När jag i slutet av maj hade ett samtal med min kollega Tommy här på Svampriket, om vilka spel som jag planerade att få skickade till oss under juni, så var Child Of Eden inte ett av spelen jag nämnde.
Utan det var ett spel som jag nämnde vid ett senare tillfälle, då vi diskuterade Kinect och skitspel. Jag hade nämligen sett en trailer för spelet och avfärdat det som trams.
Tommy sade då till mig att jag bara måste be om ett ex av Child Of Eden för Svamprikets räkning. Det visade sig att han är stort fan av föregångaren, Rez (som jag personligen bara var bekant med till namnet), och att just Child Of Eden är ett spel han känner jättemycket pepp inför, men tyvärr äger han ingen Kinect (eller för den delen en Playstation Move) som Child Of Eden är tänkt att spelas med.
Sagt och gjort, mest för att blidka Tommy, så sände jag iväg ett mail och några dagar senare plingade det på dörren och jag stod där i min hall, med ett Child Of Eden i min hand. Ska väl erkänna att jag tack vare Tommys varma ord faktiskt byggt upp en liten, liten förväntan. När jag sedan placerade skivan i mitt 360 och tryckte på on, var jag inte alls beredd på det som skulle möta mig. Det första jag får se, är en fantastiskt vacker introfilm som sätter stämningen direkt. Där och då förstår jag att jag ska få spela något som jag har aldrig har spelat förut. Innan spelet börjar, hinner jag tänka, detta kan bli magiskt!

Vill man göra det enkelt för sig, kan man säga att Child Of Eden är en railshooter, men det är inte rättvist. Det är mer än så. Child Of Eden är en upplevelse, en vacker resa genom de mest knarkpåverkade miljörna jag sett, på många år. Detsamma gäller fienderna du möter som är någonslags undervattensdjur, men ändå inte. Tänk bläckfiskarna ifrån The Matrix, så får du en ganska bra bild om vad jag pratar om. Du har två slags vapen till din hjälp mot dessa monster. Ett som du avlossar med av högerhanden och ett som du avlossar med vänsterhanden. Ett blått och ett lila och färgerna på fienderna gör så att du vet vilket vapen du skall använda. Tyvärr går det inte att använda sig av de båda vapnen samtidigt. Men du måste ändå lära dig att använda dig av din höger och vänster hand i symbios med varandra. För att klara banorna och dess fiender gäller det att du blir ett med spelet. Känner spelets puls, känner hur det börjar leva. Om du bara kör med ”vanligt Kinect-viftande” är du körd. Det gäller att hitta rytmen och mönstret i spelet för att överleva. Misslyckas du med det, är du död och det är bara att börja om från början, för checkpoints är inget du hittar här.

Inte The Matrix, utan ett coolt spel till Kinect!

Självklart kan du välja att spela spelet med en handkontroll istället, men då spelar du spelet fel. Detta är ett sådant spel som verkligen visar att Kinecten fungerar och inte bara är en pryl man står och viftar framför, så kanske det händer något roligt. Child Of Eden ska spelas med Kinect. Punkt!

Jag är fullt medveten om att jag förmodligen är nykär och att jag om någon vecka kommer se på Child Of Eden på ett helt annat sätt. Spelet är relativt kort och omspelningsvärdet är inte jättehögt och förresten krävs det en hel del omspelande bara under själva resans gång, eftersom de olika världarna kräver olika antal stjärnor för att öppnas, så när du är färdig har du spelat alla banor 2 till 3 gånger redan.
Men det är om någon vecka. Precis just nu är Child Of Eden det häftigaste du kan uppleva med din Kinect och det är något du ska göra. Varsågoda spelsverige, Kinect har fått sitt första hardcore/indiespel och det är vackert så att det gör ont. Både i kropp och själ!

Child Of Eden släpps i butik 16/6