Recension

InFamous 2: Känslan av mersmak

Det är enkelt att på förhand säga ja till superkrafter. Vem har inte drömt om att kunna flyga, spotta eld eller osynligt vandra bland folk? Men hur du skulle hantera en situation där det var din bästa vän, och inte du, som välsignades med speciella krafter? Skulle du kunna acceptera att han eller hon inte satte ditt liv före tusentals andra? I InFamous från 2009, i Empire City, såg Coles bästa vän Zeke på med en skräckblandad förtjusning medan hans vän välsignades med superkrafter. Zeke var såklart fascinerad och imponerad över Coles nya egenskaper, men kunde samtidigt inte ignorera den växande känslan av avund inom honom. En känsla som senare förde honom till att svika sin vän när han behövde det som allra mest.

”I uppföljaren ges det utrymme för karaktärer att växa”
Tyvärr fick handlingen sällan stå i centrum i InFamous. Istället var det en flexibel spelmekanik kombinerat med en inbjudande sandlåda som gjorde det första spelet så minnesvärt. Men i uppföljaren ges det utrymme för karaktärer att växa, det ges plats för en riktig, engagerande handling och även om det fortfarande inte är spelets främsta egenskap så är det just denna del som fastnat i mitt minne. Jag tycker om att Sucker Punch, mitt bland högtempo-action och allmänt kaos faktiskt vågar stanna upp och berätta en historia om två vänner som mot alla odds lyckas hitta tillbaka till varandra.

Lyckligtvis är också både sandlådan och spelmekaniken kvar som trogna byggstenar i InFamous 2.  Jakten på nya krafter för Cole är både roande och en drivande del i spelet, inte minst då man gång på gång blir påmind att domedags-slutbossen närmar sig New Marais. Staden som stort är också en stor förbättring gentemot föregångaren. Även om jag gillade den gråa, trasiga atmosfären från Empire City så bjuder New Marais på mer variation, inte minst när det kommer till kontrastrika miljöer. Soldränkta trädtoppar trängs med stormiga nätter och det som imponerar mest är hur miljöerna skiftar allt eftersom saker och ting händer i staden.

En annan sak som imponerar och som gör egentligen båda spelen rätt unika är att de trots bristen på källmaterial känns väldigt förankrade i en serietidningsvärld. Detta intryck förstärks givetvis av de mellansekvenser som använder sig av en liknande berättarteknik, men därtill finns det också ett djup i den värld som InFamous 2 representerar. Ju mer tid jag spenderar i New Marais, desto mer nystar jag upp kring karaktärers förflutna, stadens historia och omvärldens reaktioner på händelserna i Empire City. Om Sucker Punch från början menade att de två spelen skulle hänga ihop så bra är svårt att sia om, men de lyckas i alla fall övertyga mig.

Under spelets andra hälft står det klart att jag är fullkomligt förälskad i InFamous 2, och jag funderar samtidigt varför inte fler uppmärksammar dessa spel. Varför det känns som jag tillhör en väldigt liten och hemlig klubb, där det bara är jag och några få andra som fått spela det egentliga spelet. Det var samma sak med föregångaren. Det jag läser i recensioner rimmar inte med den känsla jag upplever tillsammans med spelet. Vem väljer att fokusera på en identitetslös slutboss när vägen dit är sprängfylld med häftiga superkrafter och storslagna strider med enorma bossar? Jag är mållös, för att jag inte förstår hur andra inte kan förstå.

”Min känsla är att jag är mätt, men fortfarande sugen”
Jag avskyr konsumentrådgivning i spelrecensioner och jag jobbar konstant för att inte skriva på det sättet. Det jag vill förmedla är min egna känsla, inte hur jag tror att någon annan uppfattar spelet i fråga. Min känsla är att jag är mätt, men fortfarande sugen. Efter två varv och en platina-trofé vill jag fortfarande ha mer, men samtidigt är jag väldigt nöjd med det jag har fått. InFamous 2 var grym upplevelse och det lär dröja länge innan jag får känna samma känsla igen. Känslan av mersmak.

”I en nedsliten soffa uppställd på ett tak i kvällssolen sitter de två vännerna Zeke och Cole. Runt om dem sträcker staden New Marais ut sig, en stad plågad av superskurkar, epidemi och en oundviklig domedags-koloss på ingång. Cole lutar sig tillbaka och förstummas över hur skönt det är att för en gångs skull få sitta ner. Stadens öde vilar på hans axlar och de senaste dagarna har varit en omtumlande resa för både honom och hans närstående. Men de är inget varken han eller Zeke tänker på just nu. Där och då sitter de bara ner och spenderar lite välförtjänt kvalitetstid med varandra, tillsammans med en dassig film och halvljumna ölflaskor, medan solen går ner bakom dem. Imorgon måste Cole rädda världen, men just denna kväll får han lite välförtjänt ledighet tillsammans med hans bästa vän.”

Kommentarer

  1. normalniklas skriver:

    Vad fint skrivet! Jag älskade också det här spelet fast jag har bara tagit mig igenom en gång än så länge

  2. Anders Brunlöf skriver:

    Niklas: Tackar!
    Vilken väg valde du under din första genomspelning? För mig var det helt klart värt att spela igenom spelet två gånger, inte bara för platina-trofén 😉

  3. normalniklas skriver:

    Jag spelade som god… för jag har alltid så grymt svårt att spela som ond men jag tror fan jag ska göra det när jag kommer hem =)

  4. Anders Brunlöf skriver:

    Niklas: Mitt första varv var också som god. Och med handen på hjärtat var nog allt bättre då; uppdragen, krafterna, slutet.

    Men en väldigt cool sak var ju att när man klarat spelet både som ond och god så låser man upp alla förmågor, så oavsett karma så kan du köpa kraften. Jag som ville 100%:a spelet tyckte det här var mer än välkommet.

Skriv en kommentar