Recension

Warhammer 40 000: Space Marines

Hemslöjdsföreningens omisskännerliga korsstyngsverk pryder de opersonliga betongväggarna. På tisdagar när de hade möte luktade rummet särkerligen hembakat och lite för stark parfym. På en lördag fanns bara doften av svett i lokalen. Det bord som annars användes för att duka upp garn och kakor var nu ett slagfält. Där det i veckorna skvallrades om gamla bekanta skreks det under helgerna om regelfusk och måttavstånd. Jag förstod det aldrig, men tog med mig böcker och penslar för att se på när soldaterna snigelsakta drog fram över landskapet. Medan killarna tog timmar på sig att ställa i ordning inför den stora striden skrev jag bakgrundhistorier till varför det utkämpades och bläddrade sedan i tidningar i jakt på målarinspiration medan tärningar regnade ned på bordsskivan.

”Takten det spelas i får schack att se ut som Nascar”
Jag spelade själv aldrig Warhammer 40 000 förrän recensionsexemplaret trillade in. Ändå har jag aldrig haft problem med att förstå tjusningen med de där tio timmar långa spelsessionerna mina killkompisar och bröder ägnade sig åt (Om ni aldrig spelat Warhammer kan jag berätta att takten det spelas i får schack att se ut som Nascar). Det var regelhets och strategi, blodig kamp och ära på de där små slagfälten i miniatyr. Inget av den passion som exploderade mellan kvarterslokalens väggar finns närvarande i Warhammer 40 000 Space marines, eventuellt med undantag för de detaljerade rustningarna.

Med det sagt är inte Space marines nödvändigtvis ett dåligt spel, men det tilltalar inte mig. Allt i spelet osar av Gears of War, men utan Epics finess. Man kan argumentera att det egentligen är Fenix och gänget som tagit inspiration av Warhammer 40K från början, men faktum kvarstår; Spacevmarines är helt enkelt inte lika underhållande. Det är också svårt att inte sätta spelen mot varandra när Warhammer släpps så nära inpå Gears of War 3. Det tyckte uppenbarligen också Republic, som valde att vid lanseringen inte inkludera det tänkta coop-läget, utan istället släppa det som ett DLC månaden efter. Ett fel av episka mått, då ett samarbetsläge inte känns som en bonus, utan som den sista byggsten spelet behövt för att bli färdigt.

Space marines är både en tredjepersonsskjutare och ett arkadaction, vilket är svårt att balansera när allt ska klämmas in i samma strid, speciellt där du i kampanjen måste döda varenda fiende
på egen hand. Vid flera tillfällen känner jag ett desperat behov av att ha en vän vid min sida som kan hålla lite koll, istället för de två stendumma bottar jag nu har med mig. Eller ja, det kanske inte är stendumma, de kanske bara hatar huvudpersonen. Jag ser ingen annan anledning till varför de skulle “glömma” att påpeka att fiendestyrkor väller in genom dörren de ska vakta och lugnt se på medan orkerna hugger mig upprepade gånger i ryggen?

”Huvudpersonen känns som en mellanstadiepappa”
På det hela taget är Space Marines mer intetsägande än dåligt. Huvudpersonen känns som en mellanstadiepappa och dialogerna släpar sig fram som ett mästerskap i effektfulla pauser. Färgskalorna ser ut som att någon spillt en cappuchino över hela landskapet och storyn är lika orginell som en ClipArt-figur. Men vapenarsenalen är varierad, checkpointsen många och fiender dyker upp i enorma horder vilket kan leda till intensiva och givande strider.

Men passionen från kvarterslokalen finns inte där.

Kommentarer

  1. Holmberg skriver:

    Jag var själv aldrig någon Warhammerspelare heller men vad jag har hört verkar iaf en del av de kompisar man har som är det tycka att Space Marines fångat Warhammer-universat rätt bra iaf. Med allt vad det innebär av karikatyr-karaktärer och svulstighet.

    Själv hade jag rätt roligt med Space Marines dock och tycker växlingen mellan shotter och slasher fungerade rätt bra.

    Men visst håller jag med om att spelet allt kändes lite tunt i många facetter. Lite som ett ”förspel” inför en eventuell 2a.. som att man testat marknaden typ.

  2. Nidde skriver:

    Det bästa med Warhammer, Warhammer 40K, Mordheim, och alla figurspel som existerar i Games Workshops bibliotek är:
    Att måla gubbar
    ^_^

  3. Quid skriver:

    Jag tycker nog ändå figurspelet har ett högre tempo än schack 🙂

    Själv älskade jag Space Marine, det hade allt jag kunde önska av en action-shooter från mitt favorituniversum!

  4. Quid skriver:

    Sen om man ska vara petig (och det ska man ju vara :p) så heter spelet Space Marine, inte Space Marines.

  5. T4 was Here skriver:

    Well I injoy it.

Skriv en kommentar