Recension

Anders står upp för L.A. Noire

Föreställ dig en värld där tv-spelande inte uteslutande handlar om eldstrider, där din karaktärs överlevnad inte är den främsta moroten. Föreställ dig en värld som uppmanar spelaren att tänka kreativt, lita på sin intuition och sin intelligens. Där spel tillåts gå på tomgång för en stund – där karaktärer och historier får tid att utvecklas. I L.A. Noire blir detta verklighet – om än endast för en liten stund.

Det ska nämnas att ovanstående stycke bör tas med en nypa salt. Som det säkert redan framgått så finns det fler än jag som tycker till om L.A. Noire idag och denna text är skriven som en motreaktion av Tommy Håkanssons elaka ord. För när han slog på den stora trumman och i mångt och mycket sågade spelet rakt av så kände jag mig nästan tvingad att träda in. Inte för att L.A. Noire i själva verket är ett perfekt spel – men enligt mig besitter spelet många kvalitativa och framförallt unika inslag som jag vill lyfta fram, eftersom dessa enligt mig lyfter dels spelet i sig, men också spelmediet framåt.

Låt oss fokusera på det allra viktigaste först; Trots att Rockstars namn ryms på omslaget och överallt i spelet så är LA Noire inte ett Grand Theft Auto under 40-talet. Visst finns det många likheter mellan de nämnda spelen men ganska snart märker du att LA Noire är något helt annat, på gott och ont. 1940-talets Los Angeles är uppritat och strukturerat med en enorm finess och passion och även om jag av uppenbara skäl aldrig varit där själv så känns platsen levande och trovärdig. Detta till en viss gräns dock, den nyfikne spelaren upptäcker snart att staden för det allra mesta fungerar som en kuliss och inte alls bjuder på den organiska, levande känslan som senaste versionen av Liberty City erbjöd. L.A. Noire är ett spel som till allra största delen är uppbyggt och kretsar kring sin handling och sina karaktärer. Under kampanjen sitter du aldrig utan destination, du har hela tiden någon att förhöra, en brottsplats att undersöka eller en flyende misstänkt att jaga. Sidospår erbjuds, men tillför i stort sett ingenting.

En annan minst lika väsentlig skillnad mot GTA-serien är att LA Noire för det allra mesta inte är ett actionspel. Fokus ligger istället på detektivarbetet, att hitta ledtrådar, lösa pussel och med hjälp av dessa försöka få fram sanningen ur brottens misstänkta. Det är ett modigt drag av Team Bondi, även om det som koncept lider av sina barnsjukdomar. Men för det mesta känns allt briljant, en trevande inledning till trots, och lyckan av att hitta en avgörande ledtråd för att sedan lägga fram den som bevis mot den misstänkte är enormt tillfredsställande. Precis som Tarantinos bästa och mest laddade filmsekvenser handlar om dialog snarare än grafiskt våld så vänder också Team Bondi på steken och förvandlar de sekvenser som man normalt sett ser som tråkiga till det som är hela behållningen med spelet. Spelaren uppmanas att tänka själv, fatta egna beslut och även om det finns felaktiga beslut som bryter illusionen så är känslan av att få allt att falla på plats så mycket större. Under ett av spelets största stunder jagar du den seriemördare som länge härjat i staden, endast med hjälp av diffusa gamla dikter som leder till olika delar av staden. Du kan fråga din partner om råd, eller vänta till Cole själv kommer fram till lösningen, men störst belöning får du om du själv löser gåtan. Du känner dig smart – illusion eller inte så är det en minst sagt ovanlig känsla att få ta del av som tv-spelare.

Ansiktsanimationerna har varit det hetaste ämnet rörande spelet och det med rätta. I ett spel med redan imponerande grafik så är det när du sätter dig ner och träder in i förhören som spelet glänser som mest. Det är inte längre uppritade karaktärer med inhyrda röstskådespelare som gör jobbet längre. Listan på ”riktiga” skådespelare som medverkar i L.A. Noire är längre än vad jag någonsin kunde tro och tillsammans ger de verkligen en upplevelse utöver det vanliga, en upplevelse som ingen annan kunnat framhäva under denna generation, oavsett om man vill att spel ska följa i filmens fotspår eller inte. Skillnaden är så stor, så påtaglig att det under vissa partier känns som man spelar, eller åtminstone ser på, ett spel från nästkommande generation. I centrum har vi Cole Phelps som spelas av Aaron Staton och tillsammans med ett riktigt bra manus leverar han en engagerande karaktär. Det som tilltalar mig allra mest är att Cole till skillnad från majoriteten av andra huvudkaraktärer redan är färdig i sin utveckling. Cole har redan sin agenda, sina värderingar och åsikter. Linjerna är tydligt dragna och beslut kommer fattas vare sig du vill det eller inte. Här är det inte tal om någon halvfärdig tavla där vi själva får fylla i färgerna, det vi får istället är en komplett och trovärdig karaktär som faktiskt inte är mer än människa, på gott och ont.

Nu har jag medvetet valt att trycka på de punkter där jag tycker att L.A. Noire imponerar just för att agera som motvikt åt Tommys text. Spelet i fråga har absolut brister och det är sannerligen inte ett spel för alla. Med det sagt så går det inte att komma ifrån att L.A. Noir är en unik spelupplevelse som med en ”friskt vågat, hälften vunnet”-attityd plöjer upp nya beröringspunkter för spel som stort. I sann Rockstar-anda når också spelet mig när det förutsätter att jag kan en del om vår historia för att jag ska ta mig vidare i spelet. I L.A. Noire känner jag mig smart, inte för att jag löser pussel och gåtor utan för att jag slipper bli dumförklarad. Det, tillsammans med många andra faktorer gör L.A. Noire till den friska fläkt det är. Ett spel som kompromisslöst berättar en historia om mord, misstag och människor. Ett spel som tar risker. Ett spel som lämnar en del att önska, men desto mer att se fram emot.

Tommys åsikt om spelet.

Inga kommentarer

  1. Niklas Sintorn skriver:

    Heja Brunlöf! För första gången på länge håller jag inte med Tommy. Jag tycker att L.A. Noires nytänkande gameplay, täta story och bra karaktärer (Ja, jag tycker Phelps är skitbra) mer än nog väger upp för spelets tillkortakommanden. I min bok blir det ett av de bättre spelen jag spelat på mycket länge, även om jag inte är riktigt färdig än.

  2. […] dag är idag, så klicka er vidare till Svampriket.se för att läsa en hyllning och en sågning av det hetaste spelet just nu. Och bidra mer än gärna med era egna intryck via […]

  3. Ina skriver:

    Känns som att vi tycker rätt lika 🙂

    ”Med det sagt så går det inte att komma ifrån att L.A. Noir är en unik spelupplevelse som med en ”friskt vågat, hälften vunnet”-attityd plöjer upp nya beröringspunkter för spel som stort. ”
    Ja, vi tycker rätt lika indeed 😀

  4. metalslime skriver:

    You have brought balance to the force! 🙂

  5. Anders Brunlöf skriver:

    metalslime: Haha! Det var tanken, så det var ju bra! 😉

  6. Avgrundsvrål skriver:

    Vafan… att läsa din text före Tommys får mig att undra om det inte var du själv som sågar spelet? För det är så det låter. Jag har inte spelat det än men är peppad, om det här är hyllningen då vetefan om jag vågar läsa sågningen…

  7. Matt Frost skriver:

    Har kommit ungefär halvvägs (tror jag).

    Den inledande Wow-faktorn har lagt sig och jag börjar tycka att mekanik och story är ganska platt. Ska dock inte vara så ohövlig att jag går in på detaljer.

    Hoppas spelets andra halva bjuder på lite mer utmaningar och att handlingen tar fart. Känns fortfarande som om utvecklarna håller mig i handen hela tiden – får alltid upp meddelanden längst upp till vänster på skärmen där det står exakt hur jag ska göra allting.

  8. Elin Ekberg skriver:

    ”Under ett av spelets största stunder jagar du den seriemördare som länge härjat i staden, endast med hjälp av diffusa gamla dikter som leder till olika delar av staden”

    Här slutade jag att läsa. Gud vad våra åsikter skiljer sig åt 😛

  9. Anders Brunlöf skriver:

    Elin: Tråkigt att du slutar läsa för att våra åsikter skiljer sig åt. Känns som att tanken med att läsa en blogg försvinner en aning då.

  10. Retro-Kim skriver:

    Anders: Nu tycker jag inte du ska ta illa upp Anders.
    Hyllningar av spel som gjort oss besvikna eller sågningar av spel vi älskar tycker jag är godtagbara anledningar att sluta läsa.

    Tanken med blogg trodde jag var att ge vägledning till oss som funderar på att köpa ett spel.
    Därför tycker jag extra mycket om ditt blogginlägg!
    Två åsikter som inte är överens om en spelupplevelse är ju det allra bästa.
    Sedan är det ju helt underbart när andra som spelat spelet kommer med sina synpunkter.

    Jag skulle vilja påstå att du och Tommy tillsammans lyckats väldigt väl med att förmedla vad vi har att vänta oss av L.A. Noire. Well done!
    Kanske borde detta vara ett återkommande inslag?

  11. Elin Ekberg skriver:

    ””Elin: Tråkigt att du slutar läsa för att våra åsikter skiljer sig åt. Känns som att tanken med att läsa en blogg försvinner en aning då.”

    Jag menar förstås att när jag insåg att du och jag verkligen tycker helt annorlunda när jag kom till delen där du berättar om seriemördaruppdraget. Jag tycker själv att den delen i spelet är katastrofalt dålig – nästan så att jag gick och sålde spelet. Du hyllar uppdraget.
    Nej, givetvis ska du inte ta illa upp. Det var inte illa menat. Men eftersom vi befinner oss på skilda sidor av betygsskalan här så är det väl bara konstatera att texten din inte är menat för mig.

    Håller med om att L.A. Noire har bra nytänk. Jag håller mindre med om att L.A. Noire utför något av sitt nytänk särskilt bra.

  12. Anders Brunlöf skriver:

    Elin: Kanske inte var tillräckligt specifik; Den sekvens jag syftar på är alltså själva upplösningen på homocide-delen. Den då man via gamla dikter får lista ut vilken landmark som nästa ledtråd finns, för att slutligen få ett avslut på det kapitlet. Innan dess hade jag likt alla andra tröttnat lite på det extremt likartade uppdragsstrukturen.

    Jag personligen tycker om att läsa texter där min egen åsikt inte finns representerad, då jag får nya infallsvinklar och skäl att fundera och reflektera. Men jag tog givetvis inte inte illa upp, jag tyckte bara det var konstigt.

  13. Elin Ekberg skriver:

    Anders: Jag tror du missförstår, givetvis roas jag av att du hyllar ett parti av L.A. Noire som jag finner otroligt katastrofartat utfört. Det handlar inte så mycket om det – för andras åsikter respekterar jag. Jag hade inte tagit mig tid att kommentera om jag inte tyckt att det varit intressant.

    Däremot, som ren konsumentköpsupplysning ger det mig inte så mycket när jag märker av att vi inte delar värderingar. Jag tror inte att det är en reaktion som är särskilt konstig. Tvärtom tror jag nog att folk resonerar precis likadant som jag.

Skriv en kommentar