Recension

Journey (PS3)

Hade jag varit tio år äldre hade jag säkerligen kunnat använda mig av någon snygg referens nu, en liknelse eller jämförelse som på ett enklare sätt förklarar hur jag kände när jag började, fortsatte och spelade ut Journey. Men saken är att jag inte stött på något liknande. Någonsin. Jag vågar inte tala i siffror ännu, men sättet jag gapade, skrek av förtjusning, och kände vemod ända in i benmärgen var en första någonsin för mig.

”Vi vet vad den andre behöver utan att peka eller visa. Utan att uttala ett enda ord”
Helt ovetande och oförberedd kastas jag ut i en värld som bara efter några minuter känns slående unik. Vädrets makt gör sig tillkänna. Solen bländar skärmen vit och reflekteras i öknens yppiga sanddynor. Ensamheten kommer krypande – men byts snabbt ut mot nyfikenhet då jag upptäcker att jag inte utforskar den till synes oändliga världen ensam. Långt bort i fjärran ser jag främlingen som jag senare kommer dela resten av äventyret med. Vi kan endast kommunicera med subtila toner men det visar sig vara mer än tillräckligt. Genom tonerna kan vi hitta tillbaka till varandra när vi forslas åt olika håll. Vi behöver nämligen varandra. Tillsammans tacklar vi problem som om vi kände varandra utan och innan. Vi vet vad den andre behöver utan att peka eller visa. Utan att uttala ett enda ord.

Världen runt om oss skiftar. Solens värme byts ut mot mörkrets fuktighet.  De vackra lättsamma stråkarna försvinner och ersätt med en tyngre, farligare och jobbigare känsla. Främlingen har blivit min vän som talar ett annat språk men ändå får mig att skratta och le. Kylan sätter in och jag blir svag. Under ett påfrestande parti verkar det som jag blivit lämnad kvar, utan ork att fortsätta. Men medan jag sakta vandrar den långa vägen runt hör jag försiktiga toner ropas bakom mig. Ett tecken på vänskap. Trots att omvägen både är påfrestande och tidsdödande återvänder min vän till min sida och tillsammans tar vi våra sista kliv mot målet med vår resa.

När eftertexterna rullar måste vi tillslut skiljas åt. Vemodet blandas med en förtjusning över vilket oerhört egenartat och slående hantverk som jag precis tagit del av. Jag känner mig speciell, nästan benådad. Och det kan mycket väl vara så, för vännen jag träffade kan mycket väl vara unik i sin inställning och attityd. En annan resepartner hade lika gärna kunnat besudlat och förvärrat upplevelsen. Men just nu vill jag inte tro på det. Just nu gillar jag tanken med att bandet jag kände var lika starkt från båda håll och att det var det som fick honom/henne att komma tillbaka till mig.

Jag är fullt medveten om att denna text inte säger mycket om hur spelet ser ut eller fungerar. Men det är meningen. Journey är den perfekta beskrivningen på tv-spelens oändliga potential och den upptäckarlusta och nyfikenhet jag kände under mitt äventyr vill jag inte ta ifrån er.

Journey ska upplevas, inte beskrivas.

Kommentarer

  1. Niklas Sintorn skriver:

    Bra skrivet, Anders, och spot on! Verkar som att du tog med dig samma känsla från spelet som jag.

  2. ser ut som ännu ett ”style over substance” spel, inte intresserad av det alls.

  3. Tobias Andersson skriver:

    Det här spelet har kommit helt från sidan för mig. Nu är jag sjukt pepp på vad jag ur din text i princip utläser som ett modernt Ico. Ett bra avbryt till alla action-spel jag konsumerat senaste tiden.

  4. Anders Brunlöf skriver:

    Niklas: Tack tack! Ja din och min recension känns ändå väldigt lika varandra, även om de är skrivna på olika sätt.

    Jonathan: Du vet verkligen inte vad du går miste om. Det finns mer substans i det här än i ett helt normalt spelår. Men det är min åsikt, du borde skaffa dig en egen.

    Tobias: När jag tänker på ICO tänker jag på ett ganska långsamt tempo, vilket är långt ifrån Journey. Men berättartekniken, att leda subtilt och snyggt utan att dumförklara – de har de gemensamt. För mig är Journey bättre på alla punkter.

  5. Mats"El_Kebabo"Holmkvist skriver:

    har varit sugen på det här länge, flower var ju underbart bart. peppen är stor….

  6. Pontus skriver:

    Trevlig text! Har varit peppad på Journey sedan jag såg den första trailern. Hur lång tid tar det att lira det ungefär? Har själv ont om tid att spela i sträck, och man vill ju inte lämna sin nyfunna vän direkt.

  7. Anders Brunlöf skriver:

    Pontus: Jag skulle uppskatta att det tog 3-4 timmar för mig. Men vet man hela tiden var man ska, vad som väntar en runt hörnet, kan det säkert gå ännu snabbare.

  8. Jocke skriver:

    Spelade det också häromdagen men fick spela igenom det helt själv. Det gjorde dock inget då upplevelsen var minst lika stark utan resesällskap.

  9. Rocco skriver:

    Tankar Journey nu tack vare recensionen! =)

  10. Anders Brunlöf skriver:

    Rocco: Enjoy! Hoppas du får en riktigt bra resekamrat du med. Och berätta gärna vad du tyckte när du är klar med spelet.

Skriv en kommentar