Gästkrönika

Livet, före och efter World of Warcraft

Det är egentligen märkligt hur ett enda spel kan ha så stor inverkan på livet. Hur spelandet sakta men säkert kan övergå från att vara ren underhållning till att bli ett jobb med krav och måsten. Hur ett spel kan komma att uppta precis all fritid och alla tankar du har utan att du ens reflekterar över det.

Det här är en berättelse om hur World of Warcraft under ett par år ändrade mitt spelbeteende fundamentalt. Hur spelet dominerade mitt liv, hur det knöt samman mig och min man, hur det skapade minnen och kontakter för livet och hur det till slut tvingade mig att sluta spela onlinespel för att jag skulle överleva vardagen.

Som trogen Warcraft 3-spelare var MMO-versionen av världen som Blizzard skapat en självklarhet. Jag tror aldrig tidigare att jag peppat så mycket inför ett spel som detta. Jag och min man satt och dreglade över den absolut första betan som släpptes något år innan releasen där egentligen ingenting ännu fanns. Inga fiender, inga NPC:s, inga uppdrag. Bara en karaktär och omgivningen. Och ändå sprang vi omkring där i timmar och bara tittade.

”Här ville vi fortsätta att leva våra digitala liv”
När spelet släpptes den 11 februari 2005 var våra exemplar förbokade sedan länge. I samma timme som de öppnade upp servrarna offentligt satt vi och miljontals andra människor och F5-ade inloggningen. Jag säger det igen. Jag har nog aldrig peppat så mycket för ett spel innan. Det var nästan sjukligt. Det dröjde heller inte länge innan vi insåg att spelet uppfyllde precis alla våra önskemål. Det var spännande, interaktivt, snyggt, underhållande och fullt av härliga dialoger och berättelser. Vi strävade oss sakta men säkert igenom alla uppdrag med sikte på den dåvarande maxgränsen för 60 levlar. Efter att ha testat mängder med andra MMORPG:s kände vi att vi verkligen hade hittat hem. Här ville vi fortsätta att leva våra digitala liv.

Men det var inte förrän vi nått maxlevel som vi insåg att det riktiga World of Warcraft började. End Game – för många faktiskt det enda sättet att spela ett onlinespel. Och det var också då som spelet gick från att vara en del av vår fritid till att bli en dominerande del av våra liv.

Vi tog oss in ett gille, en guild, som var på framfart. Vi lade ner all vår själ och lediga tid i att se till att skaffa de bästa vapnen, att vara fullständigt förberedda inför alla gemensamma strider, att maximera våra yrken för att vara en tillgång för gruppen. Vi gjorde allt för att kunna ta oss an de stora utmaningarna i form av häftiga bossar och komplicerade instanser som låg framför oss. Ja, jag kan lugnt säga att vi tillhörde de i gruppen som engagerade sig mest. Och vi älskade det!

Det dröjde inte länge innan vi levde och andades World of Warcraft. Vi diskuterade strategier vid matbordet. Vi diskuterade instanser, erövringar och upplevelser så fort vi egentligen öppnade munnen. Händelser och konversationer vi upplevt och tagit del av dominerade våra tankar och allt relaterades till spelet. Jag har exempelvis aldrig upplevt sådan ilska som när en spelade ninjade/stal en stav som jag vunnit i en strid. När mitt konto efter något år blev hackat var jag så förbannad att jag blev tvungen att lämna huset för att lugna ner mig. Jag har heller aldrig upplevt en sådan glädje och adrenalinkick som när vi tog ner den första stora bossen i världen.

Ja, World of Warcraft framkallade verkligen både positiva och negativa känslor och än idag har jag mina starkaste spelupplevelser därifrån. Jag har träffat vänner, knutit bekantskaper i andra länder som fortfarande består, lärt mig enormt mycket om samarbete och om hur jag själv fungerar i stressade och pressade situationer. World of Warcraft knöt också verkligen samman mig och min man. Och just det där – gemenskapen – kan jag sakna idag.

”Plötsligt insåg jag att jag inte hade någon övrig fritid alls”
Men, som ni kanske redan börjar förstå är ett sådant här liv och beteende inte nödvändigtvis sunt i längden. För sakta men säkert övergick spelglädjen i något helt annat. Plötsligt fann jag mig sittandes vid datorn, suckandes över att jag måste döda 100 000 spöken för att samla pengar inför nästa strid. Plötsligt insåg jag att de fem obligatoriska guild-dagarna i veckan gått från att vara underhållande till att kännas som ett jobb. Plötsligt insåg jag att jag inte hade någon övrig fritid alls. Jag insåg att jag hellre stannade hemma än gick ut och träffade vänner för att jag kände att jag både ville och borde spela istället. Och det var då jag beslutade mig för att lägga av.

Idag spelar jag oerhört sporadiskt. Jag vet inte ens om mitt konto fortfarande är aktivt. Senaste gången var några månader efter att sista expansionen, Cataclysm, kom ut. Något End Game har jag inte deltagit i på över två år. Och jag pratar numera ofta i termerna om mitt liv under och efter World of Warcraft. För det är verkligen två helt olika liv.

WoW har fått mig att inse att underhållning endast är underhållning när glädjen finns där. För underhållning kan lätt bli till ett jobb med måsten och krav och där vill jag inte hamna igen. Kanske är det också därför jag idag heller inte gillar att plåga mig igenom spel på den högsta svårighetsnivån. Istället vill jag kunna njuta av spelupplevelsen som erbjuds, få möjlighet att spela igenom många spel hellre än att nöta ett enda. Men jag ångrar inte den tid jag spenderat i den underbara världen Azeroth. För den har gett mig oerhört mycket fina minnen och upplevelser som jag fortfarande kan le åt och få härliga rysningar av. Det passar bara inte in i mitt sätt att leva idag.

För – var sak har ju sin tid.

Text av Emmy Zettergren Nordström

Emmy är tjejen som har Svampriket-gänget runt sitt lillfinger, då alla på Svampriket sedan länge beundrat denna bloggdrottning. Förutom spelintresset kretsar också livet kring träning, föräldraskapet och det allmänna nörderiet. Och allt detta kan man läsa om på hennes blogg.

Kommentarer

  1. Tobias Berg skriver:

    Bra skrivet.

    Kan känna igen mig för väl i det du beskriver. Spelade på high end nivå samtidigt som jag gick upp fem på morgonen för att jobba. Tre timmars sömn var standard för länge och jag gick helt in i väggen. Trots att det var en ohållbar situation kände jag mig likväl som en svikare när jag började skära ner på raidandet. Har nu varit wowfri i ett drygt halvår och jag tvivlar på att jag vågar starta spelet igen 🙂

    Nu spenderar jag ohälsosamma mängder tid framför Starcraft II istället.. men det tar vi en annan gång.

  2. Daniel Holm skriver:

    Det tog min lillebror 5 år att klara gymnasiet tack vare WOW. När han äntligen tog sig loss ur beroendet blev det en helt annan kille. Jag har undvikit spelet eftersom jag vet att jag skulle fastna och det är dels för att jag älskar denna typ av spel och kan man levla så skulle jag garanterat spela tills gubben maxar allt som går. De som gjorde spelet gjorde det alldeles för bra!! Farligt!

  3. Oskar Källner skriver:

    Var sak har sin tid.

    Var aldrig någon riktig End Game-are. Spenderade ändå osunt mycket tid i denna underbara värld. Har inte öppnat mitt konto nu på två år. Det finns helt enkelt inte tid och det finns annat som måste prioriteras, som typ familjen. 😉

    Tack för en välskriven och intressant artikel. Fanns en hel del att känna igen sig i. Både vad gäller frustrationen, men även den oerhörda glädje som WoW gett mig i mitt liv.

  4. Holmberg skriver:

    Tänkte kommentera men ser att Oskar Källner redan skrivit min kommentar.

  5. Henrik Blomgren skriver:

    Nice text. Jag fastnade aldrig för WoW av den enkla anledningen att för mig som spelade det med inriktning på singelplayer så var det alldeles för monotont. Att gå till samma ställe som man redan varit på för att endast skilja sig i att döda en råtta istället för att samla blommor irriterade mig.

    Min tidigare erfarenhet av Phantasy Star Online EP 1 & 2 hade förvarnat mig om att behöva slåss mot samma fiender hela tiden och att miljöerna var stora att vandra på. Men då jag av någon anledning just för MMORPG hellre ser sci-fi än fantasy så föll mig inte WoW i smaken med sitt utseende heller. En vacker miljö är det, men ingen plats jag vill spendera tid i.

    Det roligaste jag upplevde under min provperiod för WoW var när jag som en NightElf druid gick högst upp i trädet som var samlingsplatsen för starten och sedan hoppade ned från toppen. Det tog sin tid att falla kan jag lova. Sedan dröjde det kanske 10sek från det att jag slog i backen som spelet uppdaterade att jag nog fasiken var död :p

    Jag ser dock fram emot nya Phantasy Star Online 2 som förhoppningsvis släpps utanför Japan. Det har allt som jag eftersträvar och jag är beredd att försöka jaga personer att spela med.

  6. metalslime skriver:

    Har aldrig vågat testa WoW, men jag tror att jag skulle älska det. Spelade dock sjukt mycket CS ett tag, all min vakna fritid typ.. Sen, när jag aldrig blev bäst – bara arg, frågade jag mig själv vad jag kunde ha gjort med all den här tiden jag kastat bort istället… Lade ner CS och klanengagemanget där och då. Känner att jag prioriterar annotlunda idag och ångrar inte att spelande halkat ner tillvad jag kallar en sundare nivå. Och WoW… mja, tänkte nog ge mig på det i samband med pensionen om en 30-40 år.. 😉

  7. EmmyZ skriver:

    @Tobias: Ja det där var en sak jag faktiskt glömde nämna – att det till slut blev ganska stort grupptryck. Vi hade strikt system med krav på en viss närvaro för att få vara med i guilden. Nu pluggade vi samtidigt vilket innebar att vi hade en hel del fritid. Men ändå. I Starcraft blir det ju inte riktigt samma sak 😉

    @Daniel: Ouch. Ja det är ju verkligen inte bra när det går ut över studierna :/ Eller arbetslivet för den delen.

    @Oskar: Ja, den där familjen som tar allt mer tid :p Nej men skämt å sido. Det var när jag var gravid med Neela som jag lade av att raida på allvar. Och maken lade av när hon föddes. Som sagt. Var sak har sin tid.

    @Henrik: Tyvärr är det ju ganska signifikant för de flesta MMORPG:n som finns. Att det är ganska montont. På det sättet tycker jag WoW blivit bättre med åren. Sedan har annat försämrats. Däremot ska det bli intressant att se hur Guild Wars 2 blir eftersom det tydligen ska kännas mycket mer dynamiskt.

    @Metalslime: Ja va fasen, när pensionen kommer ska man väl inte behöva skämmas för att lägga ner en massa tid på spel i alla fall :p Men jag kan också fundera tillbaka ibland – om det var värt all den tid jag lade ner. Och svaret är ju både och. När jag tyckte det var roligt var det helt klart värt all tid. Och så motsatsen då.

  8. […] idag tycker jag att ni ska surfa vidare till Svampriket där jag skrivit om hur World of Warcraft påverkat mitt liv- både positivt och negativt. Jag […]

  9. Niklas skriver:

    Lite intressant är det ändå att WOW uppenbarligen är byggt för att sätta folk i ett ”beroende”, men ingen (?) kritiserar det hela. Spelare vägrar kritisera sin egen lilla kaka av kulturen, och de som kritiserar tv-/datorspel har oftast inte den blekaste vad de pratar om. Gladast är förstås Blizzard, som kan fortsätta dra in pengar på spelare, på bekostnad av spelarnas välmående. Någonting är som sagt uppenbart fel…

  10. EmmyZ skriver:

    @Niklas: Intressanta tankar du tar upp. För jag har precis som du reflekterat över att det är ett spel som är gjort för att skapa beroende. Dock är det ganska signifikant för alla spel som har med levlande att göra. Man fortsätter för att man vill bli bättre. Och då är det egentligen onlinespelsbiten som kommer in som den riktigt beroendeframkallande faktorn. Det där med att man blir tvungen att ställa upp för sina vänner, att det skapas grupptryck och att det aldrig tar slut. Det finns en anledning till att många har problem med onlinespels-spelande. Tiden räcker inte till.

    Dock anser jag att Blizzard ändrat spelet ganska mycket på senare tid för att minska risken för beroendeframkallande spelande. Du kan spela i mycket mindre grupper när du gör instanser vilket innebär att du inte har samma stora grupptryck. Instanserna är också kortare för att det ska kunna gå att genomföra en raidkväll på bara någon timme.

    Men det är ännu ett onlinespel och det tar som sagt aldrig slut vilket leder till att det också är svårt att sluta. En allmän problematik om du frågar mig.

  11. blutt skriver:

    Bilden ni använt för inlägget, vad är det för värld? 🙂

  12. Samson Wiklund skriver:

    @Niklas: Att ha beroendeframkallande produkter är ju nästan samtliga företag skyldiga till så jag förstår iten varför WoW skulle vara mer värt att ta upp i den frågan är Coca Cola, McDonalds eller Gevalia.

  13. Niklas skriver:

    Samson: Fast blandar vi inte lite äpplen och päron här? Nikotin hade kanske varit en bättre jämförelse: en produkt tillverkad bara för att skapa beroende, även om det är riktigt trevligt när man stoppar in morgonens första snus och tar sig en kopp kaffe. Jag tycker definitivt att nikotin ska motarbetas, beskattas hårt, och så vidare. Samma diskussion förs ju exempelvis kring fet mat eller socker, att beskatta hårdare för att folk ska välja ”bra” mat i större mån.

    Problemet (som jag ser det, bör kanske tilläggas) med WoW är att spelet är utvecklat i syfte att vara extremt beroendeframkallande. Inte genom att vara förbannat kul hela tiden, utan snarare genom att fungera på ett vis som mer och mer liknar ett jobb (den här tankegången har jag snott från Nick Dyer-Witheford, hans text kan man hitta på http://www.fims.uwo.ca/people/faculty/dyerwitheford/Games2009.pdf); genom att tvinga spelare att spendera väldigt, väldigt mycket tid för de bästa sakerna. Visst, spel ska inte alltid vara kul och utan tuggmotstånd, men ibland tar tuggmotståndet lite väl mycket tid.

    Emmyz: Jag håller med mycket av vad du skriver, kanske främst att det är en problematik som drabbar i princip alla MMORPGs. Jag angrep (hoho, nåja, skrev en lite grinig kommentar ser jag nu) WoW mest eftersom jag läste krönikan.

    Det jag inte håller med helt om, men samtidigt absolut inte har kött på benen gällande, är delen om kortare instanser. Jag tror snarare att tanken är att folk ska kunna spela WoW även om de inte har all den tid som behövs. Samhället är fortfarande inriktad på tävling, konkurrens och image (som i WoW skapas av hur grymma prylar man har, men även om man är en hyvens spelare), vilket får till resultat att spelare fortfarande kommer ha det bästa och mest tidskrävande. Fast förhoppningsvis har kortare instanser lett till att en massa människor får en nyktrare syn på spelande.

    Ursäktar att det blev lite upprepningar och så. 🙂

  14. Rakel skriver:

    Jag har spelat WoW på alla sätt man kan, även i ett hardcoreguild och håller med Emmyz på pricken. Spelade ett ganska långt tag bara på grupptryck, försöka ta ner nästa boss, MEN det är också under dessa förutsättningar jag har upplevt de största, mest intensiva ögonblicken i mitt spelande.

    När man för 62 gången, efter många veckor med försök, försöker döda ”Lady Vasjh”, slubossen i Serpentshrine Caverns är det inte så kul.
    När man på 63 försöket, lyckas, finns det inget som slår det!
    25 personer som välkordinerat, med fokus, goes all-in, drar åt samma håll, gör rätt saker, hanterar till viss del inte helt förutsägbara situationer, sträcker på sig och lyfter sig, då är det magi!

    Normala tv-spelare, som t.ex. inte spelat mmo/wOw på den nivån, som pratar euforiskt om känsla i ”heavy-rain”, eller vilket annat topp-spel som helst, som inte är mmo, har liksom inte sett hela bilden. Och det kanske är både tur och bra.
    Det är liksom två olika upplevelser, med många skillnader, och två olika nivåer.

    Håller mycket med om beroende å andra sidan. Det finns dock många olika produkter/tjänster som bygger på att det utlöser dopaminer för hjärnan. Dock är det kanske sällan man som vuxen känner att man blir så påverkad av grupptryck, på ett lite märkligt sätt.

  15. Annika skriver:

    Jag spelade hardcore i flera år, men har tack och lov varit WoW-fri i snart 1 år nu. Jag känner dock att jag är redo för en ny MMO och har därför förbokat SWTOR. Nu är jag medveten om mina beroende-tendenser, så jag tror jag fixar det den här gången 😉

  16. Emmy Z skriver:

    Mycket handlar ju också om eget ansvar. Det får vi inte glömma. Även om saker kan vara beroendeframkallande så måste vi också kunna ta ett eget ansvar och säga: stopp, inte längre än hit.

    Därför tycker jag inte riktigt att man kan jämföra ett beroendeframkallande medel, som i och med att man tillsätter en substans i kroppen gör att kroppen ropar efter mer, med ett spel som är utformat för att skapa ett beroende. Det är två helt skilda saker om du frågar mig.

    Sedan är det ena beroendet inte mindre farligt än det andra. Bara för att man inte tillför ett ämne i kroppen när man spelar så innebär det inte att hjärnan kan utveckla ett beroende. Det finns mängder med bevis på folk som inte klarar av att sätta egna gränser och som inte inser när ett sunt beteende går över i ett osunt.

    Huruvuida det faktiskt är så att Blizzard har försökt att minska på speltiden hos de som spelar genom att korta instanserna vet jag faktiskt inte. Men det är känslan jag har. Personlig kände jag mycket mindre press när jag skulle förbereda mig inför en kortare instans än inför en längre. Då visste jag att jag kunde spela två timmar och sedan göra något annat. När vi körda 40-mannainstanser i spelets linda så snackade vi dedicerat spel från 18.00 till midnatt, minst. För att det krävdes för att ens komma någon vart i instansen.

    @Rakel: Åh jag förstår precis vad du menar. Den där känslan när alla gör rätt, när allt bara flyter och när den där förbannade taktiken man tränat på i flera månader bara sitter – och bossen dör. Gåshud!

  17. Emmy Z skriver:

    @Blutt: Ja det undrar jag också. Det där ser inte ut som wow? 🙂 Dock är jag sjukt dålig på namn så det kan vara platser jag har glömt att jag besökt.

    @Annika: SWOTOR <3 Åh jag får så mycket flashbacks från Kotor. Jag bara vet inte om jag vågar ge mig in i ett MMO igen 😛

Skriv en kommentar