I en tid då majoriteten av de spel som blinkar förbi på min tv innehåller vapen, våld och krämiga one-liners är det extremt skönt att hitta en motvikt, en avkopplande terapi. En av mina äldsta vänner har spelat golf sedan tidiga tonåren och gång på gång försökt sälja sporten till mig utan någon som helst framgång. Vi delade lägenhet under gymnasiet och under ”golfveckan” var vår tv ockuperad med den segaste och tråkigaste sporten som jag någonsin sett.

Men när Tiger Woods PGA Tour 12: The Masters letar sig till min bluray-läsare ändras snart min uppfattning. Eller med handen på hjärtat så hade jag faktiskt mycket roligt åt golfgrenen i Wii Sports också, så det nya Tiger Woords-spelet agerar snarare som mitt nästa trappsteg upp mot konverteringen. För med en handkontroll i handen, en smygande bakfylla i kroppen och ett soffläge som får Al Bundy att skämmas inser jag att golf faktiskt är något för mig.

Nu finns det säkerligen fler tillfällen då spelet är roligt att spela och jag kan även själv tänka mig att spela spelet under lite mer fokuserade former och med folk med mer erfarenhet från sporten än mig själv. Just nu tar jag mig runt mest tack vare min allvetande Caddie och en rejäl skopa tur. Puttningen är fortfarande svår att få under kontroll, men jag antar att det liksom mycket annat är en vanesak.

Men det jag vill beröra är att jag har så ofantligt mysigt på banan i min första bekantskap med Tiger Woods – mycket för att jag faktiskt inte behöver fokusera, känna adrenalinet pumpa eller använda pannbiffen vidare mycket.

Jag kan bara sitta och spela. Och ha det jävligt mysigt.