Jag minns fortfarande hur häftigt det var att spela Gran Turismo för första gången. 1998 var karriärsläget som Sonys storsäljare erbjöd helt enormt nyskapande och banbrytande. Att verkligen börja på noll och sakta sakta arbeta sig uppåt till mer exklusiva exotiska bilar och med en större och större budget var både tilltalande och beroendeframkallande. Det fungerar fortfarande idag.

Med handen på hjärtat så har inte systemet ändrats eller förbättrats nämnvärt i fjolårets Gran Turismo 5. som trots allt ändå var roligt att spela och ta del av. Medan perfektionisterna innanför väggarna på Polyphony Digital mer än ofta stoltserar med att de var först så har Turn 10-gänget försökt göra receptet med Forza Motorsport-serien perfekt. Den fjärde delen är den tredje under en och samma generation och det känns – i dubbel bemärkelse.

Inget spel i genren är så strömlinjeformat som Forza 4. Moroten finns hela tiden framför näsan och som alltid är det enkelt att spendera lite för mycket tid med fåniga små detaljer. Jag har nu jobbat rätt länge på en Svampriket-modifierad Alfa Romeo. Vi får se om den någonsin får se dagens ljus.

Men det är också väldigt svårt att se vad som gör denna del 600 svenska kronor bättre än sin föregångare. Jag välkomnar givetvis en av mina husgudars medverkan i spelet, då Top Gears Jeremy Clarkson läser upp onödiga, nördiga fakta om vissa utvalda bilar i Autovista-läget, men förutom det känns nyheterna väldigt bleka. Även om jag hade ägt en Kinect-kamera så ställer jag mig tveksam till om jag utnyttjat den banbrytande funktionen att kunna gå runt en utvald bil och titta på den, men det kanske bara är jag.

”Jag har börjat på noll flera gånger nu”
Genomgående för båda serierna är att jag sällan (läs: aldrig) orkar spela klart kampanjerna nu för tiden. Den slutgiltiga målflaggan är helt enkelt för långt borta i horisonten och i slutändan handlar det ändå alltid om att köra bil och komma först i mål. Sedan upprepa om och om igen. Detta innebär i förlängningen att jag nu börjat på noll flera gånger, men aldrig fått något för den säd jag sått. Och denna åsna har dessutom börjat inse att det finns betydligt bättre variation att sysselsätta sig med – inte minst nu under spelhösten.

Så vilken serie förvaltar då arvet bäst? Polyphony Digial mot Turn 10 studios. Det gamla och beprövade mot det nya och förenklade? För mig är olikheterna ändå för många och målgrupperna för uppdelade för att kunna placera dem i samma fack. Det är som att ställa upp en riktigt fin pint mot en väl åldrad flaska vin. Det kommer hela tiden finnas åsikter om vilken som smakar godast, men i slutändan är det två skilda drycker med väldigt olika bakgrund, som ändå påverkar kroppen på ungefär samma sätt.

I fortsättningen håller jag nog mig till Jägermeister.