Krönika

Att hata på rätt sätt

Nu tänkte jag avslöja en sak för er. Jag älskar TV-spel, men faktum är att vissa av dem förstår jag mig inte på. Man skulle nästan kunna säga att jag hatar vissa av dem. Det är inte så att jag hatar dem så pass mycket, att jag önskar att de vore ogjorda. För det är inga ”skitspel” jag hatar. Tvärtom så handlar det om titlar som jag vet att väldigt många spelare rentav älskar. Spel som för vissa med största sannolikhet är den bästa spelupplevelsen någonsin. De titlar jag tänker på är  Mass Effect, Mega Man, Fallout 3 och Final Fantasy VII. Jag hatar dessa spel! Innan ni nu börjar raljera om att jag är dum i huvudet råder jag er att läsa vidare.

”Jag tycker inte att mina kollegor Samson och Anders är tappade bakom en liten vagn, bara för att de har en (kanske lite osund) förälskelse i en blå bombare”
De ovan nämnda titlar är alltså spel jag hatar (jag hoppas att ni nu börjar förstå att jag är medveten om att användandet av ordet ”hatar” är en aning överdrivet i sammanhanget) vilket förmodligen verkar helt galet. Men det finns en anledning till mitt hat. Jag hatar dem, eftersom jag aldrig har lärt mig att älska dem, vilket jag vet att jag borde göra. Jag har spelat alla spelen, förutom Final Fantasy VII, och gett dem en ärlig chans. Men av någon anledning, jag är fortfarande inte säker på varför, har det aldrig klickat. Jag förstår storheten med dessa spel. Hur du kan skapa din alldelse egna upplevelse i Fallout och Mass Effetct-universumen. Hur de spelen spelar på dina känslor och tvingar dig till att göra val som påverkar hela upplevelsen. Jag fattar grejen med Mega Man. Det är plattformsperfektion. Det är minnesvärda bossar. Det är oförlåtande och knullar dig i röven (vilket både kan vara något positivt och negativt) och det har ett soundtrack som slår det mesta. Jag förstår att Final Fantasy är ett spel som berör och att det så episkt att det är nästan är för bra för att vara sant (Tack Anders och sagostunden för det), men lik förbannat kan jag personligen inte uppskatta dessa spel. Istället hatar jag dem!

Jag anser att jag det är min fulla rätt som individ att hata dessa titlar, utan att behöva höra att jag är dum i huvudet för det. För jag hatar på rätt sätt. Jag riktar mitt hat mot själva spelet ifråga, inte mot de människor som spelar spelen. Jag har full förståelse varför någon kan älska Mass Effect. eller Fallout3. Jag tycker inte att mina kollegor Samson och Anders är tappade bakom en liten vagn, bara för att de har en (kanske lite osund) förälskelse i en blå bombare. Jag respekterar dem för det. De har förstått något som jag aldrig kan förstå. Fastän jag vill förstå.

Vad jag däremot inte kan förstå, är personer som hatar på fel sätt. Jag pratar om personer som tycker att någon är en idiot, bara för att den indivden uppskattar ett spel, som de som hatar på fel sätt, anser är ren och skär (borde det inte stå brun?) dynga!  Smaken är som baken, förutom hårig, är den som vi alla vet delad. Tänk vad trist det skulle vara om alla uppskattade samma spel. Då skulle vi förmodligen inte ha den bredd som idag finns inom TV-spelsvärlden. Jag gillar det faktum att vi idag har spel som Kinectemals i den änden av spelsfären och i den andra finns spel som Dark Souls. Men även fast jag tycker det är bra att sådana spel finns, betyder det inte att jag gillar dem, men de har helt klart ett existensberättigande. Även fast de inte förgyller min speltillvaro, så förgyller de med all säkerhet någon annans.

”Don’t hate the player, hate the game”

Kommentarer

  1. Tobias Andersson skriver:

    Spelen vi gillar handlar väldigt mycket om vår bakgrund. Vi spelar alla av olika anledningar; en av mina har jag redan skrivit en text om och jag vet att andra kan spela för grafiken (soffor måste vara snygga!) eller för storyn. Att du inte gillar spelen du räknar upp beror ju garanterat på något, och det är helt okej. Det är ju ryggsäcken av upplevelser vi bär med oss som i stor utsträckning gör oss unika. Men om du vill lära sig att uppskatta något så börja i dig själv och försök förstå varför du inte gillar spelet, desto öppnare du kan vara desto fler underbara upplevelser har du framför dig.

  2. Nidde Nedelius skriver:

    Det är helt OK att du har fel och är en idiot som hatar MegaMan, Ludde, vi hatar dig ändå.

    Vänta, blev det fel nu?

    Näh, mer seriöst så är det ju självklart att någonting inte kan tilltala alla. Någonstans i världen sitter det en gammal gubbe och skriker febrilt att musik är djävulens verk och febrilt letar efter de senaste nyheterna om pappersindustrin på sin radio. Dock tycker jag att man skall erkänna storhet när den presenteras, även om man själv inte uppskattar den; precis så som du säger att du förstår att folk älskar bl.a. FFVII.
    Det gäller också att försöka se vad någonting man hatar tillför till marknaden. Kinectimals som exempel är något som jag finner motbjudande (använder ordet ”hatar” endast när jag menar det), men jag kan fortfarande se vad dess uppgift är. Jag även ser vad shovelwear håller på med och kan uppskatta vad deras tanke är, även om jag önskar dem all misslycka och misär i världen.
    Något som jag däremot hatar är hur titlar som Techno Kitten Adventure SÄLJS! Att sådana saker släpps gratis som ett PoC, Proof of Concept, eller liknande kan jag köpa. Men när någon faktiskt tjänar pengar på det så blir jag arg och anser att de är vad som är fel med världen. Det finns dock en skara som jag avskyr mer än dem, en hop med människor som omedelbart bör få sin licens för reproducering indragen: De nötterna som köper det!
    I det fallet så hatar jag ”the player” mer än ”the game”.

  3. metalslime skriver:

    Damn right. Men när du nu säger att du ”hatar” Mass Effect och samtidigt nämner en massa andra episka titlar blir jag ju automatiskt sugen att testa ME-serien…

    Måste skaffa fler föräldraledighetsdagar… hm……….

  4. Anders Brunlöf skriver:

    Metalslime: Så Luddes ”hat” får dig peppad på spel? Intressant utveckling 🙂

  5. Frankie Andersson skriver:

    Jag tycker Ludde belyser ett problem inom fler områden än spel och det jag tänker på är elitismen. Jag anser att det är ett elitistiskt beteende att hävda att någon är dum eller liknande för att de både gillar och hatar spel som anses vara kassa eller bra osv.
    Problemet i detta ser jag i att vi ständigt måste leva med en skam pålagd av några få efter som vi allt för ofta rättar oss efter dessa.

    Det är därför jag blir glad när jag läser texter som Luddes. Vi behöver alla våga stå för att vi gillar eller hatar utanför dessa mystiska gränsdragningar om vi vill ha en mer tolerant miljö att befinna oss i.

    Ps. Metalslime: om du ska spela ME gör det med en FemShep, röstskådisen är underbar. Ds

  6. Tommy Håkansson skriver:

    Jag ”hatar” Metroid och Castlevania!
    Jag vill dock älska Metroid, och har försökt flera gånger med flera spel. För jag förstår ju vad som är bra. Jag ser vad som är bra. Jag kan bara inte lyckas nå det.

  7. Nidde Nedelius skriver:

    Något som jag inte själv förstår är när man ser något och accepterar att det är bra, att det är stort, att det är underhållande; men man tycker inte om det. Vad är det som man inte träffas av, vad är det som saknas? Då menar jag inte t.ex. det faktum att jag inte gillar skräckspel för att jag blir obehaglig av dem, utan när alla aspekter för att man skall gilla det finns, men det klickar ändå inte.
    Halo är nog det första jag kommer på i mitt eget fall. Det är ett bra FPS, underhållande, balanserad, lättillgängligt, djupt… men jag är ingen större fantast. Battlefield Vietnam var också ett exempel, jag såg alla aspekter till varför det blev så poppis som det blev (i sin sfär) när det kom. Det vara bara väldigt INTE kul att spela; vilket är fler klagomål än jag har för Halo.
    Att inte gilla något är förvisso en sak, och hata en annan, men jag kommer inte på något som jag HATAR fast det inte finns någon direkt anledning.
    Förutom Killzone 2, fy fan vilket skitspel. Men det håller hela världen med mig om, att det är värdelöst, eller hur? =)

  8. SpeLinnea skriver:

    Bra! Det är då för väl att det finns olika sorters spel. Och olika sorters filmer, böcker och tv-serier. Det finns ju nåt för alla, och därmed en hel del som inte uppskattas också.

    Det krävs fan gutts att säga ”Jag gillar inte det spelet alls, men jag förstår varför du gör det.” istället för att hela tiden lägga fram att spelet suger och det gör också du med det. Ännu mer gutts är det att våga erkänna att det spelet som är så hatat, det är fan mitt favoritspel. Det finns ju inget rätt och fel i smak. Så heja Ludde för du hatar på rätt sätt!

    Skrev ett gästinlägg på Megazine som berörde lite samma ämne förresten: http://megazine.se/2011/08/17/vi-som-aldrig-sa-faggot/#comments

  9. Avgrundsvrål skriver:

    Haha pluspoäng för slutklämmen i texten, riktigt fin vinkling av citatet där! Men oj så jag kan relatera till det här. Finns massor av såna spel. Men om man kan älska ett spel av sämre kvalitet endast pga smak så bör det väl vara lika möjligt att hata ett spel av bättre kvalitet endast pga smak. Bör ju vara helt naturligt.

  10. Ina skriver:

    Jag kan verkligen inte förstå ”hatet”, eller ogillandet, eller nån form av negativ känsla öht när jag läser din text.
    Jag gillar inte Mario, Mega Man, Zelda eller andra ”klassiker”, men inte känner jag nåt negativt för de spelen heller. Jag kan vid enstaka tillfällen tycka att det är synd att jag inte kan uppskatta dessa serier eftersom jag uppenbarligen går miste om en episk spelupplevelse. Jag vill känna det andra känner när de spelar de här spelen, men jag kan inte och ”jaha” säger jag mest då. ”Jaha, jag får väl spela nåt annat istället.”

    Jag menar inte att säga att du är dum eller korkad som tycker som du gör, jag är bara oförstående till det. Vad får dig att tycka illa om spelen du inte råkar gilla?

  11. Ludde Lundblad skriver:

    Otippat att du är oförstående till något jag har skrivit 😉

    Som jag säger i texten Ina ”Jag hatar dem, eftersom jag aldrig har lärt mig att älska dem”. Mitt hat består till stor del av frustration. Frustration över att jag inte kan uppskatta något som jag vet är vackert/bra/spännande/ osv.

    Så…du hatar alltså inte Mario?

  12. Anders "Mckorv" skriver:

    Måste man hata då?

    Förstår inte riktigt hur tv-spel har blivit så känslomässigt laddat. Jag gillar inte ”Metallica” eller ”Star wars”. Det betyder ju bara att underhållningsprodukter i dessa två ämnen inte tilltalar mig. Där tar liksom hela förhållandet slut. Finns inget i situationen som får mig att glida in på något metal-forum och börja tramsa. Jag hamnar även väldigt sällan i långdragna diskussioner om huruvida ”Stjärnornas Krig” har ett välskrivet manus.

    Det klart att det finns grejer man inte gillar men det känns så jäkla tråkigt att det spenderas så mycket tid på sånt. Tänk om varje driven nörd valde att rikta sin hat-energi mot något av världens större problem. Okay att jag inser att det här blir Di-leva-flum men det är känslor som måste ut.

    Hur kan spelintresserade förvänta sig att samhället ska se på tv-spel som en mogen kulturyttring när mentaliteten fortfarande är så jävla primitiv. Okay att jag överreagerar, lite, och det är på inget sätt riktat mot Ludde som är väldigt mån om att problematisera ordvalet ”hatar”. Ibland rinner det över bara.

    Vi måste bli softare.

    Kan också tipsa om att citera mig här ovan under 2012 när ”Soul Calibur V” är släppt. Då kommer mitt nerdrage säkerligen få mig att köra stridsvagn rätt genom mitt glashus. Undrar varför det blir så?

  13. Ina skriver:

    Ludde: Nej jag hatar inte Mario, varför skulle jag göra det? Mariospelen roar folk och låter dem uppleva en fantastisk spelupplevelse. Yay för dem! Att jag själv inte lyckas uppleva samma sak är lite synd men inget jag bryr mig speciellt mycket om. Jag vänder mig bara till nåt spel som passar mig istället.

    Jag har aldrig ”lärt mig älska” Mario, men det betyder inte på nåt sätt att jag hatar spelen. Därav var jag oförstående trots din förklaring i texten. När du beskriver det mer som frustration kan jag relatera lite mer, även om jag aldrig skulle lägga energi på att vara frustrerad för att jag inte gillar ett spel. Shit happens, spela nåt annat? 🙂

  14. Tommy Håkansson skriver:

    McKorv: Det finns nog inget spel jag ”hatar” på riktigt, så jag talar inte för mig själv här. Men jag tror inte hat utesluter att ett medium tas på allvar som en mogen kulturyttring. Ta bara en titt i kommentarsfältet i valfri Justin Bieber-låt på YouTube. :p Eller varför inte kika på valfri recension på en sajt som ThatGuyWithTheGlasses.

  15. Samson Wiklund skriver:

    Jag skulle kunna nämna några spel jag på riktigt hatar, men det har mest att göra med att att jag och en god vän till mig från Bollnås fått för oss att vi ska spela genom ett helt spel i veckan och sedan göra podradio av det.

    Andra gånger kan jag hata spel som jag jag varit tvungen att recensera (utanför blogosfären där det är frivilligt och ideellt).

    Jag hatar bara dåliga saker när jag MÅSTE stå ut med dem. Jag hatar inte Stefan och Krister. Jag byter bara kanal.

    Det finns dock saker som kan få mig att recensera andras tyckande. Det här är en hårfin linje här mellan översitteri och kulturfrämjande.
    Saker och ting har metoder för hur de tas fram. Man kan gå den enkla vägen och satsa på säkra kort, vilket allt som oftast leder til framgång, men kanske inte ett djupare mervärde.

    Vi kan ta Stefan och Krister som exempel, när vi ändå pratat om dem.
    Humor är en konstform baserad på timing, innehåll och udd och en massa annat som roligare människor än jag förstår sig på.

    När jag ser en riktigt väloljad komiker arbeta sig genom sitt material finns det en finess och ett hantverk som jag kan uppskatta och beundra. Skämtet i sig kanske inte faller mig i smaken, men resan dit och experimenterandet med ordföljd, timing, tonfall, ordval, att ta in publiken osv – allt sånt, kan göra mig knäsvag av komikerns rena hantverk.

    Utöver det finns det också andra delar av arbetet som att ta fram materialet som ska skämtas om.

    Det är inget fel i att ta på sig löständer och peruk, prata med lustig dialekt om sprit eller sex, men i och med att publiken nöjer sig med det lilla, i och med att publiken ger komikern vad denne vill ha med skrattet som rungar för att en ordvits slutade med ”fitta”istället för ”Britta”, i och med allt det så använder komikern inte sitt hantverk. Och varför skulle hen? Varför anstränga sig i onödan? Stefan och Krister har arbetat när de tog fram sitt material, men sen har ingen vidare ansträngning gjorts eftersom materialet lutar sig mot enkla, ”billiga” skratt.

    Allt måste inte vara dödsallvarligt, farligt, viktigt och spännande, men jag tycker vi gör oss en otjänst när vi jämför de båda extremerna.

    Jag tycker Pablo Fransiscos imitationer är spot on hutlöst roliga, men ska jag säga vem världens bästa komiker är har karln inte en chans mot de som kan få mig att både skratta och förstå något mer om världen eller mig själv.

    Jag tycker samma situation finns i samtliga kulturyttringar.

    Ja, det här blev ju en greatest hits of the rambling mad man, jag skyller på förkylning och stress.

    Finns det någon poäng i det jag säger eller är det bara samma elitism och översitteri fast i finare kläder?

  16. Anders "Mckorv" skriver:

    Tommy: Håller självklart med dig om att det finns barnsliga troll i alla sammanhang på nätet. Det är nog bara jag som hänger på ”fel” delar av www och därför ser en skev bild av världen. Tycker helt enkelt att spelgänget är lite väl passionerade när det kommer till att försvara något som gillas eller sparka på något som ogillas.

    I detta ingår väl också: 1. att jag börjar bli gubbjävel och 2. att min interaktion med ”spelnördar” började för 3-4 år sedan. Någonstans i allt elitistiskt gnäll och djupt personligt identifierande med underhållningskreationer får jag för mig att ”detta är dagens ungdom”. Att motsvarigheten till 15-åriga ”Mckorv” drar igång en kampanj för att bojkotta Blizzard istället för att stå med slagkraftiga skyltar utanför Mcdonalds eller spela högljud samba framför sverigedemokraternas torgmöten.

    Kanske måste ut och se världen lite mer?

    Vill också framhålla att bitterheten mot min skapade bild av spelnördar varken kommer från eller är riktad mot Svampriket på något sätt.

    Fortsätt hata så ska jag sätta mig och spela lite ”Dynasty Warriors” för att bli på bra humör! 😉

  17. Alex skriver:

    Är inte ett snyggt formulerat hat-rant mot ett spel bara ett mer civiliserat sätt att idiotförklara dess fans?

    Det är min rätt att hata på fel sätt!

Skriv en kommentar