Krönika

En fangirls uppvaknande

Det finns ett tomt hål i mig nu. Det ekar. Som när man går med klackar på stengolv i ett tyst bibliotek. Så känns det i hela mig.

Det står i min profil här på Svampriket att jag är den ultimata fangirlen och det är sant. Jag är tjejen som blir oerhört överentusiastisk över allt hon tycker om. Det var inte alltid så.

Väldigt länge var jag ensam. Inte ensam som i “Åh, jag hade inga vänner och flydde in i fiktionen”, nej nej. Jag är och har som oftast varit en person omgiven av människor som älskar mig för den jag är. Jag är på så vis oerhört lyckligt lottad. Men jag var ensam i min fandom. Jag växte upp i ett litet samhälle där man antingen sysslade med hästar, fotboll eller musik. De var de tre saker för vilka man kunde ha en glödande passion utan att klassas som verklighetsfrånvänd.

Så när bokbussen kom till vår skola höll jag mina fynd för mig själv. David Eddings, Margereth Wise, Geraldine Harris och Robert Jordan var mina små hemligheter. För när jag försökte förklara vad som var förträffligt med “Sagan om Belgarion” för mina klasskamrater fäste de sig vid ett enda ord;

“Saga”

Och sagor, fnös de, var för barn. Till skillnad mot sport och ponnys och rockstjärnedrömmar.

Så jag lärde mig att vara tyst. Att prata om hästar när det krävdes av mig, men kanske främst att aldrig någonsin prata om de världar som låg mig närmast hjärtat. Aldrig någonsin påpeka för någon Margit Sandemo-läsande vän att de kanske skulle kunna uppskatta Imperiets Dotter.

Mina böcker var min hemlighet och det var naturligt. Liksom Vulcans aldrig talar öppet om Pon Farr talade jag aldrig om genren fantasy. Det var inte så att jag skämdes. Det var bara så ordningen såg ut.

Sedan blev det 1999.

Harry Potter och hemligheternas kammare släpptes i Sverige, men trots att boken rönt stora framgångar (nåja) i England var de få här som kände till J.K Rowling. Jag hittade boken under en hylla i mitt obemannade skolbibliotek.

Det förändrade mitt liv.

Inte så mycket historien om pojken som låstes in under trappan för att sedan svepas bort till en magisk version av den dötrista vardagen. Nej, det som förändrade mig var hur böckerna växte i popularitet. Jag såg, med mina egna ögon, hur serien på tre böcker gick från att vara okänd till ett världsfenomen.

Jag kom, för första gången i mitt säkerligen inskränkta liv, i kontakt med fandoms. Jag var inte längre ensam, jag var en del av ett enormt fenomen som sträckte sig över världen. Jag minns hur jag satt långt in på natten och hade konversationer om Professor Lovegoods taskiga namnöversättning på muggle.net. Jag kom i kontakt med fanfiction, fanart och andra fangirls för första gången i mitt liv. Vi var med från början och såg Harry Potters värld välla fram omkring oss när åren gick.

För första gången var jag en del av något enormt. Den känslan, känslan av att de fanns fler som jag, gjorde att jag satte igång med både fanart, fanfiction och så småningom vågade mig på att skriva recensioner. Det var ingen brinnande passion för spel, det var en brinnande passion för andra människor som fick mig att våga skapa. Människor som jag.

Jag var tretton år när jag hittade den silverglittrande boken  i en dammig, obesökt lokal på min högstadieskola. På min tjugofemte födelsedag hade den sista filmen premiär. Jag såg fenomenet byggas upp till det klimax som kommit i både bok- och filmform. När jag tittar tillbaka ser jag också den kultur som format mig som person.

”Det var första gången som jag fick uppleva hur fantastiska andra passionerade människor kunde vara”
Harry Potter var den första del av mitt nördiga jag som jag delade med omvärlden, och som omvärlden delade med mig. Det var första gången som jag fick uppleva hur fantastiska andra passionerade människor kunde vara, oavsett om de höll med mig om de logiska luckorna i “Fången från Azkaban” eller inte. Det var nördstimulans som lärde mig att ta konflikter, att se genusperspektiven och att resonera utefter fiktiva världars egna logiska ramar.

Harry Potter var det första steget jag tog mot den människa jag är idag. Det tomma hålet i mig ekar eftersom det inte längre finns några av hans äventyr att invänta i horisonten, för första gången i mitt vuxna liv. Men jag lärde mig en massa på den tolvåriga vägen mot slutet.

Jag är en fangirl. Jag är inte ensam, eller ens unik. Och det är fantastiskt.

Tack för det, J.K

Kommentarer

  1. Chris Jonasson skriver:

    Sitter lite tårögd och tänker Vackert!
    Tack för att du delar en så fin historia.

  2. Lania skriver:

    Vilken otroligt härlig krönika att läsa! 😀 Så fin och välskriven!

    När jag växte upp, och inte heller gillade fotboll, hästar eller något annat ”normalt”, så flydde jag mest till böckerna. Men jag läste aldrig fantasy. Jag ritade en del, men egentligen, när jag tänker efter, satt jag mest och spelade Sonic, NHL, FIFA eller nåt annat tillsammans med brorsans på hans MegaDrive. Det var dock inget man pratade om i skolan. Där var jag mest en boknörd. En glasögonorm. Lagom mobbad sådär.

    När jag upptäckte rollspelen i gymnasiet, så hade jag som tur var en kompis som var lika begeistrad som jag när det kom till denna form av verklighetsflykt. Jag är glad att jag hade henne att nörda tillsammans med. Men det häftigaste var när man stegade ut på internet och insåg att det fanns fler än vi två, som tyckte om samma saker. Sidorna RPGamer och RPGFan ligger bokmärkta än idag.

    Hm, jag hade nog nåt mer att säga, men jag tappade tråden lite. 🙂 I alla fall, sjukt kul läsning. Tack!

  3. Peter Ahonen skriver:

    ”Liksom Vulcans aldrig talar öppet om Pon Farr talade jag aldrig om genren fantasy.”

    I <3 Malin.

    Det är just fraser som den där som också är en av de fantastiska sakerna med fandom/geeks. Man kan vara complete strangers, men om det etableras att båda vet vad t.ex. Pon Farr är, så har man samtalsämne för dagar framöver om man så vill, och behöver inte kallprata om vädret.

  4. Samson Wiklund skriver:

    Hey Malin (och alla andra Potterheads där ute),

    J.K. Rowling är inte helt färdig =)
    http://www.pottermore.com/

  5. SpeLinnea skriver:

    Ögonblick som de du beskriver känns som ett enda stort ”äntligen!” Äntligen få diskutera saker man gillar, äntligen få leva ut sina intressen utan att ses ned på. Internet möjliggjorde mycket i samma veva där.

    Jag är inget HP-fan, men känner ändå igen mig då situationen går att appliceras på så många olika intressen.

  6. metalslime skriver:

    Yes… Undrar dock om man någonsin får uppleva nån avslutning när det gäller just Robert Jordans samlade verk…. :/

  7. Niklas skriver:

    Fantastiskt fint skrivet, Malin! Du får mig att sakna mina egna sci-fi och fantasy-nördrötter. Under senare delen av högstadiet och större delen av gymnasiet umgicks jag nästan uteslutande med mina rollspelskompisar, spelade Drakar & Demoner (-91 års upplaga!), Neotech, Mutant, alla White Wolf-spel och målade Games Workshop-modeller så det stod härliga till. Men av någon anledning försvann det där när jag tog studenten, flyttade utomlands och sedan började jobba. Det blev plugg, bandet, fester, capoeira och annat (tv-spel såklart!) som tog upp min tid istället

    Även om jag inte är så mycket fanboy som du är kvinnligt dito så saknar jag de där kvällarna där man sitter och bara nördar ner sig med sina likasinnade i något.

    Känner att jag måste hem till Falkenberg och träffa rollspelskompisarna igen 🙂

  8. Frankie skriver:

    Jag tror att för många fangirls/boys därute finns det mycket igenkänning i din text på samma sätt som jag.

    Din text värmer och påminner mig om vad det var som faktiskt tog mig igenom de svåra tonårsåren och det tackar jag dig för. <3

  9. Tommy Håkansson skriver:

    Förutom några scener ur filmerna vid julafton och liknande var Harry Potter rätt så främmande för mig, fram tills nu i sommar då flickvännen satte mig att se alla filmer under loppet av ett par veckor i förberedelse inför biopremiären av Deathly Hallows pt.2. Jag kan meddela att jag efter seriens upplösning suttit och googlat serien ganska hårt, och den här texten får mig att känna lite som att jag missat något. Jag är fortfarande ingen fanboy, men jag borde kanske ha blivit det.

  10. Familjenspel skriver:

    Min dotter plöjde alla böckerna nu i början av sommaren och hon verkligen älskar dem! Det får bli att köpa alla filmerna sen och vika en hel helg till ett enda långt maraton!

    Det är verkligen lite andra tider nu än när man själv växte upp, nörd är helt klart mer accepterat att vara.

  11. annasofiaelin skriver:

    Vad fint skrivet!
    Sagan om Belgarion står i min bokhylla än idag och får stå ut med en årlig omläsning, de är inte perfekta men det är en ungdomskärlek som håller i sig.
    Kanske dags att ta tag i årets omgång. =)

  12. Malin Söderberg skriver:

    Oj, tack för den fina responsen hörni! Jag misstänkte att det var många av oss som delade den här typen av upplevelser.

  13. ReDead skriver:

    Bra text! Jag älskar också Harry Potter-serien, tråkigt att den över över nu. 🙁 Men, som Samson skrev, så kommer ju Rowling släppa allt sitt kvarvarande material via Pottermore under en treårsperiod (Tror att det var tre år i alla fall…), så riktigt helt slut är det väl inte än. 🙂

  14. Frances skriver:

    Oneofusoneofusoneofusoneofus <3

Skriv en kommentar