Gästrecension

F.3.A.R.

”Mother
Can you keep ‘em in the dark for life
?
Can you hide them from the waiting world?
Oh mother”

När jag för 17 år sedan spelade Doom i co-op i nätverk med hörlurar och fladdrande tjockskärmar var det en magisk upplevelse. Spänningen var på topp och bakom varje hörn en demon som ville slita huvudet av mig. Jag gillar att bli rädd, både i spel och på film. När jag spelar F.3.A.R borde jag bli rädd, men tyvärr blir jag inte längre skrämd av Sadako-kopior eller monster som plötsligt springer bakom ett stängsel. Inte ens när de våldtar folk för att bli gravida till tonerna av Danzigs låt ”Mother”. Ingen klump i magen, ingen kallsvett och jag saknar verkligen den där distinkta, obehagliga känslan. Kom igen nu Monolith! Ni kunde mycket bättre i Condemned 1 och 2 som nästan gav mig Silen Hill 2-känslor. Varför låter ni Day 1 göra en ordinär rälsskjutare av det här?

Riktigt så illa är det kanske inte? Jag tycker ju generellt om linjär pang-pang; där varje rum är som ett pussel där man taktiskt ska ta ut fiende efter fiende. Jag spelar alltid på hard, just för att inte få någonting gratis, och jag gillar den strategiska aspekten där man måste testa sig fram för att hitta vägen som utvecklarna gömt någonstans långt där bak för att överleva. Spelar man på enklare svårighetsgrader missar man helt den här känslan; att bara springa över sina fiender ger mig inget alls. Ibland lever F.3.A.R. upp till den där känslan och då tycker jag om det. De unika egenskaperna där man kan ta över sina fiender och till viss del den uttjatade slowmotion-effekten ger en fräsch vinkel.  Tyvärr bryts illusionen frekvent. Buggarna som härjar i spelets inre kryper fram lite för ofta, för att inte nämna de jävla The Flood-fienderna som finns i alla spel sedan Halo. Varför envisas utvecklare med dem trots alla ALLA verkligen hatade The Flood? Kamikaze-springande i grupp? Nej tack.

Spelets största styrka kommer fram i flerspelarläget. Kampanjen som bygger på syskonrivalitet kan spelas med en polare där man samarbetar men ändå tävlar om poäng. Jag gillade det skarpt men det kan samtidigt göras långt bättre då det i grunden mest handlar om att skjuta fiender i grupp. Övriga lägen går också i co-op anda med bla det numera standardiserade Horde-läget. Det är intressant hur de vågat utelämna vanlig dödsmatch men det är inget jag saknar. Det finns ändå en hel del nya tankar och idéer här och i en sliten genre är det välkommet.

F.3.A.R. gör samma sak som Doom för 17 år sedan gjorde, men på modern hårdvara. Röd nyckel till röd dörr, döda alla monster för att komma vidare. Samma grund, ny skepnad. Skillnaden är att skräcken inte fungerar längre och samarbetet gjordes mycket bättre i Resident Evil 5. Kvar står en hyfsad shooter med några unika inslag som kommer se sig omsprunget av höstens rälskavalkad. Och kvar sitter jag, inte det minsta rädd.

”Not about to see your light
And if you wanna find hell with me
I can show you what it’s like”

Skriv en kommentar