Intryck

X-men: Destiny

Låt mig berätta lite för er om X-men.

I en tid av individualistiska spandexhjältar med mer eller mindre ångestladdade bakgrundshistorier kom Proffessor Xavier med tillhörande mutanter och förde in politik i superhjälteserier på ett sätt som inte funnits tidigare.

Missförstå mig rätt. Serier har alltid varit politik och skapandet av hjältar som Superman och Capitan America skedde först och främst för att göra barn (pojkar) till patrioter i ett stridande USA. X-men gjorde något nytt inom komersiella serier när de släpptes i mitten på 60-talet. Istället för att bara befästa amerikas storhet kritiserade tidningen rådande samhällsnormer och tog upp frågor om utanförskap på grund av ras och sexuell läggning. Det är inte en slump att X-men alltid haft en högre andel läsare som inte är vita heterosexuella män än någon annan serie.

Istället för att handla om individens kamp handlar serien om den kollektiva kampen och strävan efter jämlikhet trots både ideologiska och fysiologiska skillnader. Det handlar också om realtioner, tillit och tillhörighet. I X-men ingår några av världens coolaste superhjältar, men de är som grupp de glänser berättartekniskt.

”De faktorer som gör X-men fantastiskt är också de som gör att det är svårt att skapa ett spel på licensen”
De faktorer som gör X-men fantastiskt är också de som gör att det är svårt att skapa ett spel på licensen. För man gillar inte X-men på samma sätt som man gillar Spiderman eller Batman. Det är inte en karaktär i fokus, det är gruppen och det stora perspektivet som fångar fansen. Silicon Knights har insett det här och välsigne dem för att de i alla fall försökte inkludera de element som gjort serien så fruktansvärt bra i X-men: Destiny. Men resultatet är skräp.

Premissen är så lovande. Istället för att spela etablerade karaktärer får man ta kontrollen över en av tre ungdomar som precis upptäckt sina krafter för att sedan bygga på deras förmågor, men även deras relationer med andra mutanter. Vill du följa X-mens väg och försöka skapa en värld där människor med och utan aktiv X-gen lever tillsammans, eller är du mer tilltalad av Magnetos vision om en mutantstat? Även om det inte är några Deus Ex-val som görs så påverkar i vilken hatt man placerar sina sympatier i alla fall vissa dialoger och spelets slutskede.

Smaka på den, identisk boss nummer två av fyra!

Smaka på den, identisk boss nummer två av fyra!

Det kryllar av creddiga muntanter och det gläder mitt fangirlhjärta när man är nogrann med smådetaljer, som att Gambits kasino heter The Rouge Hand eller att Quicksilvers sätt att betona ord är alldeles rätt från de tecknade tv-serierna. Överlag håller röstskådespeleriet oväntat hög klass, men det är också det enda helt positiva jag kan säga om spelet, som överlag knappt kan kallas medelmåttigt.

Karaktärsanimationerna är lika levande som en hink vatten, banorna är i grunden enbart olikfärgade korridorer och stridssystemet lyckas med konststycket att både vara för lätt och trasigt på samma gång. Den stora skurken är The Purefiers, en organisation som verkar för att utrota mutantpesten, och det finns ingen större variation bland deras anhängare så förbered dig på att slå ned ungefär samma kille ett tusental gånger. Utöver det är spelet överlag trasigt. Vikten i karaktären man spelar blir aldrig rätt och vilka attacker som träffar på vilka avstånd är som bäst godtyckligt. Osynliga väggar dyker upp och försvinner, ljud glider in och ut och den engelska textningen stämmer inte överens med dialogen.

Enda anledningen att X-men: Destinys underhållningsvärde ens klänger sig över gränsen för mediokert för mig är på grund av att Gambit pratar samma fejkade cajun-dialekt som i nittiotalsserien då jag förälskade mig i honom.

Kommentarer

  1. pixelviking skriver:

    Kan inte göra annat än att hålla med. Det känns som att spelet borde rubriseras som ett barnspel, med tanke på hur lätt och ytligt stridssystemet är. :/

Skriv en kommentar