Krönika

Alfred Holmgren ifrågasätter krigsspel

Alfred Holmgren skrev en väldigt intressant krönika som dragit åt sig mycket uppmärksamhet och väckt många känslor. På Aftonbladet skriver han att han inte tänker spela Battlefield 3, av samma skäl som han inte spelat något av alla de andra moderna krigsspelen de senaste åren. Han skriver att han inte tycker krig är coolt. Läser man krönikans kommentarer verkar de till stor del bestå av arga 16-åriga CoD-spelare som reagerar reflexmässigt. Vissa verkar inte ens ha läst hela texten. Holmgren visste säkert att det skulle bli så. Han är ingen vårkyckling. Han visste att han skulle få skit. Det kommer förmodligen jag också få för att jag backar upp honom.

”Men herregud! vem är dum nog att vilja bli soldat efter att ha spelat ett spel haha.. så saw spel och dead space där det handlar om så mycket döda och blod, så ÄR det okey? att barn eller ungdomar blir psykopater?.. kom igen fy fan sluta va duma nu!” – Predators Eye

” Kan du inte helt enkelt erkänna att du ogillar FPS som genre, så är vi klara med den här bölartikeln? Måste alla spelgenrer tilltala alla? Och finner du något behov av att pracka på dina moralkakor på oss andra? Du börjar på allvar föra tankarna tillbaks till Videovåldsdebatten i Studio S.” – Tinwe

”Om man har problem med att skilja Spel och verklighet åt är det verkligen inte spelbranchens fel. Antar att du inte spelar Dead Space för att inte tro att monster finns på riktigt? Eller att du inte spelar Dragon Age för då kanske du börjar tro att Drakar finns? Du kanske slår sönder en och annan TV hemma för att du helt plötsligt tror att din handkontroll är en hockeyklubba? Den här artikeln är faktiskt rejält sopig och alldeles för USA inspirerad! No offense!” – Great Saviola

Kommentarer som dessa visar att många läsare helt och hållet missat poängen med Holmgrens krönika. Som Peter Ottsjö skrev om i en tidigare artikel så ser militären dessa spel som rekryteringsverktyg. Det är en viktig del av en PR-maskin som är konstruerad för att påverka vår syn på krig. Jag säger inte att det är en effekt som Dice och Treyarch medvetet implementerar, men när man hela tiden upprepar att spelen är realistiska och skildrar verkligheten på ett troget vis medan bara glorifierande Michael Bay-scener visas upp påverkar det självklart krigets image. Vi vill alla tro att vi är immuna mot propaganda, reklam och PR. Det är alltid bara andra, mer lättpåverkade som faller för det.

Jag har inga problem med spelen i sig. Visst tycker jag det är smått obehagligt hur vi sitter här i våra trygga västerländska hem och blir feta medan vi använder en skev bild av en verklig och pågående masstragedi som underhållning. Men om spelen antingen skildrade krigen mer nyanserat med ett budskap, eller inte utgav sig för att anamma realism, då hade jag inte haft lika mycket att säga om dem.

Det är lättare att rekrytera en 18-åring som vuxit upp med att krig är coolt, och soldater är hjältar. Det är inte bara korkade människor som påverkas av reklam, propaganda och nutidens zeitgeist. Spelen ska självklart få existera, men måste göra det jämsides med en medvetenhet. Tv-spel har egentligen absolut inget ansvar för att visa oss krigets hemskheter (även om film åtminstone försöker utforska de markerna, medan spel som vanligt aldrig vågar bege sig ut i allt för seriösa och djupa vatten). Det är egentligen upp till nyhetsmedierna att visa krigets verkliga ocensurerade ansikte, och där misslyckas de fatalt. Nyhetsmedierna skyddar oss från de mest obehagliga bilderna och berättelserna. Det finns inget som verkar som motvikt för glorifieringen.

Ställ dig den här frågan: känner du att du matas mestadels av genuint hemska bilder från krig, eller glorifierande bilder av krig? Första steget att skydda sig från påverkan är att vara medveten om att den är verklig. Vi spelare är allt för ofta duktiga på att bemöta kritik med händerna över öronen medan vi blundar och upprepar mantrat ”det är bara spel” om och om igen.

Holmgren sa det bäst i ett svar på en av kommentarerna: ”Jag ser skillnad på spel och verklighet. Jag ser dessutom skillnad på propaganda och verklighet. Därav denna krönika.”

Kommentarer

  1. Robert skriver:

    Helt underbart skrivet. Du är grym på att skriva, men den stora anledningen till att jag blir exalterad är för att jag haft samma argument som du, fast i muntliga diskussioner. Låt mig dock säga att det är rekryteringsmetoden som är fel. Genom att använda BF som en reklamkampanj så glorifierar man krig, vilket faktiskt kan få människor att ta värvning. Alltså tycker jag inte att det är fel med krigsspel.
    Och Tommy, tro mig, det finns många äldre utöver 16-åringarna som helt missuppfattat både artikeln och krönikan.

  2. Malin skriver:

    Vi pratade om den här artikeln på kontoret igår och Holmgrens andemening hade undgått även några av mina kollegor. Jag tycker en intressant aspekt av det här är att när man i ett spel kritiserar glorifieringen av den ena sidans kamp handlar det helt plötsligt om att man hatar genren, inte ser skillnad på spel och verklighet samt, ibland, att man inte har bland spelmedia att göra.

    Om en filmkritiker å sin sida i en text skulle utelämna glorifiering av den ena sidan i exempelvis en stor Hollywood-rulle skulle denne istället få stå till svars för sitt oförlåtliga vurmande för amerikansk film/propaganda.

    Samma logik kan användas på kritik av en sexistisk bild i spel/film. Det är helt okej att påpeka att den kvinnliga huvudpersonen enbart finns där för nakenscenen och att se snyggt förfärad ut i närbild, men samma kritik i mot ett spel klassas som rabiat feminism och onödigt gnäll.

    Eh, kommer inte till nåt vettigt avslut, mest en tanke jag hade kring Holmgrens krönika. Väl skrivet, herr Tommy!

  3. Jäkligt bra skrivet. Det blir inget trollande här inte 😉

    Jag roade mig med att läsa igenom det flesta kommentarerna borta på aftonbladet. Det som slår mig mest är hur folk i allmänhet så fort någon pratar illa om ett spel (i det här fallet har de ju missuppfattad det hela lite grann) Det är ju inte battlefield 3 som han sågar. Men iallafall, vissa verkar ta det otroligt personligt så fort någon yttrar sig om spelet. Som han just sagt att han ska göra ditt barn illa :O

    Jag kan ärligt säga att det där med rekryteringspropagandan kom som en nyhet för mig. Känns lite bisarrt på något vis. En viss glorifiering av krig är det väl i alla krigsspel på marknaden i dag. Hur många spel kan man välja att spela ”the bad guys”, iranska styrkor, talibaner, etc etc?
    I medal of honor blev dom ju tvunga att ändra ”The Talibans” till ”The Oppocing Force” precis innan release.
    Man är ju alltid ”den goda sidan” och i 9 av 10 fall är det Amerikanska trupper man styr/spelar, jag skulle vilja se mer av att man kan välja sida i spel och då inte bara i multiplayer utan även i storyn.

    Tänk er ett spel där man spelar som talibaner och ens uppgift är att krascha plan i byggnader på amerikansk mark. Det skulle bli ett ramaskri utan like.

  4. NuYu skriver:

    Jag är helt med dig. Riktigt bra inlägg.

    Nu har jag inte spelat Modern Warfare 2 speciellt mycket och därför inte upplevt den omtalade scenen, men är inte denna det viktigaste spelet har att visa? Där det plötsligt inte är svartvitt och dödandet enbart meningslöst?

  5. Tommy Håkansson skriver:

    Skoj att det än så länge inte verkar uppstå några missuppfattningar. 🙂
    Kanske är det säkert att säga att Svamprikets läsare > Aftonbladets läsare.
    Men det kommer nog.

    Robert:
    ”Alltså tycker jag inte att det är fel med krigsspel.”
    Absolut inte. Där går Holmgren kanske längre än vad jag gör. Det vet jag inte riktigt. Men själv tycker jag inte att det är spelen i sig som är problemet. Det är vad de utger sig för att vara, och att det inte finns någon motvikt som representerar den verkliga verkligheten. Det är absolut ingen attack mot DICE eller spelen i sig.

    Henke:
    ”En viss glorifiering av krig är det väl i alla krigsspel på marknaden i dag.”
    Jag brukar säga att om det någonsin kommer ett krigsspel som är realistiskt på riktigt, då kommer ingen vilja spela det.

  6. Tug Speedman skriver:

    Jag är åt det mer pacifistiska hållet i verkliga livet. Kan bli ganska engagerad i tankar och diskussioner kring hur hemskt krig är i verkligheten, sett utifrån de som är satta att utföra kriget, men än mer de som drabbas helt oerhört runt omkring, av följande fattigdom och obeskrivlig tragedi i så många avseenden.
    Paradoxen är att jag älskar att få headshots, kniva någon bakifrån, sprejja en skyttegrav i Black Ops med en M60 etc.
    Jag får inte detta att gå ihop logiskt på något bra sätt. Kan konstatera att det är så, och att det nog ändå beror på att spelet bjuder lagom doser av spänning, RISK(underskatta aldrig att spel behöver risk/reward som en av grundpelarna), lite del ångest, göra mig engagerad och involverad etc, på ett ”lagom” plan. Lagom i detta fall, när det är som bäst, innebär att pulsen behöver stiga och det ska kännas hetsigt; Jag blir engagerad.
    Jag har ingen önskan att uppleva ”Saving Private Ryan” på riktigt, men det uppskattar filmen(trots ångesten som är en inte så liten del av upplevelsen) oerhört.
    Hur glorifierar dessa spel krig? Kan någon utveckla den delen av resonemanget?
    Det är väl fullståndigt uppenbart att de INTE gör det.
    Visst visar inte spelen inte ofta svältande barn och trasiga samhällen, men hur många ggr dör man i spelens singeplayerkampanjer? Ganska många. Översätt det till verkliga livet, så är det maximailt en gång du dör, och alltid den första gången.
    Ännu värre blir det i muliplayer där den vanliga COD-spelaren, troligen har betydligt kortare average time-to-live än i verkligheten, i ett scenario där du spelar mot andra verkliga människor av kött och blod.
    Tvärt om, det borde för alla och envar, vara fullständigt uppenbart hur omöjligt och värdelöst det måste vara att vara med i krig, bara inräknat hur du ser på din egen vilja att överleva, och minst sagt tveksamma chanser att överleva upprepade eldstrider.

    Återigen, så är det ändå också så, som i alla andra sammanhang(film, porrfilm, böcker, kultur), att tar du ut 100 artonåringar, så är det 2-3 med så många andra riskfaktorer, som har svårt att hantera sådan här input, och reagerar därefter. Tydligen kan man nuförtiden bli våltäktsman av att spela World of Warcraft t.ex…*gäsp*
    Där är vi inne på en diskussion kring hur mycket ansvar samhället lägger på oss som individer, och att det hela tiden har en tendens att öka, men att resurserna på att upptäcka ”riskpersoner” hela tiden minskar…

    Nuff said. Jag köttar vidare, vill man inte göra det av ideologiska skäl är det ok.

    P.s Varför har kvaliteten på pixlarna egentligen så stor roll, är det inte själva handlingen som är det anstötande? D.s

  7. Holmberg skriver:

    Någonstans har det blivit snett kan jag hålla med om nu när det inte är spelen som försöker visa upp kriget längre utan krigen som försöker visa upp sig som spelen. Där i ligger det sjuka.

    Du sätter verkligen huvudet på spiken med en mening i ditt inlägg:

    ”Det är egentligen upp till nyhetsmedierna att visa krigets verkliga ocensurerade ansikte, och där misslyckas de fatalt. ”

    Där är väl det största problemet och mycket viktigare än att sluta spela krigspel vore att se till att vi får se kriget i vitögat i andra medier. Minns inte längre vem som sa det men minns uttrycket ”Om vi visade kriget som det är så skulle det inte finnas krig längre. Folk skulle inte acceptera det”. tror det var någon pentagon officers försvar för varför dom censurerade information från kriget.

    När gulfkriget drog igång där runt 2000 när det nu var så hade jag nöjet att ha både Al-Jazeera och Fox News som TV-kanaler och även om jag inte förstod vad som sades på Al-Jazeera så förstod jag betydligt bättre vad som faktiskt hände där på gatorna under det som på Fox News bara vara ljusflammor längs hustaket.

    När Fox News visade ljusflammorna och kommenterade med strategiska angrepp mot militärhögkvarter så visade Al-Jazeera kvinnor o män som gråtade lastade upp sina söndersprängda barn i högar på lastbilar…

    Så problemet är egentligen inte att spelen som är fiktiva beter sig som underhållning. Problemet är att nyheter och media försöker visa upp verkligheten som underhållning istället för fruktansvärd. Man vill ju inte att folk byter kanal sådär under TV-middagen och missar nästa reklaminslag.

    Hursomhelst är inte diskussionen direkt ny.
    ”As long as war is regarded as wicked, it will always have its fascination. When it is looked upon as vulgar, it will cease to be popular.”
    — Oscar Wilde ”The Critic as Artist Pt. 2”

    Enligt den tankegången så är det kanske så att det inte är bojkott av BF3 som kommer få folk att ogilla krig. Det måste till att vi får se det riktiga kriget för vad det är först… sen kanske krigspel skulle bli en mindre marknad.

    Ibland när folk tjötar om att det o det krigsspelet är så himla realistiska så brukar jag påpeka att ett bra steg mot realism vore om spelet självförstördes o blev ospelbart första gången man dör i det. 🙂

    Avlutar min post med ett passande foto:
    http://wikimir.wdfiles.com/local–files/gulf-war/gulf_war_kenneth_jarecke.jpg

  8. @Tug Speedman:

    ”Hur glorifierar dessa spel krig? Kan någon utveckla den delen av resonemanget?”

    Ja, glorifiera eller med andra ord förhärliga, höja till skyarna.

    I de flesta krigspel som finns på marknaden idag ser man egentligen inga större scener från hur ett krig egentligen är. Visst nu har jag inte upplevt krig personligen. Men min bild av ett krig är inte ”rambostinna” elitsoldater som springer omkring med dubbla mp5k’s i öppen terräng och mejar ner allt i sin väg.

    Hur ofta i ett spel ser du misär, skadade män, kvinnor och barn och allt det där hemska som är en bieffekt av krig. I stort sett aldrig, eller hur? Bilden som de flesta krigsspel målar upp är just som jag nämde ovanför eller liknande iallafall.

    Ganska glorifierad bild av ett krig om du frågar mig.

  9. Tug Speedman skriver:

    När jag läst lite mer nu ser jag att jag missat någon viktigt poäng. Nämligen att spelet visar och tilrättalägger bilden av USA som rättfärdig och i alla lägen världspolis, och att motståndarna är onda. Det är naturligtvis helt fel.
    Men återigen, det är återkommande i filmer också, t.ex. i filmen ”300” där perserna(araber) utmålas som dumma ointelligenta och lägre stående. Där blev det iof också debatt om det.
    Fenomenet finns på i flera mediekanaler.
    Mycket bojkottande blir det hit och dit.

  10. Tommy Håkansson skriver:

    Speedman:
    Så du säger att spel inte glorifierar krig eftersom man dör flera gånger, medan man in verkligheten bara dör högst en gång. Om jag skulle spinna vidare på det argumentet (vilket jag egentligen inte tänker göra) skulle jag fråga dig om det i så fall inte skildrar döden på ett konsekvenslöst vis. Eller att du kan ta ner 100 män på egen hand. Men som sagt, det är inget jag tycker är värt att spinna vidare på. Det är inte direkt den sortens påverkan jag talar om.

    Att du frågar hur spel glorifierar krig visar väl mest på att du förmodligen inte utsatts för bilder, filmklipp och berättelser från krig och därför inte har något att jämföra spelen med. Men för att ta ett konkret exempel kan jag ju fråga dig hur många barn då såg i ”No Russians”-sekvensen i Modern Warfare 2 — en scen som ofta används som exempel på hur spel visst kan skildra hemskheter på ett realistiskt och osmickrande vis. En hel flygplats full av folk, men inte ett enda barn. Slump?

    Grafiken spelar roll eftersom den främjar den felaktiga uppfattningen av spelen som realistiska.
    Och angående filmen 300 så utgav sig den aldrig för att vara realistisk.

    Holmberg:
    En bojkott av nyhetsmedier och censuren som pågår i dem vore nog mer effektivt än bojkott av spel. Ja.

  11. Pierre Persson skriver:

    Kritiken borde riktas emot nyhetsbolagen i första hand istället för att vända sig till spelföretagen som endast, i första hand vill göra ett så bra spel som möjligt.
    Jag tvivlar på att de har i åtanke att Battlefield 3 och MW3 kommer att användas av militären för att rekrytera fler soldater.
    Då skulle Americas Army vara ett bättre exempel som blev utvecklat av Secret Level på den amerikanska armen’s begäran.

    Men denna och Alfred’s text är fortfarande väldigt läsvärd och jag förstår inte varför barnen kissar i byxan av ilska.

  12. metalslime skriver:

    Jag spelar krigsspel, för underhållningen och för spänningen. Men jag tycker likafullt det är bra och viktigt att någon tar upp diskussionen. Sen har ni rätt i att spelfolket är grymt dåliga både på att ta till sig kritik och att tänka kritiskt. Blir så mycket flaming bara för att någon lyfter en fråga.. Aja, skönt dock att det verkar som att Svampriket har en något vuxnare publik. I det avseendet iaf..! =)

  13. Tug Speedman skriver:

    @Tommy: Det är troligen just för att jag är så insatt och både intresserad och engagerad, som jag också får svårt att se kopplingen till att vi pratar om att den ena entiteten glorifierar den andra, i samma mening som vi felaktigt börjar säga att Modern Warfare 2 är samma sak/eller så verklighetstroget efterliknar riktigt krig i Afganistan.
    Utgångspunkten att de ändå, i sin grund faktiskt ÄR kapitalt olika, på alla plan(såsom vi 97/100 som klarar av den distinktionen kan) gör att glorifieringen inte är klockren.
    Låt oss inte måla med pensel lika bred som ett flygplan, eller dra enkla absoluta slutsatser på mycket ifrågasättbara grunder.

    Om man trots det, vill göra en jämförelse som börjar likna 1:1, och försöker översätta vilket randomspel som helst, låt oss återigen ta Modern Warfare 2/Black ops till verkligheten, så är det mig rätt solklart, att det enda jag skulle känna var en fullständigt själsdödande dödsångest till 120% i de krigsituationerna i verkligheten. I de spelen är jag inspirerad just i stunden när jag sitter i min fåtölj och dödar. I verkligheten fungerar de klart avskräckande i min vilja att delta i krig t.ex. när vi pratar om konsekvenser i verkligheten så, oaktat hur spelmekaniken är i ett givet spel, så har ett skott från ett höghastighetsvapen ofta fatala följder i verkligheten, i spel så kan man ta ett par i bröstet och haltar lite, en annan koppling är att när man dött 125ggr och klarat MW2 och under 32 banor dödat 2000 personer, så hyllas man och klarat spelet. Att säga att det glorifierar verkligheten är att banalisera frågan och göra sensation, allt ska vara svart och vitt.

    I verkligheten så dog du bara en gång på första banan, efter att du skujtit 3-4-5-6-7-8 personer, och om du nu ändå skulle överleva hela ”banan” i verkligheten, kommer du nog uppleva oerhörda post-traumatiska stressymtom, tänka på det otalet familjer som du tagit föder ifrån etc.
    Slutsatsen att fantasin glorfierar verkligheten, på ett verklighetstroget sätt, haltar på så många plan.
    Nej, spelen visar bara på ännu ett sätt hur hemskt det är, men när vi sitter i soffan så roar/intresserar det oss. Har inte människan alltid fungerat så?

    Återigen, vi kan ju förfasas över utvecklingen. 97/100 kommer inte få problem med detta, 3/100 kommer att få problem. 2 av dem 3 hade nog hittat på något djävulskap ändå, men även om spelen är den utlösande faktorn, så det som överallt annars, att individen ges ett rätt stort ansvar för sig själv.

    Att det inte var några barn med i ”No Russians”-uppdraget, som jag själv spelat igenom, är för att det nog varit över en gräns där min tillvaro i soffan, än mer än den gjorde nu, hade blivit obehagligare. Vet inte vad du ville komma där, Glorifierades något? nej, bara mycket obehag i en kontext där du är intivingad att under en lite märklig täckmantel utföra otrevligheter.. Tur att det bara är ett spel!
    Har inte tid att att knyta ihop någon slutsats, men det har få andra gjort heller. Spel och verklighet är i dagsläget(tills vi får fotorealistisk grafik, VR-hjälmar och luktintryck och känsel påverkas..vill vi spela krigspel då?), så olika att det inte funkar så. Om man ändå måste göra det är det inte annat än avskräckande.

  14. Tommy Håkansson skriver:

    Speedman:
    Det står klart för mig att jag inte kommer lyckas förklara för dig. Flera av sakerna du skriver bekräftar att du missuppfattar vårt budskap något enormt. Det handlar till exempel inte alls om att ”göra en jämförelse som börjar likna 1:1”.

    Om någon annan vill ta på sig att försöka förklara är det upp till dem, men just nu verkar du väldigt svår att nå. Så tills vidare får du helt enkelt ha åsikten att spelen verkligen ”visar bara på ännu ett sätt hur hemskt det är”. Jag antar att du ska vara oerhört tacksam över att du inte varit med om något som krossar den illusionen.

  15. Tug Speedman skriver:

    Fasiken, mitt stora problem just i detta debattämne är att jag inte kan svara på varför det är roligt(eller ja, rättare sagt, även om det inte låter bättre på något vis, ger mig sånt ”mervärde”) att jag galdeligen och idogt spelar vidare, mens det i verkligheten skulle vara det mest fasansfulla upplevelsen i hela mitt liv, troligen med mycket mycket bred marginal.
    Hittar inget svar alls. Irriterande.
    Och tro inte att jag kommer omvärdera mitt spelande och dödande ikväll när jag sätter igång igen. Kniven kommer sitta så skönt där i nacken mellan de övre ryggkotorna som ett spett i jorden när midsommarstången ska ner, den fina ragdolleffekten när jag kastat en handgranat och livlösa kroppar flyger igenom luften, trasiga och lemlästade kommer ge rysningar i ryggmärgen. Inget bandage i världen kommer ge dem livet åter, och de spelar verkligen ingen roll om de är Talibaner, Engelsmän, Amerikaner eller norrmän.

    Jag som aldrig nästan aldrig varit i slagsmål, och annars inte fantiserar om våld i någon form.
    Ge mig svaret på det.

  16. Tug Speedman skriver:

    Jag är nog lite svårt att nå. Känner inte att jag kanske är helt klar med diskussionen internt hos mig själv. Försöker bara reflektera, där andra försöker dra relativt lättsamma slutsatser, på långt ifrån evidensbaserade fakta/åsikter, och sedan smälla upp i troll-liknande sensationsrubriker som bevisligen leder till en massa härliga, helt väntade reaktioner.

    Det är inte sällan jag känner stor tacksamhet kring allt jag sluppit varit med om, när det kommer till hemskheter. Ett bra, men bara en i raden exempel av personliga insikter jag fått är när jag rätt nyligen läste 800 sidor ”Gulag: En historia av de sovjetiska lägren” av Anne Applebaum som hon vann Pulitzer-priset för 2004.
    Att försöka kvantifiera lidandet som sakligt och detaljerat gås igenom där är omöjligt. Hur mycket lidande blir 21 miljoner människor multiplicerat med oändligt lidande mulitplicerat med i snitt 5-10 år per person?
    Skönt att inte varit med om det, är det i varje fall, det är jag ödmjukt tacksam för.

  17. Tug Speedman skriver:

    Artikeln här och i aftonbladet drar ganska stora växlar på något som verkar vara ett halvt sammarbete mellan millitären och Dice, för att snärja ungdomar, eller att de på denna arena försöker samexistera med någon slags dynamik, där svenska militären skulle dra självklara fördelar av detta.
    Jag har liksom det, enligt mig, grundlösa påståendet att något glorifieras i någon verklig mening, också svårt att väga in vilken betydelse det har att en PR-Chef inom försvaret som tror att han hittat på något nytt, eller vill tänka nytt, drar en massa växlar på att DICE varit där och spelat in ljud. Jag förstår till viss del att han VILL det, sett utifrån ett ego-perspektiv.

  18. Eric skriver:

    Alfred säger ju egentligen ingenting om spelens kvalitet, eller de personer som uppskattar spelen för den delen. Mycket av den kritik han får ta emot är ju helt obefogad. Det han säger är:

    1. Han gillar inte krigsspel. Han säger inte att de är dåliga, men av olika orsaker lockas han inte av genren.

    2. Han tycker att det är underligt att många inte överhuvudtaget reflekterar över den glorifierade bild av krig som spelen ofta ger. Framförallt nu när grafiken är otroligt realistisk att det inte råder någon tvekan om vad spelmotorerna målar upp, borde ju folk åtminstone ägna nån liten tanke åt att en del av dessa spel i tämligen stor utsträckning skildrar pågående konflikter.

    3. Om det nu är så att försvarsmakten använder den glorifierade bild av krig som spelen målar upp till att rekrytera folk är det osmakligt.

    Men jag undrar hur många som härjar i AB:s kommentarsfält som egentligen suttit sig ner och läst vad han faktiskt skrivit?

  19. […] Det hela började med att Aftonbladet, i början av mars, publicerade en artikel om hur Försvarsmakten använde sig av Battlefield-spelen för att rekrytera ungdomar. Det rörde upp en del känslor på olika håll. Aftonbladets Alfred Holmgren skrev en intressant krönika om saken, och idén till det här inlägget föddes ursprungligen när jag läste Tommy Håkanssons svar på Holmgrens krönika. […]

Skriv en kommentar