Gästkrönika

Extralivet

TV-spel är inte livet, men det limmar ihop oss med varandra, värmer de ensamma dagarna.

Det finns stunder i livet som inte kommer tillbaka, minnen som vissa dagar känns plågsamt avlägsna och tynande. Andra dagar förflyttas du tillbaka till då och där – du ser allt som det var, tydligt och varmt. Det behöver inte vara extraordinära saker, kanske utspelade det sig i ett litet samhälle en vårlördag.

Nintendo 64:an stod på ovanvåningen, på golvet framför den svarta 32-tummaren under den nötta tv-bänken. I fem omatchade stolar satt vi. Jag, de två bästa vännerna och deras föräldrar, nästan som mina egna. Värmen spred sig i rummet och i oss när go kart-bilarna susade fram över chokladkakor och sanddyner. Den som slutade sist fick lämna handkontrollen ifrån sig och stå över en bana. Ändå var det inte rester av tävlingsinstinkten som pirrade i magen när jag gick hem på kvällen.  Den där värmen, som inte försvann trots en vårkall promenad nerför gatan, var samhörighet. En av de där personerna finns inte längre, men när vi tog farväl var det den kvällen jag hade i hjärtat.

Med ett aktivitetsbehov som fick min lågstadiefröken att damp-stämpla mig på ett kvartsamtal var en liten grå låda ofta min strävsamma, tålmodiga storebror som jag hängde efter. Ett par tusen knogmackor med extra saltgurka tillsammans med Billy och Jimmy i Double Dragon kunde få vilken tom, duggregnig onsdagseftermiddag som helst att skimra.

På tal om åtta bitar och syskon.

”Vi lyssnade på eurodisco och sa till varandra att vi älskade det livet”
Min kind var blöt. Med den spelade avskyn hos en lillebror torkade jag av den med baksidan av handen. Mario hade hoppat över det avgrundsdjupa, hotande svarta hålet och min syster tog tillbaka kontrollen. Hon var alltid noga med att ge mig den där pussen som belöning, självklart för att hon visste att jag hatade det. Hon fick gärna vara Mario, att styra töntiga Luigi var ett litet pris för den kärlek hon visade när hon lät mig vara huvudperson i trädgårdens alla spännande äventyr. Och innan jag träffade Elin, som snodde mer än en av mina hjärtbitar, satt vi framför en liten frukost-tv – helg efter helg. Natalya, Oddjobb och Janus täckte varje millimeter av bunkrar och underjordiska laboratorier, vi lyssnade på eurodisco och sa till varandra att vi älskade det livet, fast utan ord. Tonårspojkar med trasiga kondomer och vilken pizza man skulle välja som största problem.

Nu är jag gift, minnet från förra sommaren är inte det minsta blekt, utan starkt och levande. Vi pratar om barn. Vet ni vad jag tänker på när jag ser framtiden? Två handkontroller, ett par rynkiga händer, ett par små, fumlande.

TV-spel är inte livet, men det ger oss lite extra…liv.

Text av Jesper Englin

 

Spelsveriges gladaste ginger, Jesper Englin, har gjort en riktig klassresa. Från att ha suttit ihopkrupen över ihopklistrade och söndertummade nummer av Nintendo-magasinet är han numer public service ansikte utåt för sportspel, med regelbundna framträdanden i SVT Play och P3. Han tjänar annars ihop till havregrynsgröten genom att jobba som redaktör, bloggare och recensent på Press2Play, hand i hand med Sveriges snyggaste människa, Victor Leijonhufvud.

Kommentarer

  1. Chrishka skriver:

    Vackert!
    Vackert skrivet, vackra minnen & vacker avundsjuka!

    Vackert kort och gott!

  2. punk_rat skriver:

    Indeed, väldigt vackert. Fick mig att börja gråta, på ett bra sätt. Har också väldigt många fina spelminnen med både släkt och vänner och detta gör en verkligen påmind om att dessa stunder kan vara något, just det, extra liv.

  3. goteki skriver:

    jeppejoy!

  4. Robert skriver:

    Genomtänkt och väl skrivet. Du fick verkligen ned starka känslor på pappret. Var en av de bästa texterna jag läst i år.

  5. metalslime skriver:

    Jo, förbaskat bra slutkläm där åxå.. Sant! 🙂

  6. Fy fan så klockrent och snyggt skrivet! =D

  7. Louise skriver:

    Instämmer med föregående talare. Otroligt vacker text. Nästan så att en liten tår letade sig ut där på slutet. <3

  8. Crollan skriver:

    Top notch as always bro’. Keep it up, well proud of you!

Skriv en kommentar