Det började med Nintendo Wii. Varför jag köpte maskinen har jag egentligen inget bra svar på idag. Jag antar att jag likt resten av världen föll för den smala, snygga, enkla designen. Och rörelsekontrollerna. Nintendo gjorde mycket rätt med sitt nya grepp och idag lyser nog Virtual Console-stjärnan allra starkast. Nintendo plockade fram de ess som bevisligen fungerat förut. De fungerade fortfarande – ibland bättre än någonsin förut.

”Det var det vackraste jag någonsin sett, igen”
Det fortsatte med Zelda III. Namnet fångade uppmärksamheten medan spelet slukade mig. Små gamla minnesfragment fick färgerna ifyllda och framför mig vecklade ett av världens absolut bästa spel ut sig. I timmar spelade jag ett gammalt spel på en ny konsol och förstod någonstans halvvägs igenom att både jag och Nintendo var något på spåren. Äventyret jag tog del av stod utanför reglerna för tid och rum. Det var det vackraste jag någonsin sett, igen.

Samtidigt i världen utanför kom Sylvester Stallone på att Rocky VI faktiskt var en rätt bra idé och Arnold Schwarzenegger använde Twisted Sisters Were not gonna take it för att uppmärksamma hans politiska karriär. Kanske var det bara att man fick slut på nyskapande idéer. Eller så hade Internetgenerationen växt upp och insett att det är på gränsen till omöjligt att sätta ett bäst-före datum på underhållning. Track n Field-tummarna fanns kvar och så även alla minnen. Och nostalgi är en mäktig kraft. Det gamla blev coolt igen, eftersom det låg helt rätt i tiden. Och retrovågen sköljde över världen.

Jag startade en blogg som blev en podcast och jag blev en Internetkändis. I alla fall inom den subkultur av uppgrävda spelnördar som vägrar släppa det förgångna och alltid kommer hävda att mjölken smakade bättre 1995. Majoriteten av de människor jag träffar ute i verkliga världen vet inte vad en ”podcast” är. Medan jag nattetid pratar om pixelperfektion och Megadrives ljudchipp vet jag att jag morgonen efter kommer gå tillbaka till världen som inte vet vad jag menar när jag ska beställa en Yoshis Island-pizza. Retroresan är Sveriges största podcast. Om retrospel. Vilket i förlängningen gör det till en ursäkt för något som jag lägger vansinnigt mycket tid och energi på och inte får den minsta finansiella ersättning för. Många har kallat det galenskap och jag är berred att hålla med. Men det är skönt att vara galen på rätt plats.

”Det är skönt att vara galen på rätt plats”
För givetvis handlar det inte om pengar eller en illusion av kändisskap.Varför jag nattsuddar mer ofta än sover ut är för att jag varje vecka är på jakt efter den känslan som Zelda 3 gav mig. Mitt låtsasarbete är en maskerad ursäkt för att fortsätta spela trots att de nya spelen har bättre musik och snyggare explosioner. Guldet kan finnas där. Det som var riktigt bra då kommer fortfarande vara riktigt bra idag.

Denna resa har tuffat fram i flera år nu och nu är vi på upploppet. I juli nästa år släcker vi ner och stänger av. Inte för att vi tröttnat och inte för att vi sakteliga insett att vi inte kan byta ut detta mot ett riktigt jobb. Vi har börjat sakta in för att resan alltid har ett slut och vi vill att vår resa ska sluta lyckligt. Men slutstationen har alltid varit obetydlig. Det är resan där vi skrattat och gråtit, prisat och hatat som bär allt vatten. Det är där som känslan av ensamhet och isolering försvunnit. Det är där jag har hittat mina jämlikar, mina vänner. Och det är det som kännetecknar den största resan i mitt liv.

Ett minne för livet.