Trots att spelmediet kanske mer än någon annan form av underhållning har kapacitet att upprätta en relation till konsumenten, är det ganska få spel som lyckas eller ens gör ett kvalificerat försök till det. Till skillnad från film och musik har spelen några fördelar, som att det finns mycket mer tid till att skapa en relation mellan spelaren och protagonisten. För att inte tala om hur vi kan bli en karaktär vi själva kontrollerar på ett mer effektivt sätt än vi kan bli en filmkaraktär vars handlingar vi bara är passiva åskådare av. Det är till exempel därför nästan alla som spelat ett skräckspel kan skriva under på att de blivit mycket mer skrämda och stressade av den upplevelsen än de någonsin blivit av någon skräckfilm. Det är för att vi mycket lättare blir ett med James Sunderlands handlingar som vi själva påverkar, jämfört med Jamie Lee Curtis agerande som vi bara iakttar. Men även om många av oss tycker spel är läskigare än film, så är det väldigt få av oss som kan påstå att spel är bättre än film på att få oss rörda. Varför?

Nu är det lite dumt av mig att lägga upp det sådär och därefter ställa den frågan. Det är inget jag har ett svar på, annat än att de flesta spelutvecklarna inte verkar speciellt hängivna åt att sätta gråtklumpar i våra halsar. Och till deras försvar är det förmodligen en prestation som kräver mer av tekniken än vi haft tillgång till under majoriteten av spelmediets levandstid. Däremot behövde mitt första riktiga möte med känslor i spel inte mer än 16 bitar för att gripa tag i en 10-årig version av mig. I The Legend of Zelda: A Link to the Past finns en liten skogsdunge alldeles sydost om Kakariko Village. Där kan man se ett spöke av en pojke som spelar på sin flöjt medan alla djur ser på. När man går för nära försvinner han. Vem eller vad han är får man inte veta. Inte förrän man tar sig till mörkervärlden, och beger sig till samma plats. Då får man se en lustig figur sitta på samma plats, och berättar för Link att han begravde sin flöjt i närheten tillsammans med några blomfrön.

När Link hittat flöjten i ljusvärlden återvänder han till pojken i mörkervärlden och ger honom flöjten. Men pojken säger att han inte längre kan spela på den, och ber Link att ge den till en trött gammal man i Kakariko Villages bar. Men först vill han höra Link spela hans flöjt, och när de sista tonerna tystnar dör till slut den mystiske flöjtpojken. Link tar flöjten till den trötte mannen i Kakariko Village, som känner igen flöjten som sin sons. Mannen förstår att hans son är död, och ber Link behålla flöjten. Det kanske inte låter som mycket, och kanske hade det inte haft lika stor effekt på mig idag. Men när mitt 11-årige jag upplevde den sekvensen var det något som påverkade mig emotionellt och satte sig för alltid. Det var även The Legend of Zelda: A Link to the Past som fick mig att gå från att gilla spel som tidsfördriv till att älska spel som upplevelser.

Men jag kan tyvärr inte säga att dessa upplevelser blivit speciellt mycket tätare för mig allt eftersom tekniken gjort hopp framåt. Det är förmodligen fortfarande Aeris död i det 14 år gamla Final Fantasy VII som är den mest kända känsloscenen som berört flest av oss mest. Detta trots att de tekniska resurserna att skapa emotionella scener är större än någonsin. Final Fantasy XIII har hundra gånger mer potential att beröra än Final Fantasy VII hade. Men trots röstskådespelare, orkestrerad musik, jättebudget, top notch-grafik och välbetalda manusförfattare toppar det inte sin föregångare. Är det vi som blivit avtrubbade eller är det utvecklarna som låter tekniken komma ivägen för känslorna? Litar man för mycket på detaljerat animerade ansiktsuttryck tillsammans med mäktiga stråkar, och för lite på effektivt berättande? Ställer vi högre krav på manus nu när resten av beståndsdelarna avancerar? Och vem kan påstå att de tidigare nämnda skräckupplevelserna inte blivit sämre allt eftersom tekniken blivit bättre? Även där är det nog som Retroresan säger, att tekniken står ivägen.

Vilken var din första känslomässiga upplevelse i spel?
Vilken var din bästa känslomässiga upplevelse i spel?
Vilken var din senaste känslomässiga upplevelse i spel?
Blir du rörd oftare nu än du blev förr? Och om inte: varför?