När jag var 16 år gammal började jag spela Unreal Tournament. Det var första gången jag spelade ett spel online, och tyckte det var helt fantastiskt fascinerande att kunna möta andra på det viset. Jag var precis som de flesta andra 16-åringar — odräglig och onödigt aggressiv mot mina medspelare så fort jag förlorade. Eftersom Unreal Tournament inte hade inbyggd röstkommunikation kunde jag tack och lov aldrig skälla ut motståndarna verbalt, och jag var begränsad till versaler i spelets chatt när jag ville uttrycka mitt missnöje. Värre blev det när jag gick med i en klan, och började spela organiserade klanmatcher. Då kommunicerade lagkamrater nämligen via program som Roger Wilco eller Ventrilo, vilket innebar att mitt odrägliga 16-åriga manér plötsligt fick fria tyglar då jag våldtog alla mina lagkamrater verbalt när jag inte var nöjd med hur de spelade.

Han spelade, tackade artigt för matchen, gratulerade och berömde motståndarna. Aldrig ett ont ord, aldrig upprörda känslor.
Efter ett tag hamnade jag i en klan vid namn WTD, och det var under den tiden som jag mötte honom. Liquidfire. Hans riktiga namn var Thomas, han var 27 år och bodde i Luleå. Han hade jobb och sambo, vilket innebar att han inte kunde spela lika ofta som vi andra. Trots det var han vår bäste spelare. Jag minns speciellt ett tillfälle, då vi skulle möta klanen Rift. Rift var just då rankade #1 i Storbritannien, och mycket tack vare Liquidfire kunde vi spela oavgjort mot dem. Det kändes som en enorm vinst för oss, och utan Liquidfire hade det aldrig hänt. Men det var inte hans otroliga skicklighet eller tryggheten han erbjöd som får mig att minnas honom. Det är inte vinsterna som gör att jag fortfarande tänker på honom. Oavsett hur stort vi förlorade eller hur fult motståndarna spelade tappade Liquidfire aldrig, aldrig, aldrig någonsin humöret. Han spelade, tackade artigt för matchen, gratulerade och berömde motståndarna. Aldrig ett ont ord, aldrig upprörda känslor.

Anledningen till varför jag fortfarande minns Liquidfire är för hans sportslighet. Han fick den 16-årige pojkspolingen att vilja bli mer som honom, och än idag gör jag mitt bästa för att försöka leva upp till Liquidfires anda när jag spelar. Efter att jag och Thomas spelat tillsammans i WTD ett par år fick jag ett PM av honom på IRC. Han förklarade att han inte längre skulle kunna spela matcher med oss på ett tag. Jag fick veta att Thomas och hans sambo just förlorat sitt nyfödda barn, som hade avlidit på sjukhuset kort efter födseln. Efter den kvällen såg jag aldrig honom igen. Några år senare spelade jag min sista match för det svenska Unreal Tournament 2004-landslaget.. Vi förlorade mot Tyskland, och det var mitt tyngsta nederlag någonsin. Men när jag tänkte tillbaka på Thomas sportslighet och hans enorma förlust i livet, var det omöjligt att inte inse hur otroligt oviktig och meningslös en förlust i ett spel är.

Jag tänker på Thomas ibland, och hoppas han var lika bra på att hantera livets stora omskakande förluster som han var på att hantera de små och obetydliga.