Fredagslistan

Söndagslistan: Musiken i Metal Gear

Det verkar som min önskan om en HD-samling av Metal Gear Solid 1-3 har infriats, i alla fall om man ska tro det rykte som nu florerar. För att fira detta bestämde jag mig för att tillägna denna lista till serien, närmare bestämt musiken i denna spelserie.

Listan kan innehålla spoilers.

Topp 5: Musikstycken från Metal Gear-serien

Metal Gear-serien har sedan första Solid-spelet legat mig varmt om hjärtat och jag är med all säkerhet en av dem som utnämnt Hideo Kojima som ett geni en gång för mycket. Något som han alltid gjort bra är att sätta ihop bra team till sina spel – inte minst när det kom till att skriva musik till spelen.

Samtliga spår är alltså hämtade från Solid-serien, det blir endast orkestrerad musik denna gång. Jag ville gärna ha med ett par spår från NES-spelen men de fick stryka på foten till förmån för de som jag ansåg var bäst. Listan är dessutom listad utan inbördes rangordning, det hade blivit alldeles för knivigt.

Main Theme – Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty

(Ladda ner låten här)

Och det är väl lika bra att inleda med den mest givna. Temat finns i många reinkarnationer, men det är i Sons of Liberty som jag tycker den kommer till sin fulla rätt allra mest. Det var även detta spår som var startskottet till denna lista, då vi spelade låten under Retry-helgen och den senare ekade i mitt huvud i flera dagar. Det finns mycket att störa sig på här, om man inte gillar denna serie eller denna musik. Hela arrangemanget doftar basic-Hollywood och temalåten från The Rock kommer ibland farligt nära. Samtidigt kan jag inte låta bli att få rysningar av de armétrummor som kommer in vid 2:43 eller kören bara en kort stund senare.

Harry Gregson-Williams, en rätt erfaren Hollywood-kompositör, anlitades av Team Kojima inför detta spel och han gjorde verkligen sitt avtryck i spelet. Det spelar ingen roll om man fokuserar på ljudmattan som försiktigt ligger i bakgrunden under spelets lugnare partier, eller på de mer bombastiska styckena så går det inte att förneka att Harry gjorde ett ruskigt bra jobb. Inte minst med seriens huvud-tema, som han förvaltade fantastiskt.

Father and Son – Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots

(Ladda ner låten här)

Folk verkar ha glömt bort den sista delen i sagan om Solid Snake väldigt fort. Och jag dömer ingen, för jag kan nog också räknas till den skaran. Totalt har jag bara spelat igenom spelet en gång, vilket är mellan 3-4 varv mindre än de andra delarna. En trophy-patch skulle göra susen, givetvis, men det finns fler anledningar. Den främsta är nog att det man först och främst ville göra med Guns of the Patriots var att avsluta sagan. Därav ligger den största behållningen inte i själva spelandet, utan i filmsekvenserna som knyter ihop säcken.

Men placeringen på min topp 100-lista påminner mig om hur mycket det här spelet faktiskt berörde mig när det fanns färskt i minnet. Och jag kommer spela det minst en gång till. Beträffande musiken i spelet så pågick det en rätt underlig Copyright-tvist i bakgrunden under utvecklingen, vilket omöjliggjorde användandet av temalåten som Kojima använt sig av i de tidigare Solid-delarna. Men musiken kunde stå upp rätt så rakt ändå, inte minst tack vare ”Father and Son”, som är min personliga favorit från soundtracket. Den är lite försiktigare och en aning mindre pompig än vad vi har blivit vana vid. Och detta till sin fördel, enligt mig.

Way to Fall – Metal Gear Solid 3: Snake Eater
(Ladda ner låten här)

Jag trodde jag hade tjatat färdigt om bandet Starsailor och låten ”Way to fall”, men när jag skulle sammanställa denna lista insåg jag väldigt fort att jag inte kunde lämna den utanför. För mig så är Snake Eater det snyggast presenterade PS2-spelet någonsin. Den grafiska stilen man använde, det suveräna röstskådespelet och den fantastiska musiken ramade in ett äventyr som jag aldrig kommer glömma. Det är vackert, rent ut sagt. Och då menar jag allt; grafik, musik och berättelsen som knyter samman alltsammans.

Och på tal om vackert så kommer man ju snart in på denna låt, som smyger sig fram precis när eftertexterna börjar rulla. Av låtarna på denna lista så står den här ut, den låter nämligen inte som en Metal Gear-låt alls och detta beror ju på att den inte skrevs i detta syfte. Ändå passar den in perfekt. När Big Boss får alla kort på bordet, när förvandlingen till den Big Boss som vi känner till i modern tid inleds, förstår man varför han kämpar med att hålla tårarna borta. Med handen på hjärtat så brukar också jag kämpa med samma sak under denna sekvens.

Yell Dead Cell – Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty

(Ladda ner låten här)

Jag var nog inte ensam om att tycka att Sons of Liberty var en besvikelse när jag för första gången hade tagit mig igenom det. Det var så många saker som inte stämde, så många förväntningar som inte hade uppfyllts och saknaden av att spela som Solid Snake var betydande. Men ju mer tid som gått, desto mer har spelet växt. När jag ser tillbaka på spelet idag så ser jag också att det finns många segment i spelet som var väldigt imponerande, där de nästan patenterade ”WTF”-momenten signerat herr Kojima står ut som de mest minnesvärda.

Men likt alla andra delar så stod också detta spel ut med en bländande presentation för sin tid. Grafiken var overkligt snygg och tog med detsamma täten bland de titlar som visade vad Playstation 2 var kapabel till. Musiken hade en mer elektronisk och futuristisk känsla över sig, jämför med seriens första del och låten här ovan är ett typexempel. Det finns dessutom en dos av ”Japan-konstigt” i låten, men den där trasiga falska saxofonen som abrupt hoppar in tillför ju också något. Låten är ju tema-låt för gruppen Dead Cell, och de är ju minst lika konstiga som låten i sig. Jag gillar det.

The best is yet to come – Metal Gear: Solid

(Ladda ner låten här)

Men alla vägar leder tillslut tillbaka till Metal Gear: Solid, det här fantastiska spelet som tog både mig, mina vänner och resten av världen med storm. Spåret i frågat finns där hela tiden, följer spelaren genom alla händelser men det är först när äventyret är över som vi får ta del av hela stycket, ackompanjerat med bilder på en väldigt vacker natur. Jag vet inte om Hideo ville ha så mycket sagt som han faktiskt fick säga genom det första Solid-spelet. Jag minns att jag satt som paralyserad under spelets eftertexter, varav jag var millimeter från att skriva upp mig som anti-kärnvapens aktivist. Metal Gear: Solid gjorde djupa avtryck i en ung, pubertal pojke utan några egna åsikter eller värderingar.

Spåret är starkt redan där, men det gör ju som de flesta av er som spelat spelen en storstilad comeback i seriens sista del, där den haltande, kroknande Solid Snake återvänder till platsen där allt började. Det är en fullkomligt magnifik scen, till ett fantastiskt stycke musik och det är svårt att inte känna empati för Snake och hand livsöde. Jo jag vet, jag sprutar ur mig superlativ nu, men jag kan helt enkelt inte låta bli. Metal Gear: Solid, serien som stort och dess musik är för bra.

Och det var det, hoppas ni hade en trevlig stund tillsammans med musiken jag erbjöd. Nu önskar jag er en fortsatt trevlig söndag, så tar vi nya tag under nästa vecka.

Skriv en kommentar