Krönika

Hyllningskören utan publik

Som ny här på Svampriket vill jag drämma till med en fantastiskt välformulerad och intressant krönika som belyser ämnet spel på ett helt nytt sätt och skapar ringar på vattnet över hela jävla Internet. Men vad ska man skriva om? Vilket ämne har inte redan gjorts? Här på Svampriket har man redan behandlat Queerteori och rasism, spels och spelindustrins framtid och historia, interaktivt berättande, kulturpolitik, nördelitism och köttskalleretorik. Ämnet spel har vänts på och belysts fler gånger än en Playboy-modells välsvarvade lekamen.

”Spelare är insatta, aktiva och intelligenta”
När jag började skriva om spel kunde jag aldrig tro att det skulle vara såhär. Spel är spel, liksom. Enkelt. Okomplicerat. Men spel är en modern kulturform. Den är ständigt under utveckling på ett sätt varken film, litteratur eller musik kan mäta sig med. Och en modern kulturform har fött en modern konsumentgrupp. Spelare är insatta, aktiva och intelligenta, om jag tillåts rucka lite på den ingrodda nidbilden. Spelare investerar timmar i sina spel och då inte enbart med en handkontroll i nävarna. Vems förtjänst är det att femshep till sist fick sin alldeles egna trailer? Man kan tycka vad man vill om hur Bioware till sist behandlade det hela, men jag kan aldrig drömma om att de ens fått tummen ur ifall spelarna inte sagt till.

Tjenare, kungen!

Tror ni att något annat medium hade kunnat bjuda in konsumenterna på samma sätt som Tim Schafer gör med sitt senaste projekt?

Spelare har växt upp sida vid sida med spelen. Det är en självklarhet att analysera och tycka, att jämföra hur det var förr med hur det är nu och hur det kommer att bli. Att försöka förändra det som inte är bra. Allt detta har jag kommit underfund med under den korta tid jag skrivit om spel. Det är inte ens två år sedan jag fick trevande mejl från dåvarande chäfen på Gameplayer.se (en viss Malin Söderberg, för den som undrar) men satan vad jag lärt mig saker sedan dess. Jag har så jävla mycket att tacka spelen för.

”Vi blir förvisade till en separat spelsektion. Vi är kulturens handikapp-OS”
Min översvallande hyllning till trots lämnar jag av i en lite mer dyster ton. Det är fantastiskt att det skrivs så många intressanta texter om så många intressanta saker. Jag älskar det. Men ibland undrar jag hur långt de faktiskt når. Våra genomtänkta analyser och tankeväckande krönikor, når de någonsin ut till mainsteamspelarna? Påverkar vi köttskallarna över huvud taget? Är det någon som inte spelar som ens läser vad vi skriver? Eller vet att vi skriver det? Våra åsikter dyker upp på spelsidor, i speltidningar, i spelprogram på radio och i tv. Och när vi någon gång dyker upp i en större tidning är det inte ens på kultursidorna. Istället blir vi förvisade till en separat spelsektion. Vi är kulturens handikapp-OS.

Det blir bättre. Såklart. Sakta men säkert. Men som det ser ut nu predikas det för kören, för att illa översätta ett utrikiskt uttryck. Vilket är synd. För det som sägs är ju så jävla bra.

Kommentarer

  1. Robert skriver:

    För många av de mindre bloggarna (däribland min och min frus) så har vi en väldigt begränsad publik i form av redan etablerade namn inom bloggosfären. Det är inte förrän nyligen som vår publik börjat bli större. Tror som sagt att få gamers sitter och läser blogginlägg ifall de inte själva är aktiva på Internet på något annat sätt än att spela. :p

  2. Aloysius skriver:

    @Robert: Nu förstörde du ju den roliga metaeffekten av att alla ignorerade det här inlägget. 🙁

Skriv en kommentar