Det är egentligen märkligt hur ett enda spel kan ha så stor inverkan på livet. Hur spelandet sakta men säkert kan övergå från att vara ren underhållning till att bli ett jobb med krav och måsten. Hur ett spel kan komma att uppta precis all fritid och alla tankar du har utan att du ens reflekterar över det.

Det här är en berättelse om hur World of Warcraft under ett par år ändrade mitt spelbeteende fundamentalt. Hur spelet dominerade mitt liv, hur det knöt samman mig och min man, hur det skapade minnen och kontakter för livet och hur det till slut tvingade mig att sluta spela onlinespel för att jag skulle överleva vardagen.

Som trogen Warcraft 3-spelare var MMO-versionen av världen som Blizzard skapat en självklarhet. Jag tror aldrig tidigare att jag peppat så mycket inför ett spel som detta. Jag och min man satt och dreglade över den absolut första betan som släpptes något år innan releasen där egentligen ingenting ännu fanns. Inga fiender, inga NPC:s, inga uppdrag. Bara en karaktär och omgivningen. Och ändå sprang vi omkring där i timmar och bara tittade.

”Här ville vi fortsätta att leva våra digitala liv”
När spelet släpptes den 11 februari 2005 var våra exemplar förbokade sedan länge. I samma timme som de öppnade upp servrarna offentligt satt vi och miljontals andra människor och F5-ade inloggningen. Jag säger det igen. Jag har nog aldrig peppat så mycket för ett spel innan. Det var nästan sjukligt. Det dröjde heller inte länge innan vi insåg att spelet uppfyllde precis alla våra önskemål. Det var spännande, interaktivt, snyggt, underhållande och fullt av härliga dialoger och berättelser. Vi strävade oss sakta men säkert igenom alla uppdrag med sikte på den dåvarande maxgränsen för 60 levlar. Efter att ha testat mängder med andra MMORPG:s kände vi att vi verkligen hade hittat hem. Här ville vi fortsätta att leva våra digitala liv.

Men det var inte förrän vi nått maxlevel som vi insåg att det riktiga World of Warcraft började. End Game – för många faktiskt det enda sättet att spela ett onlinespel. Och det var också då som spelet gick från att vara en del av vår fritid till att bli en dominerande del av våra liv.

Vi tog oss in ett gille, en guild, som var på framfart. Vi lade ner all vår själ och lediga tid i att se till att skaffa de bästa vapnen, att vara fullständigt förberedda inför alla gemensamma strider, att maximera våra yrken för att vara en tillgång för gruppen. Vi gjorde allt för att kunna ta oss an de stora utmaningarna i form av häftiga bossar och komplicerade instanser som låg framför oss. Ja, jag kan lugnt säga att vi tillhörde de i gruppen som engagerade sig mest. Och vi älskade det!

Det dröjde inte länge innan vi levde och andades World of Warcraft. Vi diskuterade strategier vid matbordet. Vi diskuterade instanser, erövringar och upplevelser så fort vi egentligen öppnade munnen. Händelser och konversationer vi upplevt och tagit del av dominerade våra tankar och allt relaterades till spelet. Jag har exempelvis aldrig upplevt sådan ilska som när en spelade ninjade/stal en stav som jag vunnit i en strid. När mitt konto efter något år blev hackat var jag så förbannad att jag blev tvungen att lämna huset för att lugna ner mig. Jag har heller aldrig upplevt en sådan glädje och adrenalinkick som när vi tog ner den första stora bossen i världen.

Ja, World of Warcraft framkallade verkligen både positiva och negativa känslor och än idag har jag mina starkaste spelupplevelser därifrån. Jag har träffat vänner, knutit bekantskaper i andra länder som fortfarande består, lärt mig enormt mycket om samarbete och om hur jag själv fungerar i stressade och pressade situationer. World of Warcraft knöt också verkligen samman mig och min man. Och just det där – gemenskapen – kan jag sakna idag.

”Plötsligt insåg jag att jag inte hade någon övrig fritid alls”
Men, som ni kanske redan börjar förstå är ett sådant här liv och beteende inte nödvändigtvis sunt i längden. För sakta men säkert övergick spelglädjen i något helt annat. Plötsligt fann jag mig sittandes vid datorn, suckandes över att jag måste döda 100 000 spöken för att samla pengar inför nästa strid. Plötsligt insåg jag att de fem obligatoriska guild-dagarna i veckan gått från att vara underhållande till att kännas som ett jobb. Plötsligt insåg jag att jag inte hade någon övrig fritid alls. Jag insåg att jag hellre stannade hemma än gick ut och träffade vänner för att jag kände att jag både ville och borde spela istället. Och det var då jag beslutade mig för att lägga av.

Idag spelar jag oerhört sporadiskt. Jag vet inte ens om mitt konto fortfarande är aktivt. Senaste gången var några månader efter att sista expansionen, Cataclysm, kom ut. Något End Game har jag inte deltagit i på över två år. Och jag pratar numera ofta i termerna om mitt liv under och efter World of Warcraft. För det är verkligen två helt olika liv.

WoW har fått mig att inse att underhållning endast är underhållning när glädjen finns där. För underhållning kan lätt bli till ett jobb med måsten och krav och där vill jag inte hamna igen. Kanske är det också därför jag idag heller inte gillar att plåga mig igenom spel på den högsta svårighetsnivån. Istället vill jag kunna njuta av spelupplevelsen som erbjuds, få möjlighet att spela igenom många spel hellre än att nöta ett enda. Men jag ångrar inte den tid jag spenderat i den underbara världen Azeroth. För den har gett mig oerhört mycket fina minnen och upplevelser som jag fortfarande kan le åt och få härliga rysningar av. Det passar bara inte in i mitt sätt att leva idag.

För – var sak har ju sin tid.

Text av Emmy Zettergren Nordström

Emmy är tjejen som har Svampriket-gänget runt sitt lillfinger, då alla på Svampriket sedan länge beundrat denna bloggdrottning. Förutom spelintresset kretsar också livet kring träning, föräldraskapet och det allmänna nörderiet. Och allt detta kan man läsa om på hennes blogg.