Ett av mina absoluta favoritnöjen här i världen är att besöka mässor och konvent. När man tillhör en nischad samhällsgrupp som aldrig ansetts särskilt tuff eller spännande är det en befriande känsla att få umgås med sina likar. En plats där ingen dömer en på grunder som man inte själv ställer upp på. Alla är närvarande för att man delar samma genuina intresse för spel och för att upprätta en fristad där traditionella värderingar kring utseende och beteende elimineras. Det är ett konstgjort mikrosamhälle där våra regler och värderingar bygger grunderna för infrastrukturen. En finnig tjockis kan vara den häftigaste tjejen i rummet för att hon ligger i toppen på high score-listan, den enbenta stammaren med byxorna för högt upp kan ha en nästan rojal ställning för att han var med och skapade det där fantastiska äventyr som vi alla älskar. Ett konvent eller en mässa är i första hand en social tillställning där vi kan samlas och få vara precis så nördiga som vi vill utan att oroa oss för sociala feltramp och mode-faux pas.
Jag är en nörd. Inte bara det, jag är en stereotypisk nörd. Jag är överviktig, bär tjocka glasögon, jag har bekväma – men fula – skor, jag har en garderob som består av tshirts med insnöade popkulturreferenser och trasiga jeans som sitter illa på mig. Jag är en besserwisser som tycker matematik är vackert och jag förstår mig inte på musiken på reklamradiostationer eller varför Kim Kardashian är någon som folk vet namnet på.
För mig är spelmässan eller konventet en ventil. Äntligen slipper jag höra allt det där, för mig, ointressanta pladdret om kämparglöden i Mästarnas Mästare eller de skakande rumporna i den senaste hip-hopvideon, men framförallt behöver jag inte delta i den tuppdans jag aldrig kan vinna över alfahanarna som så ivrigt bjuder upp till vardags.
När Activision nu går ut med nyheten att de tänker anordna ett Call of Duty XP i början på september blir jag fundersam. En spelmässa för de mest dedikerade Call of Duty-fansen. Spelserien är, enligt min uppfattning, avsedd för alfahanarna (och beta-, gamma- , delta- … omega-kluddarna som har ambitioner att uppgradera). Givetvis får vem som helst mötas under vilken paroll de vill – men något skaver i mig när det handlar om spelkonvent.
Man pratar inte sällan om ett nördmode – att det blivit chic. Det ges till och med tips om hur man skulle klä sig för att vara rätt. Man annonserar om glasögon utan styrka i tjocka plastbågar. Manchesterkavajer med skinnlappar för armbågarna säljer plötsligt igen och flugan är på frammarsch som postironisk accessoar. Varje gång jag läser något dylikt brister det lite inombords. Nörderi ska inte handla om yta! Poängen är inte att vi är fula – vi bryr oss inte om utseende! När jag först hörde talas om det blev jag arg och sur över att ”det vackra folket” nu skulle förgifta min kultur. Jag kände mig ungefär så som jag tänker mig att de riktigt duktiga modebloggskribenterna känner när folk jämför dem med Blondinbella eller Kissie. Men sedan slogs jag av en tanke. Gör inte jag samma sak som de gjort mot mig? Är inte det öppna och accepterande något som jag håller så högt bland mina nördlikar? Är det inte just det som gör det så trivsamt och kul att gå på konvent, att vara accepterad precis som man är? Allt mitt utanförskap, alla ensamma tårar och uppgivna suckar över att ingen förstår mig eller uppskattar mig har lämnat djupa sår. Jag har fått slåss och kämpa för att jag inte passat in och jag har aldrig varit välkommen bland dem. Dem. De som nu vill in. De som klär sig för att likna oss. De som tänker gå på ett spelkonvent i september för den värsta ”Dude-Bro”-skjutaren på topplistorna. Är det min tur nu? Ska jag få slå tillbaka?
Nej. Jag måste vara bättre! Att vara nörd ska inte bara vara en annan sida av myntet. Vi skapade en egen kultur för vi kände oss inte välkomna i deras – just därför måste vi ta emot dem med öppna armar. Jag vill visa dem att det handlar om mer än att bara ha gemensamma intressen. Jag vill visa dem att världen kan vara en underbar plats när vi accepterar varandra. Jag vill visa dem att nörd är att vara vacker på insidan.
Modet kommer tyvärr och förstör Vilken kultur du än tillhör!
De vet inte bättre, de här osäkra ”coola” människorna som gör precis som alla andra. Bara för att bli accepterade.
Men till slut så ändrar de på sig och då vet man vem som är äkta och vem som håller fast vid den man är!
En av de saker som du glömmer är att det finns en väldigt bra anledning till att CoD-scenen är så lätt att parodisera: Den är anonym.
Du kommer aldrig konfronteras av personerna som du bryter de oskrivna och skrivna reglerna emot. När du inte är på ett konvent finns det ingen konsekvens av att n00b-tube’a eller att kalla någon för ”cocksmoker”. En annan sak som du förhoppningsvis gör med ett event är att sålla bort många oönskade personligheter (notera ”oönskade”, inte ”ovälkomna”). De irriterande tolvåringarna som på något sätt gömmer sig i en tjugoårig kropp kommer förhoppningsvis inte att genomföra ansträngningen av att besöka ett konvent, även om det är deras favoritspel som står på menyn. Och de som faktiskt genomför resan har förhoppningsvis tillräckligt mycket socialt vett för att inte sitta och skrika ”You got pink shoelaces, nigguh! You got pink shoelaces, nigguh! You a faggot! You got pink shoelaces, nigguh!”. De som inte är gamla nog för att ta sig dit på egen hand, utan behöver ha en målsman med sig, kan man hoppas har föräldrar som är vettiga nog att klappa till sin unge i bakhuvudet om denne beter sig ociviliserat.
För att kommentera modet så kan du inte först beklaga dig över att du inte kan slå dig till alfa-positionen för att sedan bli ledsen i ögat över att du redan har den. ”Det vackra folket” har klätt om till din look (även om din stil är att du inte bryr dig, eller inte har någon stil, så är det din stil) och det är som en inverterad scen från vilken film som helst där den nördiga flickan får en makeover och börjar rida skolans kung. Du står på den dikterande sida och har nu den tuppdans som du kan vinna.
Om det nu är mode att vara nördig så har du ingenting att oroa dig över, det enda som krävs är att du har tålamod att lida igenom den korta perioden som världens ögon riktas mot din kultur. Om det däremot är som jag ”befarar” så är det inte en fråga om mode, utan att andra kulturer som inte vet hur de skall agera i vår värld försöker lista ut hur de skall hantera den. När de väl lärt sig det så kommer de finna sitt egna sätt att uttrycka ett genuint intresse och resten kommer inte engagera sig. Då får vi nästa evolution och från drum’n’bass har någon skapat dubstep; vem vet, du kanske finner något på den nivån som du gillar bättre än din nuvarande och ansluter dig?
Det finns inget krav eller behov av att engagera den nya skaran eller anstränga sig för deras skull, att välkomna dem med öppna armar är att be om mer efter att ha blivit spottad i ansiktet. Jag säger inte att vi skall spotta tillbaka, jag säger bara att om de faktiskt vill att vi skall hälsa dem välkomna så får de faktiskt be om det innan vi börjar kela med dem. Att insidan räknas betyder inte att man skall ge sin kärlek till alla oavsett om de förtjänar det eller inte.
@Nidde:
Fast jag säger ju att i den här situationen, då jag skulle stå på ”den dikterande sidan”, vill jag avskaffa tuppdansen. Poängen är att man inte ska behöva hävda sig, eftersom det är hävdandet i sig jag inte orkar med (oavsett om jag ligger i botten eller toppen av hierarkin).
Jag vet inget annat sätt att göra detta på än att vara öppen och välkomnande mot alla som vill in i nördkretsar. Har du något bättre förslag tar jag gärna emot det.
(Kort: Jag vill inte vara Kung. Jag vill att ingen är kung)