GOTY 2011

Årets indie

The Binding of Isaac

Isaac lever med sin mor i ett hus på en kulle. Han spenderar sina dagar med att rita och leka med sina leksaker medan hans mor ser på kristna tv-kanaler. En dag hör modern en röst från ovan som förklarar att synden har korrumperat hennes son och att han måste renas. Som den gudfruktiga kvinna hon är lyder hon och tar ifrån Isaac hans leksaker, tv-spel och till och med hans kläder.

Rösten deklarerar då för modern att Isaac måste avskärmas från omvärlden. Lydigt låser hon in sin son på hans rum.

Rösten hörs en tredje gång. Isaacs moder får höra att hon varit en god kristen, men att hennes övertygelse nu ska sättas på prov – Isaac måste offras. Hon går med beslutsamma steg in i köket och kommer ut med en stor kniv i handen och siktet på den lille pojkens rum. Genom en springa ser han sin vettvilliga mor närma sig. I panik finner han en lönndörr som han snabbt flyr ut genom.

Så inleds årets indiespel.

The Binding of Isaac är ett Rouge-like actionrollspel i 2D-vy, utvecklat av Edmund McMillan, känd bland annat från Team Meat, och Florian Himsl. Spelmässigt kan det liknas vid tempel från The Legend of Zelda till NES. Spelet delas upp i våningar där antal rum, deras sammanfogning och innehåll slumpas för varje spelomgång. Inga fiender återföds när de väl bekämpats vilket tvingar spelaren att hushålla med de power-ups som ges. Varje våning avslutas med en boss.

Om vartannat ges vi också ögonblicksbilder ur Isaacs liv om att inte vara god nog för sin mor eller hur de jämnåriga trakasserar honom. Bilderna ses genom hemska mardrömmar som den nakne pojken bevittnar för sitt inre genom bittra tårar av salt och svek.

Det är en späkning utan gudfruktan och en resa som genom Goyas mörkaste dukar.
Det är ett mörkt och ondskefullt spel med det ena ögonblicket mer desperat och ångestdrypande än det andra.

Att spela The Binding of Isaac kan påminna om att ha vätskebrist en het sommarmorgon när inte en endaste droppe hägrar i framtiden. Trots det, eller kanske tack vare det, är det njutning att plåga sig. Det är en späkning utan gudfruktan och en resa som genom Goyas mörkaste dukar. Allt jag vill är att den lilla Isaac ska bli fri. Jag vill ropa att det blir bättre – att allt till slut ska bli bra, men jag litar knappt själv på mina ord.
Jag törs inte sluta spela. Startar om. Igen och igen och igen. Det måste bli rätt. Isaac förtjänar ett lyckligt slut.

 

Jag kan inte svika honom.

 

Inte jag också.

 

 

 

 

 

 

 

Bubblare

Bastion, Supergiant Games debut blev ett härligt dopp i ett bollbad av undersköna världar, gnistrande musik och supersnygga berättarröster.

Kommentarer

  1. NuYu skriver:

    Bra inlägg, detta måste kikas in.

Skriv en kommentar