. I stället levde jag på att köpa PC-tidningar och fick demoskivor med på köpet. Ett av demospelen jag verkligen fastnade för var Need For Speed, som jag spelade om och om igen på min 166mhz. Sedan dess har jag fallit ifrån serien.

Jag gillade inte Underground. Jag har saknat polisjakterna, tyckt det ligger för mycket fokus på karriärer och modifieranade av bilar. Jag har heller inget intresse för det lite mer realistiska Shift, som verkar mer som en simulator än arkad. Då föredar jag den lite obskyra Wii-titeln Need For Speed: Nitro, som på många sätt återupplivade renheten i seriens gameplay. Och det är här som utvecklarna verkligen prickat rätt med Need For Speed: Hot Pursuit.

Efter att ha strosat bort från kärntemat har serien nämligen äntligen hittat hem till den rena racingen med mer fri och öppen bandesign igen. Kanske kommer vissa gnälla på att man inte kan modifiera sina fordon, men det kunde jag inte bry mig mindre om när spelet äntligen handlar om snabba jakter kring vackra banor i snygga fordon. Du kan även axla rollen som en väktare av lagen, som till nästan varje pris ska sätta stopp för fartdårarna.

Men helt och hållet puristiskt är det inte, då du nu har ett antal vapen till ditt förfogande. Både helikoptrar och vägblockader kan kallas på, och få saker är så tillfredsställande som att släppa ut en perfekt placerad spikmatta rakt framför din motståndare.

Räcker inte det får du även otroligt coola krascher (signerade skaparna av Burnout: Paradise) som görs väldigt snyggt och får det att kännas riktigt filmiskt. När du inom loppet av några sekunder orsakar tre krascher i 200km/h finns det inte mycket som kan tävla med spelets känsla för oregisserad action.

Du vill ha vänner på din lista som också spelar Need For Speed: Hot Pursuit. Spelet har nämligen en funktion som hela tiden håller reda på vilka tider du slagit, vilka tider du borde slå, vilka tider dina vänner slagit och när de slog dem. Det är en high score-jägares våta dröm, och trots spelets många banor och uppdrag är det väldigt lätt att hålla reda på vad som händer i jakten på sekunderna. Men det som verkligen får mig att älska Need For Speed: Hot Pursuit är varken den hisnande fartkänslan när jag boostar, de otroligt vackra miljöerna, de filmiska slow motion-effekterna eller den beroendeframkallande jakten på listornas topplaceringar.

Need For Speed: Hot Pursuit är ett kärleksfullt återseende för seriens kärna – biljakter med fartkänsla. Det enda negativa jag har att säga är att uppdragen ibland blir aningen enformiga. Spelet är som minst underhållande när du som polis måste rycka ut så fort som möjligt, eftersom du inte får nudda väggar eller civiltrafik. Lite mindre av den varan och lite mer varierade uppdrag hade inneburit att toppbetyget hängt i luften.

Dessutom tycker jag det tar lite för långt tid att starta om ett race med tanke på att det faktiskt är ett spel som fokuserar mycket på att klå tider. Varje gång du börjar om måste du än en gång se de inledande sekunderna av banans inledningssekvens innan den trycks bort. Men som det är nu blir det ändå vårt näst högsta betyg till det bästa Need For Speed-spelet… någonsin?

Inga kommentarer

  1. […] This post was mentioned on Twitter by Ludde Lundblad, Tommy Håkansson . Tommy Håkansson said: Recension av NFS: Hot Pursuit: http://www.svampriket.se/01/recension-need-for-speed-hot-pursuit/ Men ni vet redan att spelet är riktigt bra. […]

  2. Tobias skriver:

    Jag kan tyvärr inte undgå att störa mig på att det inte heter ”Burnout” istället. Älskade den serien, men har aldrig diggat NFS. När de nu gör Shift 2 kunde väl det här fått bli ett nytt Burnout istället.

    Men jag antar att det handlar om starka varumärken och jag kommer såklart köpa det oavsett vad det heter, jag vet ju att utvecklarna kan leverera den här typen av spel.

  3. Tommy Håkansson skriver:

    Hehe, det har du ju faktiskt rätt i. Det är ju till och med samma utvecklare. Och efter framgångarna med Burnout: Paradise och NFS: Shift skulle man ju kunna tänka sig att de ville dela upp det så att inte NFS-serien både splittras och övermättar marknaden.

Skriv en kommentar