Krönika

Sassa, Brassa, Mandelmassa!

Det finns många anledningar till varför jag tycker att det är roligt att Anders Brunlöf har anslutit sig till oss på Svampriket. En av dem är att han uppskattar det här med sportspel. För det gör inte jag. Jag finner sportspel trista och slöseri med tid. Jag kan inte förstå hur folk kan gå bananas varje höst när en ny del i Fifa eller NHL hamnar på spelhyllorna. Eller rättare sagt, nu kan jag inte förstå det, men en gång i tiden, då var det en annan femma. Då kunde jag sitta hela nätterna med mitt favoritlag i EA-hockey och spela turneringar med mina vänner. Men låt oss ta det från början.

Första gången jag kom i kontakt med sportspel var när jag var en sisådär 8-9 år och spelade mycket C64 hemma hos en vän (ägde aldrig någon själv). De två titlar som gick varmast, eller rättare sagt, oftast spolades fram på kassettbandet, var California Games och Winter Games. Rackarns vilka intensiva tävlingar vi hade med varandra! Backhoppningen i Winter Games var min favorit och det var med lite nostalgikänsla jag gjorde mitt första backhopp på Wii-plattan här om året. I ärlighetens namn var det roligare att backhoppa med en Tac-2 i handen än med fötterna på en Wii-board.

”Det var ett under att NES-kontrollerna överlevde den behandling de fick utstå under alla intensiva timmar med Track & Field II”
Efter mina eskapeder med vinteridrott och skate-rampen, var det dags för mig att träda in i konsolvärlden. Jag var 10 år när jag fick mitt NES (19:e mars 1987) och på den har jag upplevt en hel del minnesvärda sportögonblick, där två minnen lyser starkast. Det handlar om Ice Hockey och så klart, sportspelens sportspel, Track & Field II! Jag kan meddela att det förstnämnda spelet håller än idag. Det håller otroligt bra. Införskaffade det i våras i samband med ett köp av ett NES och det erbjuder fortfarande spännande och hektiska matcher och det är fortfarande otroligt viktigt vilken taktik du väljer när det är dags att göra laguppställning. Track & Field II däremot har jag inte spelat sen 91, men jag har väldigt svårt att tro att det fortfarande inte bjuder upp till otroligt spännande armbrytningsmatcher. Min favoritgrenar var dock tresteg och höjdhopp. Rackarns vad penn-tricket utnyttjades till 100% under dessa grenar. Det var ett under att NES-kontrollerna överlevde den behandling de fick utstå under alla intensiva timmar med Track & Field II.

Sedan var det dags att byta upp sig och börja spela med 16-bitar istället. Mitt Mega Drive är den konsol som har gett mig flest speltimmar med sportspel. Jag har ingen aning om hur många timmar jag har spenderat tillsammans med EA Hockey och PGA Tour Golf, det enda jag vet att det är väldigt många. Otaliga är de sommarnätter då jag och mitt kompisgäng har suttit och skrivit egna turneringsscheman och sedan suttit och spelat långt efter solen hade gått upp. PGA Tour Golf däremot satt jag ensam på pojkrummet och nötte. Jag älskade puttningssystemet och blev med tiden en riktig puttningsexpert. Låg bollen på green så var det lika med att den var i hålet efter nästa slag.

Min tid med Mega Drive blev dock inte långvarig, eftersom en konsol vid namn Super Nintendo släpptes. På den apparaten är det ett sportspel som ligger mig varmast om hjärtat och det är Super Soccer. I likhet med EA Hockey var det ett sådant spel som spelades heta sommarnätter. Många heta sommarnätter. Jag kom faktiskt över ett exemplar i våras och det är fortfarande kul, med rätt sällskap. Jag vill inte påstå att det har klarat av tidens tand lika bra som Ice Hockey till NES, men det är helt klart spelbart. Tricket för att allltid lyckas göra mål funkar fortfarande.

Men sedan hände det något. Jag slutade spela sportspel helt och hållet. Jag vill minnas att jag inhandlade något NHL-spel till SNES, men det är inget som har etsat sig fast i mitt minne. Efter SNES blev det ett Playstation, men inga sportspel. Sedan blev det ett N64 och även under den perioden lyste sportspelen med sin frånvaro, precis som de gjorde under min GameCube-period. Jag har funderat mycket på detta. Varför slutade jag spela sportspel? Jag tror att det är en fråga som har två svar:

Varför slutade Ludde spela sportspel?
1.) Luddes vänner slutade upp med att spela TV-spel i samma utsträckning som han. Eftersom Ludde är en social person och anser att sportspel är sociala spel och inget man sitter och harvar ensam (förutom då PGA Tour Golf) slutade han således att spela sportspel. Det är inte lika kul att tackla en AI, som det är att tackla en vän.
2.) Sportspelen blev för realistiska. Ludde är av den uppfattningen att spel ska vara en flykt från verkligheten. Börjar verkligheten smyga sig in i spelen, anser han att spelet i sig blir lite tråkigare. Eller så kan det vara som så, att i och med att sportspelen blev mer realistiska, blev de även svårare. Och som vi alla vet är Ludde inte direkt någon powerplayer.

I år är faktiskt första gången på väldigt många år som jag har uppskattat ett nytt sportspel. Betänk då att jag ej räknar med spel som Wii/Kinect Sports i denna kategori, utan det sportspel som jag spelat och haft förbannat kul med i år är Virtua Tennis 4. Tror det har mycket med att göra att upplägget i det spelet är väldigt arkadigt. Det tar sig själv inte på så stort allvar, utan vill helt enkelt att jag som spelare ska ha roligt så fort jag börjar spela. Det finns ingen jobbig eller lång inlärningskurva, utan det är full fart från start.

Men med det sagt, känner jag inget sug efter att få spela ett Virtua Tennis 5. Om ett sådant ramlar ner i Svamprikets brevlåda, kan jag lova att det kommer att skickas till min vän i Borås, Min tid som tennis/hockey/golf/fotbollsproffs är över.

Kommentarer

  1. Niklas skriver:

    Håller helt med dig, Ludde. Spel ska vara en verklighetsflykt, och det är sällan superrealistiska spel gör något speciellt för mig. Det gäller inte bara sportspel, utan i stor utsträckning även shooters och dylikt.

    De roligaste sportspelet jag spelat på de senare generationernas konsoler måste nog vara Super Mario Strikers Charged.

  2. Aftonstjaerna skriver:

    Jag är sjukt pepp inför Fifa 12! Lätt ett av årets mest efterlängtade titlar! Men jag förstår dig, för det är samma för mig i ett avseende. Jag förstår nämligen inte hur folk kan gå bananas över varje år få en ny del i CoD-serien, eller för den delen Halo. Eller varför inte Mass Effect-serien, det är ju samma varje år med lite förändringar här och där.

    Eller? Förstår jag dem kanske ändå? För det är ju precis samma små förändringar som förädlar mitt Fifa-spel som de mest inbitna CoD-spelarna upplever varje år. För mig ser det likadant ut varje gång.

    Och jag känner att just Fifa-serien är en ganska bra kompromiss mellan simulation och just spel. Det är precis så där realistiskt som man vill utan att det ska bli tråkigt.

    Och det här med verklighetsflykt tycker jag faktiskt även simulatorer kan bjuda på, vad sägs om flygsimulatorer tex, hur många har flygcert att visa upp? Jag är heller inte lika duktig som Zlatan, även om jag hade en lite karriär i ett lokalt division 6 lag för ett par år sedan. Det är min verklighetsflykt att få vara med i de stora matcherna som jag bara kunnat drömma om. Det behövs inte vara svampar man äter för att bli stark för att vara verklighetsflykt. Utan bara något som man inte gör varje dag. Jag skulle aldrig köra igång en lärarsimulator på datorn, och det tror jag inte du heller skulle göra efter en veckas jobb 😉

  3. AnderssonX skriver:

    Skate Or Die, nuff said.

  4. Tompan skriver:

    Det bästa med sportspel av den äldre utgåvan var enkelheten (skojjigheten enligt mig). I soccer till C64 satt tex trasan som klistrad till dojjan, till skillnad från det som komma skall. Jag minns med avsky kickoff till amiga, där det för mig var en slump om jag fick bollen åt rätt håll.

  5. Ludde Lundblad skriver:

    @AnderssonX – Jag funderade mycket på just skatespel och faktiskt racingspel till denna krönika, men valde att ej ta med sådana. Med det sagt menar jag inte att åka skateboard eller en bil jättefort inte är en sport.

  6. Anders Brunlöf skriver:

    Bara jag som föredrog Blades of Steel framför Ice Hockey?

  7. Niklas skriver:

    Anders: Spelade man någonsin Blades of Steel för något annat än slagsmålen?

    AnderssonX och Ludde: Skatespel är svingött, kanske för att de inte går att göra realistiska 🙂

  8. Anders Brunlöf skriver:

    Niklas: Ja.

  9. Trazh skriver:

    Man får inte heller glömma den sköna pausnallen i Blades of Steel!
    Att han kunde skjuta igenom nätet fick mig och flera kompisar nyfikna över om det gick att genomföra.

Skriv en kommentar