Jag vill börja den här texten med att säga att jag egentligen inte bryr mig. Det spelar ju faktiskt egentligen ingen roll. Det påverkar ingen och inget. Men dels stör det mig att människor som tar på sig att göra något, inte gör det bra. Speciellt när det blivit en ganska stor grej. Men dels även för att det är en liten del av en större bild. Plus att det är ganska kul att gå på en ranting spree då och då. Att det får mig att framstå som en stjärtöm fanboy är bara en bonus, och texten kommer handla om mer än bara Nintendo.

Så idag publicerade man nomineringarna för Dataspelsgalan. I listan över nomineringarna för årets spel såg jag ett par saker som gjorde min dag lite, lite sämre. Det första jag såg överraskade mig inte det minsta: Super Mario Galaxy 2, förra årets mest kritikerhyllade spel, är inte ens nominerat. År 2008 vann Super Mario Galaxy, men uppföljaren blir inte ens nominerad. Okej. Det är bara de två mest hyllade spelen den här generationen. Whatever.

Men Tommy, kanske ni suckar. Super Mario Galaxy 2 är en uppföljare. Självklart blir det inte samma grej med en uppföljare. Nyhetens behag lägger sig fort, speciellt i spelvärlden. Och på det skulle jag svara att ja, det är en möjlighet. Men då kan man ju fråga sig varför uppföljare som Assassin’s Creed: Brotherhood, Call of Duty: Black Ops, Mass Effect 2, Red Dead Redemption och Starcraft 2 nominerades.

Det andra som slog mig var kategorin ”Barnspel”, där man hade placerat både Donkey Kong Country Returns och Super Mario Galaxy 2. Varför är de barnspel? För att de innehåller glada starka färger, men inget blod eller skjutvapen? För att de är två av de absolut svåraste spelen som Nintendo någonsin givit ut till konsolen? Om man hade kallat dem för familjespel skulle jag inte reagera alls lika mycket. Det är verkligen spel för alla, oavsett om du är 8 år eller 48 år. Trodde jag i alla fall. Men nej, det är tydligen barnspel. För barn. Visst.

Men det som gjorde mig allra mest ilsken var faktiskt något som inte har ett skit med Nintendo att göra. I kategorin ”Bästa plattformsspel” ser vi Super Mario Galaxy 2, Donkey Kong Country Returns, LIMBO och… Epic Mickey? Verkligen? Epic Mickey? Spelet vars plattformsmoment är vad som fick det att falla ner i en grop av misslyckande? Plattformsmomenten var det absolut sämsta i hela spelet! Och menar ni alltså att Epic Fucking Mickey var bättre än, åh jag vet inte, Super Meat Boy? Eller VVVVVV? Eller Mega Man 10? Eller Bit.Trip Runner? ELLER SUPER MEAT BOY?!

Nomineringarna är kommersiella, och jag tror det handlar mindre om årets BÄSTA spel och mer om vilka spel som kommer dra mest publik. Det är lite som när MTV Movie Awards nominerar Twilight till bästa film. Det är inte en av årets absolut bästa filmer, men det stryker galans målgrupp medhårs och gör dem mer angelägna att uppmärksamma evengemanget. Kommersiell appeal för en specifik målgrupp. Men det varken förklarar eller ursäktar att Epic Mickey går före Super Meat Boy. Är det för att Disney har djupare fickor än Team Meat? I’m not saying…

Jag vill veta vilka som nominerade spelen, och hur de resonerade. Går de efter personlig smak? Går de efter säljsiffror? Går de efter spelmedias kritik? Vad? Vad får dem att fatta sådana beslut som att sätta Epic Mickey framför Super Meat Boy? Vad får dem att dra slutsatsen att Super Mario Galaxy 2 och Donkey Kong Country Returns bara är för barn? Vad får dem att inte ens nominera Super Mario Galaxy 2 när föregångaren kammade hem förstaplatsen under spelhistoriens bästa spelår? Jag vill veta.

På Dataspelbranschens hemsida skriver Ove Kaufeldt att han tycker nomineringarna speglar spelåret bra, och att de representerar bredden. Vi får även veta att listan tagits fram av en EXPERTjury. En expertjury där majoriteten tydligen tycker att uppföljaren till den här generationens mest hyllade spel inte är något att hänga i granen, och att bottennappet Epic Mickey är bättre än årets kanske mest hyllade indiespel. Det är tur att de är experter, för då behöver jag inte tala om för dem att de borde skämmas.

Som sagt, det är egentligen inget att bry sig om.
Ändå är jag lite för passionerad för att helt kunna låta bli. Även om jag riskerar att framstå som en 35-årig oskuld som sitter i sina föräldrars källare och blir förbannad över fanboy issues.