Krönika

Den våldsamma kulturen

Igår inträffade en tragedi i Egypten. Över 70 människor miste livet när en fotbollsmatch spårade ur, och massvis av fans stormade planen i en av de värsta idrottsrelaterade kravellerna någonsin. Löpsedlarna är fortfarande färska, men från vad jag sett hittills sägs samma saker som alltid sägs efter en sån här incident. Alla fördömer det, men ingen riktar någon egentlig kritik mot andra måltavlor än de specifika gärningsmännen som deltog. Den enda skillnaden är att man nu kan skylla på det politiskt spända läget i Egypten. Och visst, jag köper att det är en faktor. Sporten ger frustrationen en plattform att uttrycka sig via. Men samtidigt måste vi inse att liknande saker händer överallt, även länder där man inte lika lätt kan skylla på politiska spänningar i samhället.

Den kultur av aggression som bland annat fotboll och hockey framkallar bland både spelare och publik innanför arenorna kommer undan den mesta kritiken alldeles för enkelt. Eller för den delen det våld som pågår utanför arenorna, efter matcherna. När två läger av fotbollsfan under organiserade eller slumpmässiga möten bankar skiten ur varandra. När media och vissa professionella tyckare tillsammans med vissa forskare så gärna vill knyta andra våldsamma handlingar till tv-spelskulturen, tycker jag det är konstigt att fotboll får ett frikort.

”Hur skulle löpsedlarna se ut om event som Dreamhack och PAX gång på gång utsattes för våldsamma upplopp”
Hur skulle löpsedlarna se ut om event som Dreamhack och PAX gång på gång utsattes för våldsamma upplopp där PS3-fans och Xbox 360-fans misshandlade varandra brutalt? Du tycker säkert föregående mening är lika komiskt befängd som jag. Men ersätt PS3 och Xbox 360 med AIK och Hammarby, och plötsligt är det inte lika befängt. Ändå är  tv-spel den underhållningsform som anklagas för att föda våld. Till och med film och musik blir mer anklagade för att föda våld än fotboll och hockey.

Ändå är det kring tv-spel som åldersgränser hålls på hårdast, medan det är fullt tillåtet och accepterat att ta sin 7-åriga son till ett derby. Var är han mest utsatt? Läktaren eller framför teven? Var kan man se vuxna män slå, skalla, sparka och spotta på varandra? Män som ska föreställa förebilder. Och hur många gånger har vi inte läst om rasism från läktarna, riktat mot planens spelare? Jag säger absolut inte att 7-åringar ska spela spel för vuxna, men jag tycker heller inte att en 7-åring ska behöva se vuxna människor slå varandra blodiga på läktarna eller nere på planen. Ändå är det fullt normalt och accepterat att sätta sina barn i den situationen, helt utan rekommendationer eller riktlinjer.

Det fanns säkert barn i publiken i Egypten igår. Jag undrar hur rädda de var, jämfört med hur Modern Warfare 3 skulle påverka dem. Det är dags för media och politiker att fokusera och prioritera rätt. Det är dags för dem att inse vilken kultur som står som plattform för mest våld. Men i stället kommer man bara fortsätta ge idrotten fripass för att i stället skylla på ett fåtal dåliga äpplen, och fortsätta bedriva häxjakt på det interaktiva underhållningsmediet. Det finns ett större problem med våld inom fotboll än det finns inom tv-spel.

Kommentarer

  1. Jorge skriver:

    Tänk på att det är skillnad på våld och våld. ”Våldet” som händer på planen är en sak (till en viss grad självklart) och i mina ögon acceptabel, våldet på läktaren är inte ok någonstans.

  2. Tobias Andersson skriver:

    Jag håller med dig till mesta del men jag tycker ändå det är lite som att jämföra äpplen med bananer. Problemet som framförs mot TV-spel är att poängen är att, i många fall, döda. Gärna så grafiskt och verkligt som möjligt. Poängen med fotboll är att få in bollen i mål.

    Kampsport har ungefär samma problem som spel. Poängen är ofta våld men det är nästan aldrig den korkade och okontrollerade variant man kan se på en läktare.

    ”Alla som gillar sport är inte idioter, men alla idioter gillar sport”. Tyvärr är det så verkligheten ser ut och det är här din poäng ramlar in. Kulturen inom viss sport är rent vidrig.

  3. Frances skriver:

    Mycket intressant!

    Häxjakten på spel är nödvändig just nu. Spel måste gå igenom samma analys och diskussion som alla andra medier och ”normaliseras”, precis som böcker, musik och video. Vi kommer nå dit snart och DÅ kommer vi kunna hänvisa till den debatten vi för nu. Det kommer ordna sig!

    Jag anser att sport-våldet faktiskt är något som inte riktigt kan jämföras med ”häxjakten” på spel. IRL-våld är alltid på ett helt annat plan, med helt andra bakgrundsfaktorer. Pratar man inte om detta våld i Sverige? Straffas inte klubbarna här nuförtiden om det händer något? Men JA, självklart ska det också diskuteras.

  4. Benny Holmström skriver:

    Spontan reaktion när jag läste den här nyheten: ”Dom borde ha stannat hemma och spelat tv-spel istället”.

  5. Jorge skriver:

    Klubbarna får meningslösa straff.

  6. JW skriver:

    Så rätt, om det inte vore för att en engelsk undersökning 2010 klargjorde att 80% av alla egypter som går och kollar på fotboll tillhör de 10% mest aktiva MW3 spelarna i landet. Således kan dessa två förkomster kopplas ihop på ett sätt som gör att man istället verkligen förstår hur våld i tv-spel även påverka och förstöra t.o.m. en så etablerad sport som fotboll.

  7. Quid skriver:

    Undrar när kommer få se det första dödsfallet relaterat till e-sportsvåld?

  8. Peter Ahonen skriver:

    Tror problemet mycket är hur sportvåld är motiverat av någon slags gruppmentalitet och tillhörighetsfråga som vi alltid dragits med. I Istanbul slåss Galatasaray och Fenerbache-fans med kniv över sina kära lag, men ingen tänker kring detta som att fotbollen i sig inspirerat till sjukhusvistelser och död, utan en polarisering mellan två godtyckliga grupper. Det är en anledning människor kan förstå.

    Med TV-spel tror jag många av våra motståndare ser våldet som injicerat i hjärnan av ett medium som är direkt sammankopplat med våldshandlingar. Ingen blir väl våldsam av att sparka på en boll och springa ikapp, men i TV-spel är ju anledningarna uppenbara, man skjuter ihjäl och hackar sönder monster med feta vapen. Dessutom är fotboll socialt och trevligt, man träffar människor och tjoar och tjimmar ihop. TV-spelsnördar är i deras ögon istället labila ensamvargar som sitter på kammaren och dreglar över högupplösta bilder på söndertrasade människokroppar.

    Det är ett binärt tänkande som tycks ganska svårt att bli av med. Precis som Frances säger så är det någon form av growing pains. Våldsam litteratur och film ses som djupa kulturyttringar medan spel är gift för hjärnan. Jag tror det är därför vårat community har något av ett ansvar att föra in spelen i samma kulturellt accepterade rum som de andra medierna.

  9. NuYu skriver:

    Det som verkligen måste problematiseras och ifrågasättas är hur sport konstruerar olika former av mentaliteter, och kanske främst, olika maskuliniteter som är starkt förknippade med våld och aggression. Sporten i sig anklagas sällan för våldet som utförs, utan det brukar härledas någon annanstans, medan tevespel får stå som hela orsaken till det våld som blir förknippat med mediet. I det ena fallet blundar de för strukturella problem och i det andra undviker de att titta på individnivå.

  10. Aloysius skriver:

    Jag som trodde att upploppet berodde på att Egypten inte bara helt saknar ”dialogpoliser” utan dessutom lider av ett skriande underskott på ”ungdomskommunikatörer”. Då slutar det så där.

  11. niklas skriver:

    Fan, jag känner mig som en dåre som utan kött på benen påstår att 911 was an inside job, men det känns – lite spontant – som att det här fotbollsupploppet har en del i den egyptiska militärjuntans styre…

    Helt uppenbart är att kultur i bred bemärkelse (spel, film osv) till viss del återspeglar ett samhälle där våld används för att lösa problem. Eller för att ha en kul eller spännande kväll (huliganism). Men det är ju knappast kulturen som är problemet, snarare är väl kulturen en klassisk syndabock. Och det gäller nog både fotboll och spel. Men trenden i samhället just nu är ju att se alla som individer (se diskussionen om överklass-safarin, där folkpartister glatt påstår att man väljer vilken klass man vill tillhöra. Ridå…), och då tvingas man ju placera våldsamheten någonstans utanför individen – idag i spelen. Det krävs fan politiker för att komma till den slutsatsen.

    Just fotbollshuliganism har i modern tid mer eller mindre en grund i konflikter som tog sig våldsamt uttryck runt år 1900. Ett klassiskt exempel är konflikten mellan stad och land, men även den kring klass (arbetarklass-lag vs. medelklasslag). Dagens fotbollshuliganism är däremot i mångt och mycket inspirerad av den engelska på 60- och 70-talet, med casualoutfits och uppgjorda slagsmål.

    Däremot tycker jag faktiskt jämförelsen är rätt orättvis: som vissa har sagt (typ Peter Ahonen, iaf) så är ju att gå på fotboll en väldigt social syssla. Visst är synen på spelare som nördar vilka sitter hemma och är finniga inte giltig på något vis, men den är definitivt inte social – eller gruppskapande – på samma sätt som fotboll. Spelen tar inte plats i en social fysisk verklighet på samma sätt som fotboll, helt enkelt. Jag tycker iofs att båda har en plats i livet.

    En kul bisak är ju för övrigt att de egyptiska ultrasgrupperna deltog aktivt i upproret mot diktaturen, tillsammans över laggränser. Som sagt, det ligger en fisk begraven någonstans 😉 (kan det vara frimurarna?)

Skriv en kommentar