Recension

Resistance 3

Kriget är över. Nathan Hales insatser i totalt två spel spelade ingen som helst roll. Människan är besegrad. I underjordiska gångar går whiskey-förfriskade skäggiga män omkring och talar om tiden innan invasionen, innan Chimera-invasionen och människans fall. På ett rätt uppfriskande sätt finns inget sista hopp – människan har accepterat förintelsen och försöker nu göra det bästa av situationen. Resistance 3 handlar därmed väldigt lite om motstånd, och desto mer om överlevnad.

Spelets huvudperson är en av dem som försöker överleva och långt ifrån den supersoldat som Nathan Hale lät sig förvandlas till. Joe tar snarare begreppet ”Avarage” till nya höjder och sitter inte på några speciella förmågor eller egenskaper. Han är bara vem som helst, som av något luddiga anledningar övertalas att resa genom USA för att nå New York och slå ut kärnan av Chimera-styrkorna. Insomniac gör sitt bästa för att försöka sälja idén om att Joe gör allt för sin familj, men nej. Det finns ingen frisk människa som skulle ge sig ut på den livsfarliga resa som Joe ger sig ut på, oavsett vad frugan säger. Men jag antar att han i slutändan gör det för oss. Så att vi ska få ett riktigt äventyr att spela.

Jag förstår dock hur man vill trycka på det romantiska i att en ensam människa kan göra skillnad. Hur han ansikte-mot-ansikte med helt omöjliga odds inte bara lägger sig ner och dör, utan från det trängda hörnet faktiskt biter tillbaka, hur tandlös han än må vara. Ju närmare slutet man kommer desto mer bissart blir det att Joe ensam kan, och kommer göra skillnad. Men jag gillar verkligen grundtanken bakom. Joe kämpar sig vidare för att det ligger i hans primitiva natur att göra just det.

Och han är inte ensam heller. Under sin road-trip, som går via flyg, båt, tåg, bil och till fots träffar han andra som slår tillbaka endast för att de föddes uppkäftiga och lagom korkade. Jag får träffa både vänner och fiender från människorasen och man gör ett bra jobb i att gestalta hur människan anpassar sig till vidriga förhållanden, oavsett om det är rätt eller fel, för att överleva. Men den stora behållningen ligger främst i det konstanta miljöombytet och tempo-skiftningarna. Resistance-seriens trumfkort har alltid varit vapenvariation, men även om den också här ger mycket så är det främst det delikata sättet att alltid bjuda på ett nytt upplägg som frälser mig.

”Väldigt små förändringar gör skillnad”
Jag har nämligen haft stora problem med de båda föregångarna. Visst har jag sett de unika drag som profilerar serien men enformigheten och framförallt den korkade AI:n har fått mig att istället spy galla över spelen. Men i och med Resistance 3 blir det väldigt tydligt att små förändringar gör skillnad. Det känns fortfarande som de andra två spelen, men tack vare justeringarna kan man ha kul med spelet hela vägen i mål. Den breda och vrickade vapenarsenalen har nu fått ytterligare djup i och med ett rollspels-liknande upplägg där vapnen förvärvar nya egenskaper ju mer de används. Och olikt sin föregångare så bjuder Insomniac dessutom rikligt på ammunitionen denna gång, så att man faktiskt vågar använda sina favoritvapen. Att de dessutom får ”healthpack-systemet”, som anses vara utdött och förlegat, att fungera igen är beundransvärt och ytterligare en detalj som skiljer spelet från trängseln på FPS-marknaden.

Därmed blir jag också rätt glad när jag inser att det är högst troligt att  Reistance 3 inte är seriens sista del. Ingen säck knyts ihop i slutet och det finns fortfarande många färger att fylla i. Och för första gången hittills så ser jag faktiskt fram emot en ny del. Det tog Insomniac ett par spel för att hitta vilket ben de ville stå på. Jag anser att de nu hittat rätt.

Kommentarer

  1. Jag kommer förmodligen inte köpa det här spelet förrän efter nyår, men det är likväl ett spel jag sett fram emot. Jag gillar Insomniacs kreativitet som tyvärr inte riktigt fått någon plats i Resistance-spelen, och det hela har blivit något identitetslöst. Ändå har jag märkt att de varit något på spåren, och flera av nyheterna i trean känns riktigt lovande.

    Att du dessutom gillar spelet får mitt sug efter att prova spelet att öka ordentligt!

  2. Anders Brunlöf skriver:

    Kristoffer: Ja som jag nämner så har jag inte haft vidare kul med varken ettan eller tvåan, men i tredje delen hade jag genuint kul under hela speltiden. Jag blev väldigt förvånad själv, faktiskt.

Skriv en kommentar