Recension

Bodycount

När jag först hörde talas om Bodycount kunde jag inte hjälpa att bli lite intresserad. Även om semirealistiska militärskjutare är min grej så är jag en sucker för arkadskjutare, och jag väntar fortfarande på att den genren ska få en ordentlig comeback. Jag trodde Bodycount kunde vara en sådan arkadskjutare. Jag föreställde mig en blandning mellan Brink och Bulletstorm, där spelarna deltog i snabba arenastrider. Och även om filosofin är på rätt spår misslyckas Bodycount i utförandet. Här finns inget spektakulärt gameplay med fantasifulla vapen. Det är i grunden egentligen bara ännu en semirealistisk militärskjutare, så låt inte de kulöra bollarna och fokus på skillshot combos lura dig. Kanske borde den generiska titeln samt det faktum att det enda som syns på omslaget är en mp5:a med andra realistiska vapen i bakgrunden ha fått mig att förstå vad spelet är.

Så okej, Bodycount är inte vad jag hoppats att det var. Men det betyder ju inte att det inte kan vara ett bra spel. Jag startar upp kampanjen, och placeras mitt i vad som känns som en multiplayerbana. Banorna i Bodycount är områden där du ska ta dig från punkt A, till punkt B, till punkt A igen och sedan till punkt C. Vägarnas linjer korsas och det blir väldigt mycket fram och tillbaka. Medan du försöker hitta punkterna blir du beskjuten av mörkhyade människor som skriker saker på främmande språk. För mörkhyade människor är de nya nazisterna. Eftersom banorna är helt öppna och fienderna bara fortsätter att komma på löpande band, vet du aldrig var du har dem. Det är ingen idé att söka skydd eftersom du inte är säker nånstans. Till slut känner du dig som Pacman medan du ränner fram och tillbaka i en labyrint med sjuttiofem spöken som skjuter på dig. Indikationer på hur mycket skada du tagit är dessutom svåra att tyda, vilket resulterar i att du ofta dör när du tror du har mycket hälsa kvar.

Sättet som du kontrollerar spelets namnlöse protagonist på känns avigt. Det känns på något sätt onaturligt när jag rör kameran åt sidorna, som om den börjar trögt men plockar upp fart allt eftersom. Spelet har dessutom en funktion som låter dig att titta fram bakom hörn genom att hålla LT (jag spelade alltså på Xbox 360) nertryckt. Dina fötter sitter då fast i marken, och du rör i stället överkroppen till höger och vänster. Problemet är bara att LT vanligtvis brukar användas för att zooma in på fienden, vilket resulterar i att jag ibland ställer mig och börjar vicka när jag egentligen vill zooma och röra mig åt sidan. Problemet retar mig ytterligare då det faktiskt går att zooma, men bara om du trycker ner LT halvvägs. Vad i helv… Varför?! Så i hektiska eldstrider i onlinelägets hela TVÅ speltyper (deathmatch och team deathmatch) ska spelaren alltså försiktigt trycka ner LT halvvägs för att zooma, och om man råkar trycka lite för hårt förvandlas fötterna till bly och huvudet till det av en bobbleheadfigur. Sen dör du.

Bodycount har hjärtat på rätt ställe, men är samtidigt ett vilset spel utan identitet eller egna idéer. Det finns aspekter med spelet som jag gillar, men de flesta görs redan bättre av spel som Bulletstorm. Även om de ostrukturerade banorna får det att kännas som att jag spelar deathmatch mot bottar, gillar jag det taktiska i att placera ut minor för att försäkra sig om att ingen smyger upp bakifrån. Det är tillfredsställande att höra en mina gå av på en fiende i korridoren utanför medan jag plockar folk från ett fönster. Att många delar av omgivningarna kan förstöras skänker dessutom intensivitet till eldstriderna. Tyvärr är AI:n alldeles för korkad, kontrollerna alldeles för skeva, vapnen alldeles för tråkiga och bandesignen alldeles för ostrukturerad för att jag ska kunna ha kul och vilja fortsätta spela.

Skriv en kommentar