När jag ser Ludde Lundblad stå framför TV och vifta med armarna för att hugga itu virtuell frukt så kan jag bara tänka en sak: Vissa saker gör sig inte i storformat.

Idag så är det nästan självklart att varje titel som produceras skall portas till 360, PS3 PC och Wii. PC, 360 och PS3 är det väl ingen som ifrågasätter, det mesta är likgiltigt när man jämför samma titel på båda plattformarna? Däremot börjar folk höja på ögonbrynen när Wii kommer in i bilden. Inte nog med att det är en svagare hårdvara som inte kommer att kunna presentera spelet i HD, det är även en helt annan typ av kontroll som måste översättas, tolkas och få en ny design.

Sedan kommer det ett steg till; PSP och DS/3DS skall också vara med och leka. Simpelt nog för PSP, en slimmad version av originalspelet med lite finjusterade kontroller så är det klart. Nintendos handhållna enhet blir en annan historia, åter igen är det Casa de Mario som ställer till det. Man får skräddarsy det hela till ett nytt gränssnitt och det blir med största sannolikhet en helt annan produktion än vad originalet är. Men nu är det klart ändå, spelet finns på varje plattform.

Eller?

Det finns en ny spelmarknad och den vill också vara med och leka.Vi snackar om mobilspel. iPhone, Android, iPad; alla är exempel på vad N-Gage försökte vara och misslyckades fatalt med. Men nu har vi ytterligare en plattform som skall ha sin portning av det senaste spelet. Lyckligtvis så är det ingen som försökt göra en ren översättning av sitt spel till telefon-plattformen, så vi slipper hur Halo eller Killzone skulle se ut på touchpad. Istället så kommer det tie-in spel, komplement som knappt delar mer än namnet med sin storebror. Närmsta vi har idag är nog Rage, som är mer ett tech-demo än något annat.

Visst har vi sett vissa konverteringar av äldre titlar, eller sådant som är oerhört välanpassat i sitt grundutförande för ett touch-system. Bejeweled, Puzzle Quest och Plants vs. Zombies är några bra exempel på det, men försök att hitta en större titel som har en motsvarighet på den lilla plattformen? Okej, Sonic 4 och Chinatown Wars, men i övrigt? Anledningen till detta är självfallet att man inte kan hantera en mobil touch-enhet som en konsol. Men nu pratar jag inte om att styrkontrollerna är annorlunda, att det är surroundljud på den ena, eller att det är mer kraft i en stationär station. Jag menar vad de används till.

Hemma har man en etablerad plats, stället där ens TV är installerad för att visa bilderna från sin spelstation. När man sätter sig ner för att spela på en konsol har man ett visst mind-set, det är speldags, man skall nörda sig i en relativt ny kultur som precis börjar sprida sig till allmänheten.

”Är det någon stor titel som du ringat in release-datum i kalendern på för din telefon?”
Telefonen däremot, den har man i fickan. Den är generellt alltid med, den är generellt alltid på. Den är tänkt att alltid vara tillgänglig, alltid lättanvänd och alltid användbar. En uppfattning som fortfarande lever kvar i stridande känslor är dock att det fortfarande är en telefon, det är inte en spelkonsol. Även om en PSP eller en DS är mobil så är det ändå gaming-dags när den åker fram, och det är inte ovanligt att den kommer fram även i soffan. Men när planerade du senast att du skulle sätta dig och spela ett spel på din telefon? Är det någon stor titel som du ringat in release-datum i kalendern på för din telefon?

Spel i telefonen är inte menade att ge dig en stor upplevelse, de skall inte få dig att tappa hakan över hur imponerande grafiken är eller hur majestätisk musiken är. De kan ge dig en snarlik känsla, men den kommer alltid att följas upp med ”för att vara ett mobilspel”. Vad de däremot är tänkta som, utöver ett sätt att tjäna pengar, är tidsfördriv i väntan på någonting annat. De är inte tänkta som huvudrätter, de är mellanmål.

Det är med allt detta i huvudet som jag inte blir förvånad över att  Ludde Lundblad inte blir imponerad av Fruit Ninja till Kinect. Vad man sett är ett perfekt tillfälle att försöka gå åt andra hållet, att översätta en liten titel till en stor plattform. Kontrollen i Kinect är ett utmärkt försök att översätta touch-styrningen i ett spel som inte skulle klara en handkontroll, om än möjligtvis en Wiimote. Ett tidigare exempel som jag kan komma på är Trauma Center, operationsspelet till DS. Wii-tolkningen var godkänd, men den nya kontrollen saknade något som en Wiimote inte kunder översätta, vilket är precisionen som finns i en penna. Fruit Ninja har liknande precision på touch-enheterna, fingertoppkänsla helt enkelt. Det kräver heller inte lika stor noggrannhet som det tidigare, det handlar om snabba, välriktade rörelser, men inte samma typ av koncentration eller reflex.

Men den stora skillnaden är ändå inte kontrollerna eller ursprunget och översättningen. Den stora skillnaden är syftet med spelen från början. Trauma Center var tänk som ett större spel, det skulle erfaras och upplevas på ett visst sätt, ett sätt som går att förflytta till en större station. Det är ett spel för spelandets skull, det skall spelas och ingenting annat skall ske samtidigt.

”Det är tänkt att du ska få tiden på bussen att gå snabbare”
När Fruit Ninja skall introduceras till vardagsrummet så inkräktar det i en miljö där det inte fyller funktionen som är tänkt. Det är inte ett spel vars grundtanke är ta sig tid att slå på TVn, aktivera sin spelenhet och engagera sig i spelet, det är tänkt att du skall få tiden på bussen att gå snabbare samtidigt som du försöker få dina initialer högst upp på en global highscore-skärm. När något som är tänkt att förtäras några minuter åt gången skall fylla ett större tidsblock så kommer det bli enformigt och otillräckligt. Visst har man fastnat i en titel någon gång, hur mycket tid har inte Tetris på GameBoy ätit upp t.ex.? Men senast en titel fick min fulla, odelade uppmärksamhet kändes det som att jag suttit till kl.4 på morgonen, att jag bara suttit vid matbordet och svept, pekat och petat hur länge som helst. Verkligheten var att det bara gått cirka två timmar, varvid jag fick en teori om att spel som är menade för små tidsblock ger en falsk uppfattning av passerad tid när man suttit ”länge” med det.

Jag förstår varför Halfbrick, skaparna av Fruit Ninja, ville ta steget upp på en stor konsol. De vill självfallet tjäna mer pengar, men det är nog inte den största motivationen i det här fallet. De ville självklart försöka etablera sig på en ny marknad, försöka sig på en ny plattform, men jag tror att de framförallt ville bli den första titeln som ligger på topplistan på helt olika plattformar samtidigt. De hade ett simpelt koncept och estetik som passade perfekt för sin initiala marknad. Det var lätt att plocka upp, lätt att förstå och kontrollen fungerade perfekt på plattformen. Tyvärr så är upplevelsen på den lilla skärmen för vardagsrummet vad en flash-animation är för en långfilm.

Självklart går båda att spela upp på en stor skärm och vara underhållande, men man får inte glömma att de har helt olika syften.

Text av Nidde Nedelius

Nidde är Retroresans främsta fanboy och har både sjungit, bjudit på sprit och husrum för att tillgodose gossarna. Utöver det flänger han runt på konstiga klubbar med konstigare människor för att dansa och dokumentera världens alla hörn tillsammans med hardstylers.se, Det är Nidde man ringer in om man behöver en schysst bild eller video. Förutom det gillar han också att trolla Anders beträffande GTA IV. Men det förlåter man, för innerst inne är han rätt snäll.