Krönika

Varför måste man fånga alla?

Häromdagen ramlade Pokémon Black och White ner på Svamprikets hallgolv. Mitt förhållande till Pokémon är att jag har sett en hel del av TV-serien och spelat något av spelen på en GameBoy Color för en väldigt massa år sedan. Alltså jag har aldrig varit ett stort fan, och kommer säkerligen aldrig bli det heller.

Det två pojkarna som huserar under samma tak som mig, har heller aldrig direkt spelat något Pokémonspel, men är väl bekanta med universumet ändå. Det är svårt att vara barn idag och inte veta vad en Pokémon är!
De blev eld och lågor, när jag visade vad som hade kommit med posten och satta genast igång att spela. Den minsta av dem, som är 4 år, tyckte det var kul, men ville efter en stund ta hand om sin svarta panter i Kinectimals istället.
9-åringen däremot, han var som hypnotiserad. Han spelade konstant från 14:30 tills det var sängdags vid 21! Då och då hörde jag honom utbrista: ”JA! jag fick den!”Han tog paus vid midddagen och när han skulle duscha. Dock ville han ha med sig sitt DS in på toaletten, så han kunde lyssna på musiken medans han duschade!

Morgonen efter, hörde jag hur 9-åringens väckarklocka ringde och inte mer än 5 sekunder senare hörde jag hur hans DS slogs på! Jag gick in till honom och sa, vänligt men bestämt, att Pokémonjagandet kan vänta tills efter skolan. Motvilligt gick han med på det. När han slog igen sitt DS, tittade han upp på mig och sa: ”Vet du, jag tror jag är beroende av Pokémon
Innan han begav sig till skolan ändrade han vilket spel han kommer få, nu när han har tecknat en prenumeration av Robot, från The Legend Of Zelda – Spirit Tracks till Pokémon Silver!

Hur kan detta kommma sig? Hur kan ett spel, som i mina ögon inte verkar vara speciellt märkvärdigt träffa så rätt hos barn, och även för den delen vuxna, att de blir som besatta? Vad är det som gör Pokémonspelen så otroligt roliga och beroendeframkallande? Är det själva samlandet? Att man vet att ens Pokémons kan utvecklas, så man vill inte sluta förens de är på topp! Finns det ens något slut i dessa spel?

Jag kan inte förstå vad som är så facinerande!

Inte heller vet jag om jag vågar testa, för tänk om ” I wanna be the very best! Like no one ever was, to catch them is my real test! To train them is my cause!

Inga kommentarer

  1. Tommy Håkansson skriver:

    POOOKÉMOOOOON, POKÉMON!!!
    Jag är också beroende, såhär 18 timmar in. Och tänk vad beroende han kommer bli när han lär sig djupet, och lägger upp strategier och formar ett så mångsidigt lag som möjligt. Eller börjar spela mot andra tränare online!

    Jag vet dock inte om det är så bra att beställa ett nytt spel redan nu. :p Han kommer ju ha fullt upp med White/Black, som faktiskt är det bästa spelet i serien.

  2. Ina skriver:

    ”Hur kan ett spel, som i mina ögon inte verkar vara speciellt märkvärdigt träffa så rätt […] att de blir som besatta?”

    Den frågan ställer jag mig själv hela tiden när jag ser folk bli tokiga över Mariospel, Zeldaspel och multiplayerspel 😉

    ”Vad är det som gör Pokémonspelen så otroligt roliga och beroendeframkallande?”

    För mig är det väl kombinationen av djupet och enkelheten. Man kan gräva ner sig så långt att man aldrig kommer upp igen, eller inte gräva alls och spela det som om det inte fanns nåt djup öht. Intressanta monster där man hela tiden letar efter den som man verkligen klaffar med, den som blir vad Ash’s Pickachu är för honom 😉

    ”Finns det ens något slut i dessa spel?”
    För de flesta, absolut. Klara storyn, fånga alla Legendarys och ja.. du har klarat spelet. Men för andra finns det inget slut förrän det ultimata teamet är frambreedat med rätt IVs och korrekt EV-träning. Nåt som är extremt svårt att uppnå 🙂

  3. Niklas (Kraid) skriver:

    Jag är en riktig noob när det gäller Pokemans, även om jag spelade typ blå/röd, grön/gul eller vad fan de nu hette i början. Känns som att spelen låter en vara precis så seriös som man vill. Som jag spelade så körde jag mest igenom storyn och samlade inte så jättemånga pokemons, utan fokuserade på att träna upp de jag hade. Men sedan kan man ju grotta ner sig i dem totalt som både Ina och Tommy verkar ha gjort. Ett vinnande koncept helt enkelt!

    Känner att jag blir riktigt sugen på att prova ett nytt spel och se vad som tillkommit.

  4. Johannes skriver:

    Jag förstår det i teorin men jag har aldrig förstått charmen när jag väl spelat Pokemon. Jag har testat några olika generationer vid olika tillfällen men det har aldrig fastnat hos mig, på gott och ont.

  5. Tug Speedman skriver:

    Googla ”Hoarding”. Kolla på vad du får upp först i träfflistan.
    Dags att gå till huvud-doktorn innan det är för sent.

    Spel utan mängder av överlagda, realistiska mord borde resultera i samma diagnos.
    Idag ska det spelas Crysis 2. När kommer recension upp?

    Hoppas att jag inte hamnar i massa moraliska dilemman, nu när det är aliens som ska tas isär.

  6. Retro-Kim skriver:

    Klockrent Ina!
    Bra svar på tal och förklaring.
    Pysseldel som är roligare och vettigare än Sims, tactics OCH RPG-influenser.
    Varför har jag aldrig spelat det här förr!?
    Ska ge det en chans när jag kommit igenom min lista på spel som ”måste” spelas igenom.

Skriv en kommentar