Krönika

Nyanser av grått

”I might have laughed, if I had remembered how.”
– Max Payne

 

Just nu befinner jag mig i lite av en svacka. Jag vet inte om det beror på en undernärd social tillvaro eller om jag bara jobbat för mycket under senaste peioden, men en cynism har smugit sig på och greppat tag i mig. Filmer är dumt regisserade. Musiken låter skit. Och spelen är tråkiga.

Detta är en aspekt som gärna lämnas utanför ekvationen när det kommer till själva bedömningen av spel – var recensenten själv befinner sig emotionellt. Det är väl troligtvis också anledningen till varför spel så ofta bedöms på samma sätt som en tvättmaskin, vi behöver något att falla tillbaka på när inspirationen inte finns där, något som vi kan använda oss av istället för oss själva.

Under mina sena tonår var jag av åsikten att tv-spel inte var något för mig. Visst spelades det en del Tekken och årgångs-NHL när kompisar hälsade på, men mer än så var det inte. Spel var töntiga och tråkiga och detta hade jag vuxit ifrån.

Sen kom Max Payne.

En balett av våld. Ett spel som egentligen var lite för coolt för att vara bara ett spel. Så fort jag såg spelet på min kompis dator insåg jag att det var något som jag själv också var tvungen att prova på, Kort därefter hade mitt spelintresse åter väckts till liv och jag var tillbaka på banan igen. I efterhand kan jag enkelt se hur jag gärna hyllar spelet lite extra, just för att det var min väg ut från gropen.

Ibland funderar jag om det verkligen är så bra för mig att alltid begrava mig i omöjligt stora högar av spel. Min vardag är fylld till bredden av måsten och känslan av att ha gapat efter för mycket är påtaglig. Ofta lyckas jag finta mig ur de hörn jag alltid målar in mig själv i, men ibland undrar jag om det påverkar mitt spelintresse till det negativa. Får jag tillräckligt med utrymme för reflektion? Hinner jag andas mellan spelen? En fråga som jag för nu måste lämna obesvarad.

Jag ser ändå fram emot hösten. Jag längtar efter Batman och Nathan Drake och är faktiskt också väldigt nyfiken på vem som kommer gå vinnande ur striden mellan Modern Warfare 3 och Battlefield 3. Men det räcker inte. Det jag behöver nu är något som jag inte än kan se, en överraskning som tar mig med storm och inte släpper greppet. Som påminner mig om varför jag älskar tv-spel.

För just nu känns det mesta tråkigt.

Kommentarer

  1. AnderssonX skriver:

    Tänkte komma med några grymma otippade speltips, men då skulle det ju inte bli någon överraskning. Hoppas du hittar hem igen! 🙂

  2. Anders Brunlöf skriver:

    AnderssonX: Jag tar gärna emot tips ändå dock. Jag har försökt spela spel som folk anser vara jättebra och bara ledsnat, så överraskningen blir snarare när jag finner glädjen igen.

  3. Niklas skriver:

    Kan rekommendera Deus Ex såhär innan trean kommer om du inte spelat det tidigare. Är visserligen ett pc-spel, men släpptes till PS2 också om jag inte missminner mig. Ett av mina absoluta favoritspel som jag kommer tillbaka till igen och igen när jag vill påminna mig själv om varför spel är så bra. Dystopisk framtid, cyborgs och konspirationer på hög nivå kanske vore något för dig just nu? 😛

  4. Största överraskningen kommer väl av att veta så lite som möjligt om så mycket som möjligt? Dvs undvik andras åsikter och förhandstittar rörande kommande spel. Gör så i ett år efter bästa förmåga, sen laddar du ner demo av nåt spel du aldrig hört talas om! 😉

    Ett annat tips: minska ner på spel du faktiskt införskaffar. Finns ingen anledning att samla på sig spel som man själv känner att man måste eller borde uppleva. Kanske svårt om du skriver om spel och får en massa promo-ex du måste spela (en av anledningarna till att jag själv tappade intresse för att skriva om spel).
    Jag tycker bara det är en belastning och känner inte längre något behov av att köpa spel på releasedagen, eller ens ett år efter release. Det finns inga måsten i spel, det är därför det är ett skönt intresse snarare än en plåga. 🙂
    Det kanske låter motsägelsefullt när det kommer från en person som jag, som hela tiden försöker pracka på andra människor en massa billiga spel, men nuförtiden köper jag aldrig spel bara för att de är ”stora releaser” eller har fått väldigt bra betyg eller för att det finns en chans att jag skulle kunna gilla dem. Inte ens om spelen sjunkit från 500 till 50 kr.
    Jag värderar det istället på följande sätt: ”behöver jag verkligen köpa det här spelet när jag redan har x antal spel att spela igenom? Har jag ärligt talat så stort intresse och så mycket tid över för just det här spelet?”
    Det är den interna, oftast kortlivade, diskussionen som gör att jag princip inte köper ett enda spel på Steam-reor nuförtiden. 🙂

  5. Tommy Håkansson skriver:

    Att plugga like original-Deus Ex är faktiskt en bra idé som jag själv tagit lite till vara på. Jag hade ju missat det när det kom eftersom jag bara spelade Unreal Tournament då.

  6. Ludde Lundblad skriver:

    Jag kan skicka över Captain America – Super Soldier till dig, om du vill 😛
    Skönt också för dig att september kommer bli en lugn spelmånad för dig, med nästan inga spel alls att recensera NOT! *strör salt i såren* <3

  7. Familjenspel skriver:

    Jag känner igen mig i det du skriver, kommer själv in i riktiga dippar när jag tycker att alla spel jag spelar känns tråkiga. Det brukar hjälpa att gå tillbaka och leta upp något spel som jag älskat och spela det igen. Då kommer spelglädjen sakta krypande igen.

    Krya på dig! 😉

  8. metalslime skriver:

    Är så svårt att komma med rekommendationer, för spel som en del älskar lika högt som livet självt sitter ju människan bredvid ofta och spyr på… Men, iaf, min erfarenhet är att när man är i läget du bekriver så kommer du förr eller senare snubbla över något halvt otippat spel som kommer bli en ny favorit under många, många år. Ibland t.o.m i en helt ny genre. Så, grattis till det! 😉

  9. metalslime skriver:

    Sen vill jag bara i allmänhet flika in ett Fylkingskt ”ÄNTLIGEN!” till lite fler PS3 referenser på Svampriket. 🙂

  10. Ina skriver:

    Kristians förslag är riktigt bra. 🙂

    Jag hamnade i en liknande svacka när jag recenserade spel för Eurogamer. Det var inte roligt att spela spel på beställning. Spel efter spel skulle recenseras. De skulle dissekeras och analyseras för att jag skulle kunna berätta hur just den där biten fungerade.
    Det tog bort det fina med spelen.

    Jag slutade recensera av olika anledningar, men det där var en av dem. Jag har sagt ifrån när jag erbjuds recensionsexemplar till min blogg. Gratis kan ju vara gott, men inte i det här fallet, inte för mig. När jag köper ett spel och spelar det bara för MIG så blir det en helt annan upplevelse. Spelen får mer tid, det finns ingen deadline utifrån som jag måste hålla. Spelen behöver inte heller förklaras på samma sätt. Jag bara låter dem vara som de än och lämnar lite intryck i podcasten. Sånt jag automatiskt kom att tänka på bara.

    …och när jag inte känner för att spela så finns det ingen som slänger spel på mig och säger ”Det här ska recenseras, gogogo!”. Det är skönt 🙂

    Hehu, svammel. Med allt det sagt hoppas jag att du snart hittar nåt som känns bra.

  11. Jag är likadan för tillfället, mycket spel och mycket hets i livet, spelar igenom flera spel (många av dom riktigt långa) på kort tid för min artikelserie ”De förglömda Spelen” som kan läsas på min blogg om någon är intresserad, (shameless plug).
    Som någon nämnde tidigare bör du spela Deus Ex, dock är det rätt mycket att ta in så var beredd på att investera tid i det.

  12. Avgrundsvrål skriver:

    Jag skulle föreslå att du spelar något som ger direkt respons och som man inte behöver sätta sig in i under en längre tid, ett pick up and play spel, du vet. Utan cinematiska ambitioner och utan tutorials för knappar. Något som helt baseras på fingerfärdighet för att vinna. För då kommer vi ju ner till tv-spelens kärna, vad det egentligen handlar om, och jag tror det många gånger är vad vi söker i spel. Men så ska man grinda, se filmsekvenser och allt annat som tar tid från den där basic upplevelsen.

    Själv brukar jag fylla det behovet med Hydro Thunder Hurricane och Excite Truck (japp, still going) men även Marvel vs Capcom 3 och Sonic & Sega All Stars Racing brukar kunna fungera. Då spelar det ingen roll om Fallout 3 säkert är jättebra för det är inte vad som funkar för en.

    Vet du, egentligen borde det finnas en officiell procentuell lista över hur mycket ”spel per minut” varje spel är. Om Halo Reach är 80% så är Heavy Rain 10% men det säger inget om hur bra ett spel är utan det säger bara hur mycket spelande varje generell minut innehåller.

    Har man bara spelat sånt med under 70% spel per minut under den sista tiden så har man ett direkt behov av att ta tag i något med drygt 95% SPM för att liksom jämna ut det. Annars hamnar man i en svacka! Det här är förmodligen anledningen till att jag håller Sonic 2 så högt men jag garanterar dig att det här är äkta vetenskap i sin renaste form vi snackar här!

    Ditt SPM värde är för lågt!
    Du måste fixa det!

  13. Daniel Holm skriver:

    Varit i samma skvacka länge. Tills jag köpte Dynasty Warriors 6 på rea. Gjorde hela min sommar! 😀

  14. ozzy88 (Emil.B) skriver:

    Tråkigt att höra. Hoppas att responsen från de andra kan hjälpa dig.

Skriv en kommentar